Igår var det exakt tio år sedan vår dotter prästvigdes. Det var en stor och händelserik dag. År av studerande var till ända. Sista året läste hon i Uppsala. Det hände att jag åkte dit på besök. Sov på golvet i hennes studentboende. Som ung ville jag också bo i studentboende. Med ett enda förbehåll, jag ville inte studera.
Lusten är studera infann sig inte förrän i vuxen ålder. Ungefär nu för att vara mer exakt. Ett år innan jag blir pensionär på riktigt. En man vi känner kände ett skriande behov av omskolning och gjorde vid mogen ålder slag i saken. Efter flera års studier tog han två år före sin pensionering examen och jobbade med det han utbildat sig till i tjugofyra månader. Det är aldrig för sent att förverkliga sina drömmar.
Under gårdagen satt jag och tittade på bilder från dotterns prästvigning. Så ung hon såg ut! Även vi såg yngre ut än vad vi gör idag. Jag hade mörkt hår, idag är det många, många silvergrå hårstrån insprängd i den mörka kalufsen.
Maken frågar ängsligt om jag tänker måla håret. Jag ger lugnande besked. Inte heller tänker jag göra någon stor beständig kroppsmålning. Eller något annat som stärker min tro att jag ännu ser ungdomlig ut. I mina men framför allt i andra ögon.
Trots att jag börjar bli gammal känner jag inte av det. Kan bero på att jag inte har tid över för någon form av ålderskris. Schemat är fullspäckat. I mina åtagande ligger bland annat behjälplighet med barnbarnen, kloklippning av ledarhunden, leta efter en katt på villovägar, duscha en ödla och besiktiga en arbetsbil. Nu har ju ett barnbarn brutit benen vilket blir ytterligare en punkt i mitt schema. Så har jag mina frilansande uppdrag att ta hänsyn till.
Det minderåriga pensionärslivet, ännu ett år är jag minderårig pensionär, innehåller också omhändertagande av inomhusväxter. Maken hävdar att vi aldrig haft så fina krukväxter som nu. Intresset för krukväxter har jag alltid haft. Tyvärr har de levt en tynande tillvaro som slutat med krukväxtdöden. Nu klipper jag med en liten behändig sekatör bort vissnade blad, bär då och då in samlingen till duschen och spolar av dem med vatten som innehåller en lagom temperatur vilket gynnar växters välmående. Planterar om i näringsrik jord och tillsätter då rötterna acklimatiserat sig en skvätt näringslösning.
Att bli gammal är för mig vad jag gör det till. Mellan varven sätter jag mig i soffan, lägger upp fötterna på vardagsrumsbordet och tar fram stickningen. Småtvillingarna, deras storasyster och mamma har fått stickade tröjor. Så även maken och jag. Nu har det inkommit ytterligare en beställning från stortvillingarna, deras lillebror och föräldraparet. Två tröjor är klara, tre återstår.
Det bästa med den åldern jag nu befinner mig i är att jag slutat vara för hård mot mig själv, inte heller ställer jag några höga krav på vad jag ska eller bör uträtta. Känner mig aldrig uttråkad och har slutat ta förhastade beslut. Om lite mer än en månad fyller jag 64 år. Det ser jag fram emot! Även om det nu är för sent att satsa på en längre utbildning av något slag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar