Det kommer brev. Med eller utan inbetalningskort. Jag betalar räkningar och mejlar avsändare.
Beklagar sorgen. Tack så mycket. Vill du kanske överta abonnemanget? Tack men nej tack.
Jag visste vad som komma skall. Men inte att det skulle vara så känslosamt och ta på krafterna så till den milda grad. Känner mig liten och förvirrad.
Har luftat mig lite. Suttit på altanen och druckit Varma koppen. Blåbär och hallon. Lyssnat på fåglarnas lockrop och låtit solen värma upp mina frusna kinder. Kanske lättar det sinom tid bara jag låter processen ha sitt smärtsamma men läkande förlopp.
Var hemma hos en åldring under förmiddagen. En med utegångsförbud. Jag hade föresatt mig att ärendet skulle gå snabbt men det tog tid. Eller rättare sagt, jag tog mig tid. Nedsjunken i var sin fåtölj dryftade vi livets vedermödor och glädjeämnen. Som till största del handlade om virus, barn, sjukdomar, sprit och brist på umgänge med vackra damer.
Fruntimmer kan jag inte länge göra lyckliga och sprit får jag inte nyttja. Det är den dystra sanningen.
Jag nickade beklagande. Visade att jag förstod.
Och barnen hör jag aldrig av. Jag nickade igen. Nej de har väl sitt kan jag tro.
Jo, jo så är det.
Han berättade om sin sommarstuga han inte längre kan åka till och jag berättade att hemma hos oss blommar krokus, scilla och snart påskliljor. Att syrenen har svällande knoppar och att min mamma är död. Och att jag kan klippa hans gräsmatta vid sommarstugan i sommar om han vill. När jag nu har en son som har trädgårdsfirma kan han få fina gräsmattor dessutom gäller rutavdraget.
Vi förstod varandras sorg men också vad som finns att glädjas åt. Som avdrag vid gräsklippning till exempel. Men han förstod inte varför han ofrivilligt satts i karantän. För att skydda dig själv upplyste jag honom om. Han fnös föraktfullt och sa att han nog skulle sälja sin bil. Bra initiativ sa jag uppmuntrande. Sälj bilen och ta färdtjänsten för att besöka vackra platser. Han skulle fundera lite till på saken.
Mannen och jag har fram till nu varit helt obekanta för varandra. Han ville ändå träffa mig i ett speciellt ärende och genom kontakter hade mitt namn kommit på tal. Vilket så här i efterhand gladde mig mycket. En person som jag kan skriva in i min osynliga kontaktbok över nytillkomna. Vi kommer säkerligen aldrig mer att träffas nu när jag uppfyllt uppdragsgivarens anmodan. Men jag har fått en liten inblick i en annan människas liv vilket till fullo är mycket berikande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar