Förbjuden handling och konsten att trösta ett ensambarn

Det är vår i luften, i vår trädgård smyger sig än det ena, än det andra fram. Trevande än så länge men de allra modigaste är först.
Ack om jag ändå kunde glädjas precis så som jag alltid gör när de första vårtecknen visar sig.
Igår sa vi adjö av min mamma. Jag gav våra barnbarn kritor och de skrev sina namn på kistan som en sista hälsning. De där barnbarnsbarnen betydde allt för mamma. Hon oroade sig, hon skrattade åt deras upptåg, njöt av deras närvaro när de träffades, brydde sig men framför allt älskade hon dem.

Jag vistas i mamman radhus var dag. Från morgon till kväll rotar jag runt bland hennes saker. Sorterar, lägger i olika högar. En med allt som ska kastas, en med det jag vill behålla och en med det jag kanske vill spara. Högen med det som ska kastas åker ner i sopsäckar sedan ångrar jag mig och plockar runt i säckarna för att ta upp det jag ämnat köra till återvinningen.
Jag gråter och klagar, ber mamma om förlåtelse var gång något kasseras. Det känns fel och förbjudet.

Ett helt liv ligger i mina händer. Som ensambarn äger jag allt, har som enda bröstarvinge makt att göra som jag vill. Inget bråk, inget tjafs, inga diskussioner.
När innehållet i en undanställd kartong kom i dager fastnade jag i dess innehåll. Kärleksbrev mellan mina föräldrar. Jag läste i mammas dagboksanteckningar. Poetiskt skrivet om den starka kärlek hon hyste för min pappa. Sprött papper med för mig högt affektionsvärde.
I en annan låda fanns alla brev jag under åren skrivit till mamma. Där fanns också brev jag skrivit som barn under mina sommarvistelser hos min farfar.
"Hej mamma, idag har jag åkt i en spiktunna på älven. Det var jätteroligt".
"Hälsningar er lilla älskling Carina".
Jag funderar lite över vad mina föräldrar ansåg om den färden, om de tog min farfar i upptuktelse. Eller lät det bero i den förvissning att jag haft en riktig upplevelse samt det faktum att jag inte ramlat ur tunnan och drunknat. Ingen skada skedd med andra ord.

Idag tog jag nästa drastiska steg i avvecklingen av min mammas hem. Mäklarbesök. Värdering och anteckningar i ett block. Handslag och överenskommelse. Efteråt satt jag i mammas soffa. I min tragiska ensamhet grät jag tyst så inte grannarna skulle höra. Då kom maken genom dörren. Med var sin bit smörgåstårta. Vi åt med teskedar för det finns inte längre några bestick kvar i besticklådan.

Det är vår i luften. Förhoppningsvis kommer jag känna glädje lite längre fram. Om inte förr så kanske när äppelträden blommar.