Efter två hektiska veckor har lugnet lägrat sig. Att vara skådespelerska tär på krafterna. Premiärnerverna gjorde sig påminda inför första föreställningen. Inte minst för Josef som drabbades av sjukdom direkt efter premiären. Därmed blev kyrkvaktmästaren helt oförberedd inkastad i rollen som Marias make.
Dock skötte han sig med bravur och en sådan inlevelse vilket föranledde Maria att frångå det skrivna manus en smula och krydda på replikerna efter tycke och smak.
Så nu har jag som gravid skådespelerska klämt ut vår frälsare sju gånger och upplyst den minderåriga publiken vilka tillfälliga krämpor en gravid kvinna måste utstå. Dock uteslöt jag de mest intima detaljerna och höll min inom ramarna halsbränna, svullna ben, åderbråck och konstant trötthet.
Ett luciatåg har också hunnits med. Småtvillingarnas storasyster var Lucia och skred först i tåget med ljusbärarkransen på sitt huvud. Mormors hjärta svämmade över. Hela lussetåget höll sig på benen förutom en stjärngosse som trasslade in sig i särken och föll i framstupa läge vid uttåget. Men det var inget som störde nämnvärt.
Mer dramatiskt var det när vår dotter för länge sedan medverkade i skolans luciatåg. Anspänningen var så nervpåfrestande att de flesta av tärnorna svimmade av. Lucia ville inte vara sämre så hon damp i kyrkgolvet hon också. Med levande ljus och allt. En rejäl tågurspårning skedde som sent skulle glömmas.
Själv har jag aldrig varit Lucia publikt. Under skoltiden ansåg min fröken att jag inte hade det rätta utseendet. Varken som Lucia eller tärna. På sin höjd kunde jag duga som tomte om jag klädde mig i tomtedräkt och satt tyst och stilla under frökens kateder. Osynlig bakom Lucia, hennes tärnor och stjärngossar. Tomtar syns inte förrän på julafton så din roll är inte helt tagen ur luften förklarade fröken när jag protesterade. Och fröken var vuxen så jag som barn litade på hennes goda omdöme.
Nu har jag dock fått en välbehövlig revansch och har fått synas på scenen i ett mycket publikuppskattat julspel. Den enda av recensenterna som inte gav tummen upp helt och hållet över min insats var ett av barnbarnen. Hon menade att mormor var pinsam och att jag log alldeles för stort och överdrivet. Dåliga recensioner får en skådespelare lära sig leva med har jag hört från kollegor i branschen. Dålig kritik kan inte bli annat än ett välbehövligt lyft i rätt riktning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar