Idag är det höstdagjämning. Natt och dag är nästan lika långa. Fast egentligen är höstdagjämningen endast en ögonblicklig händelse och sker denna dag klockan 13.31.
Hur som helst så har nu vårt valnötsträd iklätt sig höstskruden. Om ett par dagar har de gula löven singlat mer och brett ut sig som en fäll runt stammen. Kvar finns enkom de kala grenarna som sträcker ut sig likt långa magra fingrar. Det ser rent anskrämligt ut. Varje vår funderar vi över huruvida trädet överlevt vintern eller ej. Men så plötsligt uppenbarar sig knopparna som långsamt sväller för att till sist spricka ut i ljuvlig grönska. Ack vad väntan på den stunden är lång. En hel vinter måste först genomlidas.
I lördags var jag bjuden hem på fika hos en väninna. Jag hade sett fram mot den dagen men så tog orken helt enkelt slut efter en lång vecka med många åtaganden. Jag ringde och sa som det var. Inga undanflykter eller uppdiktade måsten. Hon förstod så väl och vi beslutade oss för att flytta fram fikat till en annan dag.
Istället klev jag i mina rejäla skor, tog min kamera och gick ut i skogen. Jag behövde komma nära naturen och i enlighet med naturhälsokommunikatörerna också komma nära mig själv genom att andas skogsluft.
Om jag under min vandring lyckades fånga en och annan bra bild med kameran vore det ett stort plus.
Jag njöt av stillheten, fotade svampar av vitt skilda slag, en blåskimrande skalbagge och några blommor som nyss avslutat sin fägring och antagit en helt annan skepnad.
Plötsligt blandades den friska skogsluften med stråk av illaluktande dofter. Närmare bestämt lukten av vilda svins exkrement. Vi har gott om vildsvin i den närbelägna skogen. Stora områden har bökats upp och svinen har här och där avlagt korvliknande markeringar.
Njutningen av min skogspromenad byttes till obehag. Kanske en sugga med kultingar eller en stor galt med långa betesliknande hörntänder låg och tryckte under en gran. Grisögon som vakande följde mina rörelser. Beredda till attack om jag kom för nära.
Överlevnadsinstinkten slog omedelbart till och jag började prata högt med mig själv. Må hända skulle det skrämma svinen mer än vad de skrämde mig. Men att prata med sig själv är ganska uttömmande, samtalsämnet tar fort slut. Därmed övergick jag till sång. Närmare bestämt psalmsång. Jag är bra på begravningspsalmer efter idogt inövande under nästan tjugo år som begravningsentreprenör. Därför fick det bli Härlig är jorden, Blott en dag och Bred dina vida vingar. För säkerhets skull lade jag till Jesus älskar alla barnen trots att jag kände en osäkerhet om det är tillåtet att sjunga "röd och gul och vit och svart" ifall det kan vara kränkande i dessa tider då vi måste vara vaksamma på vad vi säger. Eller sjunger.
Jag klämde i rejält medan jag avlägsnade mig bort från vildsvinens domäner. Om någon svampplockare befunnit sig inom hörhåll hade denne någon antagligen trott att en himmelsk skara samlats i Odensåkersskogen ehuru min rädsla för vildsvinen fick mig att sjunga i stämmor. Vilket faktiskt förvånar mig oerhört eftersom jag inte visste att jag hade den förmågan. Rädsla kan verkligen få oanade effekter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar