Vi har för många år sedan slutat att ge varandra julklappar, maken och jag. Jo kanske om det dyker upp ett gemensamt önskemål kan vi köpa en gemensamhetsjulklapp. Det kan även hända att jag kan komma på nån grej jag gärna vill ha och omvandlar den då till en julklapp åt honom. Brukar alltid bli uppskattat.
När min make var en liten pojke sålde hans pappa den gård hans far brukat och som genom generationsskifte övergått till min svärfar. Familjen flyttade till stan och min svärfars hjärta blev tungt.
Han saknade sina hästar, jordbruket och allt vad det innebar. Under sina tillbakablickande stadspromenader stannade han till vid en bokhandel. Där hängde en tavla till försäljning. Han slantade upp och kom hem till familjen med den nyinköpta hästtavlan. En tröstetavla att vila ögonen på när saknaden efter de egna hästarna blev allt för påtaglig.
Min make är uppväxt med den där tavlan. När båda hans föräldrar gått ur tiden delades boet mellan honom och hans två syskon. Tavlan med hästarna hamnade hos hans lillebror i Frankrike. Stundom har maken pratat med mig om tavlan. Berättat upprinnelsen till köpet och av egna erfarenheter hur svårt det kan vara att sluta som bonde har han kunnat sätta sig in i sin pappas tillbakalängtan.
För ett par år sedan var vi till Frankrike och hälsade på lillebror och hans fru. Där på väggen hängde tavlan och min make satt och tittade på den. Mindes när hans pappa kom hem med tavlan och vad den betydd för ett gammalt lantbrukarhjärta.
Av någon anledning fotade jag av tavlan. Och för någon vecka sedan kom jag på vad maken mest av allt ville ha i julklapp men att han inte själv förstått den.
Efter en hel del trixande och beskärningar skickade jag iväg bilden till ett företag som gör canvastavlor. Igår kom slutresultatet. Med viss bävan packade jag upp innehållet ur kartongen för jag kände mig osäker på kvaliteten. Tavlan blev perfekt! I min iver överlämnade jag gåvan ty väntan på julafton känns oövervinnerlig.
Maken öppnade paketet. Blev tyst en liten stund sen välte en tår över kanten på det understa ögonlocket.
Nu hänger barndomens tavla i vårt matrum. Han kan titta på den hur ofta han vill och minnas tiden då hans pappa plöjde jorden med sina hästar och tänka på sina egna år som bonde.
Alltså, jag är en fena på att hitta på riktigt bra julklappar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar