17 januari, en dag så kall att kylan tränger ända in i benmärgen. Ingen värmefilt är bättre än värmen som alstras från ett litet treårigt barnbarn. Jag tar emot värmen som överförs av små mjuka händer, tacksamheten flödar och det isiga i mitt inre försvinner. Det rinner bort likt rännilarna som bildas då vårsolen smälter undan snön.
Vi har bakat. Chokladbollar och fluffiga kokosrutor. Byggt en koja av köksstolar och stora filtar. Legat i kojan och läst om gubben Pettsson och hans katt.
Vår soffa har omvandlats till en bil. Nötknäckaren som växelspak och en prydnadskatts svans klarade av att pumpa bildäcken. En banan funkade som skruvdragare och med farmors sax klipptes små, små bitar av papper som nu pryder vårt kylskåp. Resultatinriktade aktiviteter utan större ansträngning passar mig bäst. Eller som barnpsykologer kanske skulle säga, mindfulnesslek.
Jag läste någonstans att det nu för tiden finns en app som föräldrar eller för den delen också mor-och farföräldrar kan använda sig av då det gäller barns lek. Sprängfylld med lektips och inspiration. Jag har inte gett mig i kast med appen eftersom det inte funnits något behov. Men det kan vara bra att veta att den finns om det skulle behövas.
När jag var barn har jag inget minne av vuxnas engagemang i varken min eller mina kamraters lekar. Inte heller fick jag några tips på vad som skulle lekas. Det jag minns var avbrutna lekar då mamma ropade att maten var klar.
Men jag förstår att det förekom tristess. Lekar som tog slut och där idétorkan tog vid.Teven visade enkom ett enda barnprogram vilket jag fick gå tre trappor ner till grannen för att se eftersom jag är uppvuxen utan någon teve. Ville jag få någon extraordinär upplevelse fanns alltid barnradion att tillgå. Videon var inte uppfunnen, ej heller smarta telefoner och tevespel. Men det ingen vet något om saknas inte heller. Möjligtvis saknade jag det mina kamrater hade, en televisionsapparat.
Någon teve prydde inte vårt vardagsrum förrän jag trädde in i tonårsåldern. Ett försök från mina föräldrars sida att hålla mig inomhus lite mer. Vi tittade på Gula hund med Hasse och Tage. Dippade chips under Melodifestivalen och skrattade högt när jazzorkestern Eminent Five Quartet med Helmer Bryd kröp ut ur radion och blev synlig i svartvitt. Mosebacke Monarki blev höjdpunkten då arbetsveckan övergick till helg.
Jag tröttnade snabbt. Hade andra intressen som övervägde tevetittandet. Mamma och pappa lämnades ensamma med chipsskålen.
Under de här tre dagarna vi haft vårt barnbarn har jag gjort ett försök att se på film tillsammans med honom. Saltkråkan. Det var dömt att misslyckas. Han ville åka soffbil och växla upp den med nötknäckaren. Jag stängde av teven och spände fast säkerhetsbältet. Vi har rest många mil och under färden stött på igelkottar, hackspettar samt en och annan räv.
Nu ska jag tvätta av mig resdammet för att sedan slänga mig i det som för mig är vår soffa och zappa mellan tevekanalerna i hopp om att det visas någon bra film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar