Växtvärk och samtal över Bottenviken

Dan före dan... Granen är klädd. Försiktigt har jag hängt de färgade glaskulorna på granens grenar.
De har hängt med länge nu, de färgade glaskulorna. Nyinköpta år 1978 då maken och jag firade vår första jul tillsammans. Mycket har hänt under dessa år julgranskulorna plockats fram och lagts undan. De väcker nostalgi men även eftertänksamhet.

Vi och världen har förändrats genom åren som passerat. Personer som stått oss nära har på olika sätt försvunnit ur våra liv medan andra tillkommit. Liv som kommit oss till del genom födelse eller genom knutna kontakter. Liv som genom döden tagits ifrån oss.
Förändringar kan först verka skrämmande men kan också ge styrka. Det gäller bara att ta sig igenom den förvirring som vissa förändringar kan orsaka. Oftast mynnar det hela ut i något positivt.

När jag dan före dan vänder huvudet bakåt och blickar ut över året som gått märker jag, trots en turbulent inledning, har det varit ett år med mycket glädje och samhörighet med de som står oss närmast. Dessutom har vi fått ytterligare ett år tillsammans med min mamma. Något vi inte vågat hoppas på.

Ju äldre jag blir desto viktigare blir det att ta vara på stunderna. Omvandla det till något betydelsefullt. Just därför har jag dragit ner en smula på mina frilansande skrivuppdrag åt tidningen. För att ge plats åt mig själv. Jag behöver bekvämlighetszonen trots vissa antydningar om att just den zonen behöver vi kliva ur för att kunna växa som människa. Jag har inget behov av att växa något mer, tror det enbart skulle ge mig växtvärk. I min bekvämlighetszon frodas ingen lathet. Den ger mig enbart vila, återhämtning och omvända synsätt.

I går kväll fick jag ett telefonsamtal. Jag bleknade när jag såg vem uppringaren var. Vågade först inte svara för samtalet krävde att det utfördes på finska.
"Svara nu", sa maken. "Du klarar det, om inte är det ingen katastrof". Jag svarade. Samtalet blev ganska långt. Satte på högtalaren så maken kunde känna sig delaktig. Trots att han inte är inbegripen i det finska språket.
Paret  på andra sidan Bottenviken har jag inte talat med på över fyrtio år. Det blev ett glatt samtal. Vi delgav varandra livshändelser om dåtid och nutid. Men det som gladde mig mest var att de inte glömt bort mig. Deras mod att ringa mig utan att veta om det fanns möjlighet att göra oss förstådda imponerade också.

Samtalet gav ett bevis på att år som passerar inte är några hinder för goda minnen, gemenskap och samhörighet. Trots att jag numera inte känner någon som helst samhörighet med de som ringde kändes pratstunden bra, även om min finska är knagglig.
Juletid kan vara en bra öppning för det där telefonsamtalet vi kanske länge gått och funderat över. Ett samtal som kan göra skillnad. Det gäller bara att våga slå telefonnumret och hoppas på att när modet övervunnit rädslan så är det någon som i sin tur vågar svara.