De två damerna satt bredvid varandra i soffan. Den ena med pälsklätt hattbrätte och i handen höll hon en vackert blommig kryckkäpp. En bit bort i soffan satt en man, höll distans medan han förstrött bläddrade i Lasse Södergrens bok, Mellan Promenaderna.. En fin skildring av Norrköpings stadskärna.
Jag satt i en fåtölj och betraktade trion. Lyssnade till damernas småprat. Som mestadels handlade om krämpor. Som sig bör i läkarmottagningens väntrum.
Plötsligt tittade damen med hatt på mig. Frågade om jag också ska till doktor Thomas. Nej jag ska till doktor Nina.
Aha, du söker för ditt underliv! På något märkligt sätt ville jag försvara mitt underliv, poängtera att där fanns inga som helst problem. Om så vore ville jag dock inte delge damerna och den nu påtagligt besvärade mannen mina eventuella besvär.
Nej, jag hade blivit kallad för cellprovstagning. Damerna såg aningen besvikna ut. Men övergick raskt till vikten av underlivsbesiktning. Bilar besiktigas, vitvaror om det är möjligt repareras samt andra prylar i välfärden som underlättar våra liv får ständigt till höga kostnader behövlig översyn. Med eller utan serviceavtal. Värre ställt är det med kvinnors ädla delar. Nästan som taget ur en nedskriven lista rabblade damerna upp vilka besvär som kan drabba en kvinna, speciellt vid inträdet i klimakteriet.
Mannen var nu högröd i ansiktet. Lade undan boken och frågade om någon av oss visste om isarna höll för skridskoåkning. Damerna tystnade. De visste inget om närbelägna sjöars isförhållanden. De sysslade enkom med yoga. Eftersom jag och maken bor precis intill Glan upplyste jag mannen om att isen håller, vintermetarna har intagit sina positioner och det är ett säkert tecken på hållfasthet.
Doktor Thomas klädd i sedvanlig vit rock uppenbarade sig. Ropade upp Kennet och mannen reste sig ur soffan. Satte sig igen och pekade på sitt bröst. Frågade om doktor Thomas menade honom varpå den kvinnliga skaran brast ut i skratt. Det anades ett leende hos doktor Thomas som försäkrade att det gällde den Kennet och ingen annan.
Strax därpå kom doktor Nina. det hade blivit min tur. Damerna nickade uppmuntrande mot mig. Det ska nog gå bra ska du se.
De satt kvar när cellprovet var avklarat. Ivrigt naglade de fast sina blickar mot mig. Jag gjorde tummen upp och de verkade belåtna. Så även jag, nu dröjer det tre år till nästa besiktning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar