Det finns mycket att oroa sig över. Alla som är föräldrar känner till den oro som föräldraskapet medför. Men även en mormors och farmors följeslagare är oron över att något ska hända barnbarnen. Och ibland händer det som inte får hända. Ett brutet ben till exempel. Vilket ett av våra barnbarn råkat ut för. Men gipset är i alla fall snyggt. Mönstrat i vackert färgade blommor.
Om jag någon gång bryter benet vill jag också ha ett blommigt gips.
Jag är tacksam över att vårt barnbarn inte är född för 200 år sedan. Då hade hennes brutna ben behandlats med magiska besvärjelse, ett par klunkar daggmaskolja eller så hade hon ordinerats intag av vatten som samlats upp en torsdagskväll i gravstenars håligheter.
För många år sedan jobbade jag på akutmottagningen på Kristinehamns numera nedlagda sjukhus. I mina arbetsuppgifter ingick bland annat gipsning av benbrott. Ett ganska kladdigt företag, både för patient och för den som skulle utföra sysslan. En äldre herre hade ramlat och benet gick av. Plågad av smärtor låg han jämrande på britsen i gipsrummet men på grund av hög arbetsbelastning fick han vänta på sin tur. Timmarna gick och när stressen på avdelningen lugnat sig något satte vi som var personal oss i personalköket och njöt av det efterlängtade kaffet.
I personalköket dryftades det som ansågs viktigt. Skvaller som kunde handla om andras äktenskapsproblem, frånvarande kollegers fel och brister, vikten av att baka bullar på rätt sätt och det senaste modet.
Jag var ung och placerades ofta utanför de äldres visdom. Avdelningssköterskan var av hårt virke, hon valde dessutom ut vilka som hade tillåtelse att vistas inom hennes radie. Mig valde hon ut att hämta journaler och röntgenbilder från det stora arkivet nere i källaren. Dagtid forslades dessa handlingar via rörpost men kvällstid var arkivet mörkt och obemannat. Jag var livrädd att ta hissen ner i underjorden där arkivet men även bårhuset låg.Till avdelningssköterskans stora förtjusning.
Än idag minns jag hennes leende när hon beordrade ner mig till arkivet. Jag överdriver inte när jag påstår att hon hyste agg mot mig. Det hjälpte föga att jag en gång dristade mig till att berömma hennes blus då vi stod bredvid varandra i omklädningsrummet. Jag lyckades aldrig få hennes hårda hjärta att smälta så pass mycket att jag slapp arkivet.
När kaffestunden denna hektiska dag led mot sitt slut frågade någon hur det gått för herren med det brutna benet. Ingen visste så noga varpå jag gick och tittade in i gipsrummet. Där låg mannen och sov. Han hade antagligen somnat i ren utmattning och leda.
Avdelningssköterskan bleknade. Nu skulle det bli en sak av händelsen och hon stod ensam som ansvarig.
Jag diskade ur min mugg. Placerade den på hyllan i köksskåpet. Vände mig mot avdelningssköterskan och log.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar