Julmaten är slut! Men granen har ännu inte börjat släppa barr. Trots det åker den ut vilken dag som helst, tillsammans med allt det andra pyntet. Vill ersätta det elektriska ljuset mot det det naturliga som finns där ute någon stans och som stundom släpps igenom.
Maken suckar, ser med bävan fram mot januari som enligt hans tycke är den värsta och längsta månaden på året. Jag tröstar. Klarade vi november klarar vi även januari. Vi stretar oss framåt. Mot den väntande våren. Och ett helt nytt boksläpp. Vilket betyder fest.
Nu ska inte jag ta äran åt mig. Det är dottern som samlat sina alster vilka nu ska ta plats mellan två bokpärmar. På sina lediga stunder, då inte småtvillingarna och deras storasyster kräver sitt, arbetet och allt annat mitt i livet har hon skrivit. Texter som berör, väcker tankar, ger förtröstan och hopp.
Själv har jag enligt författarens önskemål bidragit med korrekturläsning och illustrationer. Ett hedervärt uppdrag. Att få se mina bilder tillsammans med hennes texter ska bli spännande.
Som förälder få dela intressen med sina barn känns uppfriskande och roligt. Ett givande och ett tagande. Kritik och stöttning. Allt för att ge en knuff i positiv riktning.
För en tid sedan intervjuade jag en mamma som är mycket engagerad i sina barns förehavande ute på fotbollsplanen. Hon har blivit utsedd till Årets fotbollsförälder och fick ta emot diplom vid den stora Fotbollsgalan i Globen. Hon hade ett viktigt budskap; Barn är inga fotbollsspelare, de är barn som spelar fotboll. Vidare berättade hon att föräldrar erbjuds utbildning i hur en bra fotbollsförälder ska vara. För det finns problem. Stora problem till och med. Problem som kommer i takt med föräldrarnas förhoppning om att just deras telning ska bli en ny Zlatan. Vuxna människor som gormar och skriker åt sina sjuåringar som jagar bollen åt förhoppningsvis rätt planhalva. Eller uttrycker sig hotfullt mot den ej ännu helt vuxne domaren. Föräldrar som överreagerar och trycker ner sina barn så långt det går i fotbollsskorna.
Barn som i tidig ålder känner så stor press att de väljer bort sitt intresse och stoppar undan fotbollsutstyrseln så långt in i garderoben som det bara går.
Det finns jobbiga föräldrar och så finns det föräldrar. Jag är en blandning av bådadera. Men jag har aldrig skrikit åt våra barn för att på så sätt förmå dem att uppfylla några förväntningar till framgång och ära. Däremot känner jag en enorm stolthet över allt det de åstadkommer. Oavsett vad de kämpat och kämpar sig fram emot. I stort som i smått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar