Kylan nyper i kinderna när jag går till soptunnan för att kasta förbrukningsmaterial. Prydnadsbuskarnas grenar nästan vibrerar av glittrande snökristaller.
På sociala medier är folk ute och går, åker skidor eller tumlar runt i pulkabackarna. Äntligen kom snön och kylan, säger de i versaler och många inledande ÄÄÄÄÄÄ.
Jag skäms i mitt soffhörn med påslagen televisionsapparat. Den stora tröttheten har slagit till likt ett monster. Jag försöker jaga iväg monstret men det klamrar sig envist fast med slipade klor och dreglande käftar.
När något som varit så jobbigt att det tömt kroppen på alla krafter är det nog naturligt att tröttheten gör sig gällande. Då är det kanske legitimt att häcka i soffan i väntan på energipåfyllning.
Min mamma var en generös kvinna. Mot alla förutom mot sig själv. Hon tyckte att hon hade allt och behövde inget mer. Bättre att skänka till de behövande, resonerade hon. I skaran behövande hade mamma utsett olika sorters hjälporganisationer och till henne närstående så som jag, barnbarn och barnbarnsbarn.
Så kom ändå den dag då mamma ansåg sig behöva ett par nya vinterskor. Hon hade läst en annons i dagspressen som verkade intressant.
Det är Norrköpings absolut dyraste skoaffär, upplyste jag henne. Men hon hade bestämt sig, dit skulle hon åka och prova ut ett par nya vinterskor.
Som sig bör blev vi hjärtinnerligt mottagna av skoförsäljerskan i Norrköpings dyraste skoaffär. Mamma förklarade sitt behov och ett par vinterfodrade kängor med inbyggda broddar plockades ner från skohyllan. Mamma föll som en fura. Vilka snygga, praktiska, rejäla och till synes varma kängor. Och inbyggda broddar, vilken finess!
"Kolla priset", väste jag. "2 000 spänn för ett par skor"!
"Jamen inbyggda broddar", sa mamma och halade upp betalkortet.
Till kängorna tillhörde en liten metallgrej. Med den kunde mamma fälla ut de inbyggda broddarna. Skoförsäljerskan visade och förklarade, överräckte metallgrejen och mamma la den i sin väska. När vi skulle åka hem var mamma så nöjd med sitt inköp att hon ville bli körd till Systembolaget. Nu skulle här firas med en flaska Ouzo. Ja naturligtvis inte för egen del, flaskan var ämnad till min make. Mamma ansåg nämligen att han ingick i den behövande skaran som gärna tog emot en flaska Ouzo då och då.
Igår klev jag upp ur soffan. Kände att nu får det vara nog. Måste ut och röra på mig, det här går inte längre. Den press vi alla levt med under så ofattbart lång tid är ju över. Allt har ordnat sig till det allra bästa, nu måste framtiden få regera.
Mammas vinterkängor med inbyggda broddar ingick i mitt arv. För jag kunde helt enkelt inte med att skänka bort eller kasta ett par kängor som kostat en hel förmögenhet. Kängorna är som nya, mamma hann aldrig ta de där riktigt långa och härliga promenaderna i ett par kängor som förhindrar lårbensbrott.
Andäktigt klev jag i kängorna. Fällde ut broddarna med vår husnyckel för var den där lilla metallbiten finns vet jag inte. Promenaden gick ner till macken och hem igen. En sträcka på 4 kilometer tur och retur. En påse lösgodis och en tidning. Hela vägen hem lockade godiset men jag höll emot frestelsen. I tider med ettrig pandemi går det inte att gräva runt hur som helst i en godispåse med otvättade fingrar.
Måste tillstå att jag kände mig betydligt piggare efter promenaden. Kan tänkas att det blir en tur även idag. Nu när jag har så bra vinterkängor vore det synd om de skulle stå oanvända på skohyllan hela denna vinter nu när det äääääntligen kommit kyla och snö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar