Nya möten och en gåva till livet

Jag har genom åren lärt mig att när främmande människor möts så är de första sekundera helt avgörande hur mötet ska falla ut. Ett stadigt handslag och ögonkontakt så länge händerna hålls fast i en hälsning är en bra början. Om vi dessutom ler mot varandra är det en ytterligare förstärkning.

Igår var jag på jobb i Sörmland. Maken följde med som sällskap. Inget är så roliga som när han följer med mig på jobb. Vilket händer då och då om jobbet verkar falla honom i smaken.
Denna gång skulle jag göra en artikel om vattenbufflar och buffelns mjölk som förädlas till mozzarella. Sörmland och Italien i en skön förening.

Vattenbufflarnas ägare tog emot ute på trappan till deras stora gula hus. Vi steg in och hänvisades till köksbordet. Det kändes direkt som vi tillhörde familjen och deras kök. Som om vi alltid suttit där, sörplat kaffe och slevat i oss buffelmozzarella med hemodlade tomater.
Frun hade den fem månader gamla dottern på höften. Buffelägare tillika mozzarellatillverkare har mycket bestyr på morgonkvisten. Därav hade frun inte hunnit äta sin frukost.
"Ta henne medan jag äter", sa hon och placerade barnet i mitt knä. Intervjun blev tillfälligt avbruten. Omöjligt att hålla en intervju när ett ljuvligt barn satt i mitt knä. Mjukt hår på hjässan som doftade bebis och pyttesmå händer vars fingrar grep tag om min makes pekfinger.

När intervjun var klar, bebisen sov i sin säng, mozzarellan uppäten och kaffet urdrucket var det dags för en närmare bekantskap med vattenbufflarna. Jag kände mig ängslig. Som före detta mjölkbonde finns ingen rädsla för kor men att stå ute i hagen omringad av en flock vattenbufflar är inte riktigt samma sak.
"Jag är rädd för hästar", sa jag till bonden.
"Jag också, men det här är vattenbufflar", svarade han.
Vattenbufflar är imponerande muskelpaket. Att komma i onåd hos en vattenbuffel är direkt förenat med livsfara. Något som bonden underströk.

Det kändes bra när vi satt i bilen hem till Östergötland. I bagaget låg en kylväska med sex stycken buffelmozzarella och en hög buffelhamburgare. En gåva som tack för besöket.
Nya kontakter hade knutits. När människor känner samhörighet med varandra kan det liknas som en gåva till livet. Om det också tillkommer ett möte med vattenbufflar i en hage är det en extra bonus.