Vi har en hemlighetsfull lilja utanför vårt fönster. Hemlighetsfull i den mening att vi är inte upphovet till dess prakt och skönhet. Den har tagit sig dit helt på egen hand. Helt plötsligt för några år sedan sköt en stängel upp ur marken. Från stängel trängde det fram knoppar som när de öppnade sig slog oss med häpnad.
Naturligtvis har vi googlat på liljor. Planteringsråd, förökning och utbredning. Utan att bli ett dugg klokare. Nu njuter vi av fägringen och bryr oss inte längre om att fundera hur den kommit till oss. Allt behöver vi faktiskt inte veta, det går bra ändå.
Men människan är född nyfiken. Vetgiriga och kunskapstörstande. Speciellt om ämnet gäller andra människor.
Det är enkelt att leta upp sin ovän, sitt ex eller bäst av allt, exets nya älskling. Eller sitt nuvarande förhållandets ex. Vi är alla en internetsnokare. Förutom min mamma som aldrig införskaffat sig en dator. Fast där far jag med aningen osanning. Det har faktiskt hänt att mamma bett mig söka upp någon eller något på internet. För övrigt använder sig mamma fortfarande av telefonkatalogen om hon vill leta upp var någon bor, om adressen är ändrad eller om det tillkommit något ytterligare namn på den boendes befintliga adress.
Dock stöter hon stundom på svårigheter i sitt sökande eftersom telefonbolagen inte lägre tillhandahåller några telefonkataloger. Därför får mamma nyttja de resurser hon redan har. Från 1900-talets slut. Typ. Det är då hon vänder sig till mig i sitt sökande.
Jag är själv en snokare. Det förnekas inte. Däremot erkänner jag inte för någon utomstående om jag snokat på någon som jag egentligen inte bör snoka på. Då inviger jag enkom min make och våra barn om vad jag funnit i mitt tycke uppseendeväckande. Ofta anser mottagaren av mina upplysningar att de är föga intressanta.
Det har sina risker med snokande. Jag kan bli påkommen, internet är inte att lita på. Det kan finnas funktioner jag inte känner till och upptäcks jag kan det bli ytterst penibelt. Eller så kan någon berätta för den jag snokat på om min uppsökande verksamhet. Om jag råkat försäga mig vill säga.
Den andra faran är hur jag påverkas av mitt snokande. Jag kan bli arg, ledsen eller upprörd. Över sådant jag egentligen inte har med att göra men ändå inte kan låta bli att ta reda på. Snokande ger sällan upphov till glädje ty alltid finns det något att reta upp sig på. Möjligtvis är det själva syftet med internetsnokande. Att bli tillfreds om den som letats upp inte har det lika bra som vad vad jag själv har. Skulle det mot förmodan visa sig vara tvärt om, ja då sänker sig missmodet som ett dyblött täcke över solskensdagen.
Det finns en magnetism till den värld som vi tack vare internet har fått tillträde till. Dörren står på vid gavel, det är bara att kliva in. Vi behöver inte ens fråga om lov.
Dock får vi själva stå för konsekvenserna av vårt snokande. Det är priset vi får betala för vår nyfikenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar