En räddande ängel och en oljig lortgris

 ”Tänk vad trevligt det var på den tiden när vi var bönder och hade gris som vi slaktade till jul”, sa jag till maken vid frukostbordet medan vi gjorde oss var sin leverpastejsmörgås. 

Jag fick medhåll. Gällande de rätter grisen bidragit med och som jag tillagat och sedan dukade fram på julbordet. Själva slakten minns han som ett enda stort ståhej. 

Svärmor och jag var däremot i gaset. Hon lärde mig allt som går att lära gällande hanteringen av fläsket. Allt från leverpastejtillverkning, blodpudding och korvstoppning till pölsa, sylta och inkokta grisfötter.

När vi sålde gården i Värmland och köpte gården i Östergötland blev vi utan gris. Förutom den gången då jag lyckades tigga till mig en spädgris av sonens lekkamrats morfar. Grisen skulle slås ihjäl men jag blev den räddande ängeln som tillfälligt förhindrade den från döden genom att ta hem den, föda upp den 

och sedan servera den i styckade delar och tillagat tillstånd som julmat. 

Maken skulle fylla 60 år. Barnen och jag funderade kring kommande födelsedagsgåva. Någon av oss, oklart vem, kom på den stålande idé att förära jubilaren, som är en sann djurvän, med en minigris. Tänk så rart att ha en gullegris som följde husse i hasorna vart än han gick.

Dottern kontaktade drängen på granngården. Jodå, han visste vem som tillhandahöll minigrisar.

Drängen, vår dotter och vår son for iväg för att hämta hem den nya familjemedlemmen. Förväntningarna var höga, inte minst hos födelsedagsbarnet som blivit informerad om att något verkligt stort var på gång.

Trion anlände kånkandes på en stor, svart och mycket ful gris som gallskrikande överlämnades till 60-åringen. Som om det inte vore nog, grisen var skabbig, skrovlig och lortig. Jag bar in den i duschen för en välbehövlig rengöring. Men varken tvål eller väldoftande oljor gjorde grisen mer attraktiv. Maken såg betryckt ut, den lycka vi hoppats på över att få en minigris i gåva uteblev. 

Nästa problem uppstod när vi blev rådvilla över var grisen skulle bo. Att den skulle vistas hos oss i vår säng, i vardagsrumssoffan eller under köksbordet som är brukligt för minigrisar var uteslutet. Lösningen blev gästtoaletten. För att den inte skulle känna sig helt övergiven fick dörren stå på vid gavel och en lagom hög skiva som grisen kunde titta över sattes upp som barriär. Grisen levde rövare inne på toaletten och demolerade allt den kunde komma åt. 

Lössläppt jagade den barnen som skrikande försökte undfly den galna grisen. Mig bet den i vaderna varje gång jag skalade potatis om jag inte ideligen gav den potatisskal. Makens missmod var i bottenläge och samtliga gåvogivare ångrade djupt köpet av födelsedagspresent.

Det hela slutade med att drängen tillkallades. Med sig hade han sitt gevär och grisens liv avslutades med ett enda skott. Med stor tillfredsställelse grävde maken en grav där grisen placerades för den eviga vilan.

Än idag frågar sig maken vad han gjorde för ont när han fick en minigris i 60 årspresent. En fråga som är obesvarad för han är den enda person jag känner som aldrig gör någon förnär, aldrig talar illa om någon och är av den åsikten att man kan fördöma en handling men aldrig en människa. Vilket är ganska unikt i en värld där det blivit praxis att bli kränkt vid varje handling och ord som utförs eller sägs.

En droppe olja och en rörig massa

 Hösten är den tid då de små gnagarna möss och råttor kommer allt närmare oss människor. Deras liv går ut på att gnaga, söka mat, para sig och föda ungar. En ny kull kan födas var 50:e dag och vill det sig väl kan en kull bestå av15 ungar.

Tipsen om att förhindra dessa skadedjur att komma in i våra boningar är många. Det sista jag läste var att droppa lite olika sorters oljor runt husgrunder, ventiler och andra springor där de kan slinka igenom. 

Eller så är helt enkelt en katt lösningen på problemet.

Vår katt lever ett fritt liv. Det vill säga att hon förärats med en kattlucka som maken monterat i vår ytterdörr. Den öppnas genom att luckans mekanism känner igen hennes chip och hon kan därmed komma och gå som hon själv vill. 

Men det ger henne även tillgång att i gengäld skänka oss små gåvor från naturen. Det är allt från småfåglar, maskar, syrsor, ödlor - och möss. Allt i levande tillstånd. 

Härom kvällen satt maken och jag nyduschade och iförda våra morgonrockar nedsjunkna i tevesoffan. Tv-kväll med gofika. Kvällsro och harmoni. Fram till dess att det skramlade till i kattluckan och en stolt katt släppte av en levande totalt skräckslagen mus på köksgolvet. 

Jakten tog fart. Katten hoppade och for runt i vida cirklar medan maken och jag flaxade omkring i våra morgonrockar. Jag beväpnade mig med det som fanns närmast. Flugsmällan. Musen tittade på mig med sina svarta små ögon och jag smällde till. Den såg smått förvånad ut innan den satte fart mot vårt sovrum med mig, maken och katten tätt efter. Flugsmällan ersattes mot en vintersko. 

Maken fångade in katten och släppte ner henne där vi trodde att musen befann sig. 

Det rasslade till under byrån och jag kastade mig ner på golvet med skon i högsta beredskap. Musen kilade över mina nakna fötter, upp över ena vaden, knät och vidare till innanlåret, ytterlåret, magen, sidan, armhålan, armen och hoppade till sist ut genom morgonrockens ärmslut. Jag häpnade över dess otroliga snabbhet.

Katten jamade och skrek i vild upphetsning. Maken hejade på och musen sprang för sitt liv. Till sist blev den instängd i ett hörn. Då drämde jag till. Med ett välriktat slag ändade jag musens liv och det som återstod var en röra av blod och päls. Katten som ivrigt övervakat skådespelet såg förnärmad ut. Maken hämtade hushållspapper och de sorgliga resterna av det som varit en mus avlägsnades och hamnade i soppåsen för vidare transport in till Norrköpings avfallshantering tillsammans med övriga sopor i Nodras uppsamlingsfordon.

Livet med katt har sin tjusning. 

En potatis till varje och en lång remsa vadd

 När internethandel gjorde intåg i mitt liv blev jag omgående begeistrad. Då rörde det sig uteslutande om matinköp. Digitala inköpslistor skapades, ett knapptryck och vips blev matkassarna fyllda. Bara att ta färjan över Slätbaken och vidare med bilen till Söderköping där vi då brukade göra våra inköp och hämta upp varorna på anvisad plats. 

Ibland skedde malörer. Fem kilo potatis blev i själva verket fem stycken potatisar och så vidare. Men med tiden lärde jag mig internethandelns ädla kost. Idag är jag ett riktigt proffs och handlar det mesta över nätet. Förutom mat, inget slår vår lokala matvarubutik som har allt inklusive en fantastisk personal. Det kan inte internet ersätta!

I flera veckors tid har ledarhunden bott hos oss på grund av sjukskrivning. Hans matte får klara sig med blindpinnen och hjälpsamhet från omgivningen. Det går men hon saknar sin hund som ger henne självständig frihet både privat och i jobbet förutom att hunden är hennes käraste vän.

Hunden har opererat ena framtassen och vi har kört fram och tillbaka till veterinären i Linköping för omläggning och översyn av operationssåret.

Förra veckan ansågs det lämpligt att jag med assistans av maken själv kunde sköta omläggningen mellan besöken. En lektion kring omläggning av tass och ben gavs och med rätt utrustning så som kompresser, koksaltlösning, läkande salva, polstervadd, elastiska bindor och kökssvamp (som ska förhindra att tassen belastas vid gång) skulle vi nog klara av det.

Koksalt och salva bistod veterinären med. Resen fick vi köpa på apotek. Kökssvampar hade vi redan hemma.

Apoteket hade allt förutom den där rullade bomullen. Det gick endast att köpa via nätet. Jag sökte och fann det som krävdes. Två rullar borde räcka resonerade jag och klickade hem det. Igår kom paketet vilket var tur för i morgon ska hemomläggningen äga rum.

Två rullar polstervadd visade sig vara två kilo. I utrullad längd 32,5 meter. Ouppmärksamhet har sitt pris vid internethandel även för ett proffs. 

På fredag nästa vecka ska stygnen bort och sedan krävs varken polstervadd eller elastiska bindor. Bara ett enklare skydd för säkerhets skull.

Maken undrade vad jag nu ska göra med två kilo vadd. Det är ju snart jul så jag kanske kan skapa juldekorationer i form av snölandskap. Då går det åt bomull. Eller så behöver någon strövande tomte med julklappssäck förbättra sitt skägg. 

Eller så försöker jag kränga det på någon av internets otaliga säljsidor. 

Ett dimmigt uppvaknade och ett dammigt försonande

En dimmig inledning på denna fredag. När dimman lättade kände jag för första gången sedan i januari ett välbefinnande. Dock vågar jag inte släppa fram känslan till fullo. Efter läkarens dystra besked att cellgifterna inte längre fullföljer sin uppgift ska maken nästa vecka påbörja en behandling med en annan sort cellgift. Behandlingen tar två dagar varje gång och jag är skräckslagen. Palliativt, sa läkaren. Bara ordet palliativ gör mig svimfärdig. En dag i sänder, en dag i sänder …

Dagens välbefinnande ligger till grund att jag för en gångs skull känner mig stark. Att byta lakan i våra sängar, dammsuga och torka golv kan liknas med att bestiga berg. Jag som tidigare tyckt om att städa och pyssla här hemma. Numera bryter svetten fram och benen känns ostadiga när jag inser att dammråttorna i hörnen måste avlivas. Dammsugaren har förvandlats till en bitter fiende och dammtrasan ligger hopknölad bland det övriga städmaterialet.

När dimman lättade blev det rena lakan i sängarna, dammråttorna försvann och dammtrasan prydligt ihopvikt efter användandet. Jag har försonats med min dammsugare! 

Hela proceduren tog tid och det blev många pauser men jag orkade! 

Jag tog mig en funderare. Att kunna känna glädje över att orka städa måste vara förunnat den som drabbats av sjukdom och tagit sig igenom operation och behandling. Att städa kanske inte tillhör livets nödvändigheter i det stora hela. Det är nog mest insikten av att krafterna sakta börjar komma tillbaka som ger den där härliga känslan av att känna igen sig själv. Nästan som om allt är som vanligt mitt i det onormala vi befinner oss i.

Maken bjöd mig på lunch hos Kapten Bille’s i Norsholm. Han ansåg att det finns gränser för allt mitt görande. Inte skulle jag behöva laga mat idag. Vi åt och njöt. På hemväg svängde vi förbi vårt apotek. Mina tumörhämmade piller skulle hämtas ut. Mitt emot apoteket ligger Skärblacka café och hembageri. Maken köpte en tårta. Ett enkelt firande för att orken börjar komma tillbaka. Det är en lyx i litet format under ett täcke av grön marsipan. 

 

Ett nedslående besked och ett nödvändigt stick

 Som barn drabbades jag ideligen av halsfluss. Jag blev ordentligt sjuk och mamma ringde läkaren. Oavsett vilken tidpunkt det var på dygnet kom läkaren hem till oss med sin stora doktorsväska  Tittade ner i halsen där två tonsiller fulla med gula proppar täppte till svalget.

Feberyran togs ner med Bamyl  och infektionen hävdes med flytande penicillin som läkaren ordinerade och skrev ner på sitt receptblock. Pappa åkte till ett nattöppet apotek i Kristinehamn där en apotekare satt bakom en lucka i väntan på sjuklingar med diverse krämpor som krävde bot och lindring. 

Från sjukdomsutbrottet till friskförklaring löstes på allra bästa sätt. 

I förrgår var det dags för läkarbesök och cellgifter för maken. Vi gör resan tillsammans och brukar avsluta det hela med lunch i Norrköping. 

Denna gång såg doktor Niclas allvarlig ut. Tyvärr, behandlingen är verkningslös. Cancern är frisläppt men vi ger inte upp. Det som inte går att bota går att lindra och ge livskvalitet ett tag till. Nya cellgifter av annan sort sätts in om två veckor. Men influensa och covidvaccin är ett omedelbart måste eftersom det inte kan ges när behandlingen är i gång.

När vi kom hem ringde jag vårdcentralen. Tryckte in samtliga val och sen väntade på vi att sköterskan skulle ringa.

Nej ingen vaccination, alla måste följa bokningsdagarna. Första lediga tid är den 13 november. Dagen efter igångsättningen med cellgifter. Det är pensionärer som vaccinerar och dessa kan inte kallas in bara för att vi vill det. Det måste du förstå Carina!

I vanliga fall skulle jag ha blivit rosenrasande. Nu fick jag panik. Bad på mina bara knän om vaccination.

Nej tyvärr, bokade tider är det som gäller.

Igår ringde jag vårdcentralen i Finspång. De kunde vara behjälpliga men ett nytt försök med vår vårdcentral rekommenderas. Jag gjorde ett nytt försök. Nja, kanske skulle det vara möjligt men den vaccinansvariga måste först säga sitt. Besked skulle ges under förmiddagen. 

Jag grät av vanmakt och ängslan. Telefonen var tyst och när förmiddagen snart skulle bli eftermiddag åkte vi till Finspång. Där blev vi väl omhändertagna. Maken fick sina sprutor och jag fick mina av bara farten trots att jag försäkrade att jag inte ville snylta vaccin från en annan vårdcentral än min egen. 

Sen ringde vår vårdcentral. Maken var välkommen på måndag, ett undantag från bokade tider hade gjorts.

Inga risker har tagits, vi har ordnat det på annat sätt. Men tack snälla för att du hörde av dig och ursäkta att vi ställt till med besvär. 

Artighet vinner alltid i längden. Och allt var mycket enklare förr …

En oväntad attack och en sötnos i rosa

 Ledarhunden är sjukskriven och får därmed bo hos oss fram till dess han tillfrisknat och är i tjänst igen. 

Det är en praktisk lösning eftersom hunden ska besöka veterinären regelbundet och då kan vår dotter känna sig lugn i att jag sköter dessa besök.

I morse lämnade jag hunden på djursjukhuset inför ett nödvändigt ingrepp. Innan det var dags satt vi tillsammans med två andra hundar och deras ägare i väntrummet. Jag känner alltid ett obehag när jag sitter i ett hundväntrum eftersom jag är rädd för andra hundar än ledarhunden. Sviter efter att jag en gång i tonåren blev hundbiten. En svart schäfer attackerade mig helt utan förvarning. Jag hade varken tittat eller närmat mig hunden och var helt oförberedd på hugget. Senare fick jag veta att jag inte var den enda som hunden satt tänderna i.

Medan vi väntade på dagens upprop klev en man in genom dörren. Han såg lika respektingivande ut som en välbyggd schäfer. Musklig, hård blick, hängande byxbak och kepsen bak -och fram.

Han förklarade i receptionen att hans hund satt i bilen och eftersom det var tre hundan i väntrummet var det tryggast att hunden var kvar där den var.  Han poängterade att hunden var försedd med munkorg och att om han fick en puck skulle han komma in direkt då pucken pep och det blev deras tur. Under tiden kunde han gå på en liten promenad med sin hund så den skulle hålla sig lugn.

Jag kände nervositeten sprida sig i kroppen. Flackade med blicken efter en flyktväg för mig och ledarhunden eftersom vi hade samma bokade tid som den hund som av säkerhetsskäl bar munkorg. För tänk om vi sammanstrålade när det var dags att gå till respektive undersökningsrum!

Såg framför mig ett aggressivt muskelberg som slet och drog i kopplet och flämtade tungt när strypkopplet drogs åt. Och hur säkert är en munkorg när adrenalinet pumpar?

Mannen fick sin puck och gick ut för att ta en liten promenad med sin hund. Jag tittade ut genom fönstret för att vara beredd på vad som eventuellt väntade mig. 

Ut ur bilen lyfte mannen en mycket liten och bedårande söt hund. Den liknade en sådan där hund svenska Hollywoodfruar har i sina handväskor under sina shoppingturer. Den lilla svansen viftade glatt och munkorgen var läckert rosa med blå band knutna runt det näpna hundansiktet. Kontrasten mellan hundägaren och hans hund var framträdande Jag började fnittra medan jag iakttog det omaka ekipaget promenera runt ute på parkeringen och de övriga hundägarna stirrade storögt på mig. 

Dock kan skenet bedra. Liten och kaxig, underskatta aldrig småhundars förmåga att använda tänderna om de anser det nödvändigt. Då är det bäst att ta det säkra före det osäkra och använda munkorg. Samt vänta utanför ett djursjukhus till dess att pucken piper. För så agerar ansvarstagande hundägare. 

En tutte med stånd och en skrämmande krok

 Den 18:e i varje månad, när min pension trillar in på kontot, har jag för vana att rengöra spisfläkten, kaffemaskinen, diskmaskinen och tvättmaskinen. Och känna igenom mina bröst enligt konstens alla regler.

Den 18 november 2024 var inget undantag, allt genomfördes planenligt.

Gällande mina bröst märkte jag inget anmärkningsvärt. Ändå gnagde tanken, ”något är fel”. En månad senare efter den obligatoriska inbjudan om mammografi kom beskedet. Mitt i julveckan. Ja God jul då familjen Larsson!

Fick jag panik, dödsångest eller hysteriskt utbrott? Nej, jag tog det med lugn fattning. Konstaterade att jaha nu är det min tur att hamna i cancerträsket. Det som skrämde mig var läkarbesök, sprutor och skalpeller. Allt det nödvändiga ont som måste uthärdas. 

Jag gick med i en Facebookgrupp där bröstcancerkvinnor, eller systrar som de kallar sig, ska stötta och peppa varandra. Den som inte var rädd för allt innan fick garanterat oroliga nerver. För att liva upp lite bland ärriga bröst, dränage och hårlösa skallar försökte jag blanda lättsamma inlägg med allvar. Det gick så där.  Jag klev ur gruppen innan jag och min tumör blev utkastad. 

Biopsi. Bara ordet skrämde mig från vettet. Maken var med och höll min hand. 

Min stöttepelare som föll strax efteråt i sin egen cancersjukdom.

Samtal med kirurgen som trädde ner mina behag i burkar så de såg ut som två nybakade muffins. Kalla  doktorhänder gav upphov till tuttstånd. Pinsamt. Dottern var med och höll min hand.

Jag fick en hjärtkudde i gåva. Som kommande stöd till ett nyopererat bröst.

Sprutan med järnoxid som stacks in i vårtgården. Jag svor och jämrade mig. Dottern höll åter igen min hand.

Operationsdagen var kommen. Och jag våndades. Över kroken som skulle in i tumören och som skulle ledsaga kirurgens arbete. Sonen var med och höll min hand. 

”Få det där med kroken överstökat nu. Hon har tjatat i över en månad om det här och är mer rädd för kroken än för cancern”, uppmanade han läkaren. 

Sonen släppte min hand när doktor Ylva gjort sitt och stövlade in på förbjudet område för män. Ställde sig bakom glasskivan tillsammans med sköterskan och där diskuterade de livligt hans forna njursten medan jag nykrokad klamrade mig fast i mammografiapparaten. Kroken satt där den skulle och sonen fotade bildskärmen. Han tyckte det var en häftig upplevelse. Och jag kan inte annat än att hålla med. 

Uppskuren, ihopsydd och kräksnödig transporerade sonen mig hem. Tumören gjorde egna utflykter för analyser medan jag fullföljde min behandling.

Återbesök ett par veckor senare. Sonhustrun var med och höll min hand. Jag blundade och hon kvittrade när bandaget togs bort. Allt såg fint ut. Förutom att vänster bröst förlorat mer än en storlek i bh-kupa.

Vad har jag då lärt mig av detta? Att den som säger att bröstcancer är en enkel match har fel. Att överlevnaden är hög men sjukdomen medför ett bök och stök. Att mycket gör ont och att orken tar slut. Och att det är långt kvar innan jag är friskförklarad. Om jag har turen på min sida. Det finns inga garantier när det gäller cancer. 

Den största lärdomen är dock att när något sånt här sker är familjen och deras händer det som betyder mest av allt. 

Ett trevande försök och ett enkelt hej

 Väntrum på sjukvårdsinrättningar är oftast opersonliga. Faktatidningar där det går att läsa om sina egna tillstånd eller andras. Kändisar som bredvilligt låter sig intervjuas och hur fantastiskt livet blivit efteråt. När de är friskförklarade. Tröttnar man på att läsa de tummade tidningarna går det att fördriva tiden med att titta på en uppsatt skärm som ger Regionens rullande matnyttiga information om förkylningar, fästingbett eller influensavaccin.

Ett annat sätt är att försjunka sig i sin telefon. Där är utbudet stort och privat. Avskärma sig från omvärlden fram till dess att det egna namnet ropas upp. Eller så görs trevande försök att närma sig sina medpatienter. Vilket kan vara en bedrift.

I det väntrum vi två, maken och jag, numera spenderar mycket tid samlas de som drabbats av någon form av blodcancer. En dold och tyst samhörighet. En del namnlösa ansikten har kommit att bli välkända medan andra är helt nya.

Uppradade på stolar med uttryckslösa miner. Var och en med sin egen oro och vånda. Patienter och närstående.

Personligen tycker jag det är trevligt när vi som samlas där hälsar på varandra. Ett enkelt ”hej” utan efterföljande konversationer.

För en tid sedan satt ett par makar i väntrummet när vi kom. Vi hälsade och kvinnan stirrade oförstående på oss. Hon frågade om vi kände varandra och jag förklarade att vi enkom ville vara trevliga och artiga. Hon funderade en stund och bekräftade att vara artig kan väl aldrig göra någon större skada. Sen var den saken ur världen och tystnaden lägrade sig.

Jag anser att det är trevligt att prata med folk. Kända som okända. Jag pejlar av läget för att se vem som kan tänkas vara mottaglig. Ögonkontakter brukar öppna upp och en bra inledning kan vara att beklaga sig över bristen på parkeringsplatser vid ett så pass stort sjukhus som Vrinnevi. Klagomål av allehanda slag brukar liva upp och konversationen är i gång. 

Sedan rullar det på av bara farten. Vi har avhandlat församlingshemmet vid Skällviks kyrka som är sålt och numera privatbostad. En man berättade att han hade tre häcksaxar. Minsann. Jag i min tur berättade att vår son är ägare till nio häcksaxar i varierande modeller och längder på svärd. Och där tog samtalet abrupt slut. 

Igår när det var dags för makens cellgiftsbehandling gick allt lätt och smidigt. Utan föregående trevande ögonkontakt. En kvinna var sällskap åt sin svägerska som hade gått in till läkaren. Kvinnan blev uppenbarligen glad åt lite sällskap så vi inledde genast vårt samtal. Änka. Nyss fyllda 90 år och två hejdundrande kalas var avklarade. Men 102 är det tänkte eller ville hon inte bli. Bodde i Lindö med trädgård som hon inte orkade med. Jag överräckte ett visitkort med logga och telefonnummer till Kullerstad Trädgård & Design. Trädgårdshjälp finnes. Bästa väninnan kom från Skärblacka men hon var död sen länge. 

Jag önskar att fler hade frimodigheten att våga närma sig varandra. Det kan mynna ut i goda samtal om stort och smått. Eller bara kosta på sig ett enkelt ”hej” . Det kan räcka långt för det är en bekräftelse på att vederbörande är sedd. 

Ett omtalat underverk och ett efterlängtat paket

Den där katten. Envis, påhittig, jobbig men alldeles ljuvlig. Hon är verkligen som ett barn. Påkallar uppmärksamhet och jag måste ideligen motargumenten. ”Inte nu, vänta ett tag, mormor måste göra det här först”. 

Jodå, jag kallar mig mormor när jag pratar med henne. Är ju mormor till de barn där hon bodde innan hon flyttade till oss. Så varför ändra på ett vinnande koncept? En mormor är alltid en mormor oavsett vad.

Vi skämmer bort vår katt, morfar och jag. I en kökslåda förvaras kattgodis och när suget sätter in sätter tiggeriet fart. Öppnas inte lådan nog snabbt och den prasslande påsen plockas fram biter hon mig i fötterna. Kattpsykologer har nog teorier om att vi förvrängt huvudet på henne i vårt tanklösa agerande. Belöning ska ske när belöning är befogad, inte jämt och ständigt.

Jag har köpt en fluffig bädd där hon kan landa mjukt och kura ihop sig. Hon fullständigt hatar den där bädden. När jag introducerade den och bjöd in katten till en skön sovstund tittade hon anklagande på mig. Satt stelt i det mjuka fluffet innan hon demonstrativt klev ur och la sig tillrätta i vår säng. Enda gången hon accepterade bädden var när hon full av smärtstillande och anestesiyrslig inte kunde göra motstånd.

Ett hopsytt snitt på magen efter kastrering krävde en body. Tratten gav upphov till panik så valet blev enkelt. Efter ett par dagar tyckte jag att hon kunde få lufta det läkande såret. Bodyn åkte av och slickandet tog fart. Att få på henne den förhatliga utstyrseln krävdes en mormor, en morfar och tjocka arbetshandskar. 

Det mesta kretsar numera kring katten. Igår var hemsjukvården här för att ta prover på maken inför nästa cellgiftsbehandling. Jag malde på. Berättade och fnissade om vår katts egenskaper och eskapader. Sköterskan letade efter en lämplig åder och grävde med nålen efter blod. Nickade, hummade och skrattade när hon förstod att ett skratt var på plats att avläggas. Jag är som en förstagångsföderska. Tror att alla är lika intresserade som jag är av familjens nya underverk. 

Nu har jag beställt en present till katten. Den förra ägarinnan, vår dotter, tror sig bestämt veta att gåvan kommer att bli lika hatad som den fluffiga bädden. Det är nämligen en GPS som ska fästas i ett halsband runt katten och paras ihop med min smarta telefon när hon ska gå ut. Varken maken eller jag får någon ro när katten är ute och ränner om nätterna. Vetskapen om att något hemskt kan hända oroar oss. Vi vill ha kontroll och slippa stå huttrande ute på trappan i mörkret och ropa på henne om nätterna. Paketet med dess innehåll är mycket efterlängtat och jag hoppas att det kommer inom en snar framtid. 

Livet med katt är som att ha bebis, förskolebarn och tonåring. Alldeles, alldeles underbart jobbigt. 

 

En snabb kebab och en vilseledd tjej

 Hösten är här, har väl inte undgått någon. Vissa älskar årstiden, den klara luften och sprakande färger. Jag tillhör icke den kategorin. Mörkret som kryper sig på allt tidigare och tidigare. Dags att byta ut det svala sommartäcket mot tjockt duntäcke. Skifta sommardäck till vinterdäck.

Förra veckan försökte maken göra livet lite trevligare genom att föreslå inköp av vårlökar. Förhoppningen är att vi tillsammans ska få uppleva ännu en vår med dess vårliga prunkande prakt.

Lökar för en ansenlig summa pengar inhandlades. Därefter lunch på Ingelsta. Maken ville ha buffé, jag kebab. Vi särades åt för att därefter sammanstråla vid ett gemensamt bord med våra respektive måltider.

Kön till kebaben ringlade sig lång. Beställningsmottagaren var oerhört effektiv. Riktade sig till var och en av oss som inte ens kommit fram för att ta en bricka. Rappa förfrågningar som krävde rappa svar. Han förmedlade muntligt beställningarna vidare till sina kollegor som raskt fyllde bröd med diverse tillbehör.

Turen kom till mig, han tittade på mig och minsann blinkade han inte med ena ögat?

”Tjenare tjejen, vad vill du ha att äta”?

Jag log brett. ”Den här tjejen vill ha …”

”En falafelrulle och Cola”, sa hon framför mig.

”Och vad önskar damen bakom att äta”?

”Damen vill ha en mellankebab, specialsås och Cola. Tack”.

Svarade damen vars leende hade slocknat.

Jag fick min mat. Anslöt till maken som beredde plats åt mig. Väl hemma planterades de lökar som ska ge fröjd våren 2026. 

Efter den rutinmässiga kvällsduschen smorde jag in ansiktets visdomsrynkor med välgörande kräm. Tittade mig i badrumsspegeln och sa till min spegelbild att ”unga tjejer blir också damer så småningom”.

”Jamenvisst, så är det”, svarade tjejen i spegel.  

En uppmaning om omtag och en spenvarm mage

 Maken påpekade att det var länge sedan jag bloggade och menade att det nu är dags för en nystart. När livet inte är nådigt och tiden uppfylls av så mycket annat kan det vara svårt med den rätta inspirationen. Men maken har rätt i sin bedömning, det kanske är dags för ett omtag.

Vi har blivit med katt. Något vi inte alls planerat i förväg, det hände helt plötsligt. Dottern med våra tillhörande barnbarn blev stadsbor. Ledarhunden är anpassningsbar men inte katten. Därmed blev valet naturligt, hon fick flytta hem till mormor och morfar. Vi älskar den här lilla varelsen. Gränslöst.

Katt har alltid funnits i vår familj när vi var bönder. De strövade mellan ladugården och vårt hus. Kom och gick som de ville. Snodde runt våra ben i mjölkrummet när silen från mjölkmaskinen tömdes. Då visste de att det vankades spenvarm mjölk i kattskålen. Ingen pratade om att katter är laktosintoleranta. Inte ens katterna visste om det och uppvisade inga tecken på att de skulle ha magproblem. De jagade råttor, åt våra matrester och avslutade måltiderna med komjölk. 

Kattungar kom till världen och hugade spekulanter fick ta för sig. Utan av oss föregående bakgrundskoll eller hembesök. När tiden var inne för överlämnandet litade vi på att missarna skulle få det bra i en annan ladugård där de kunde jaga möss och lapa spenvarm mjölk. Utan vaccination, chipmärkning eller registrering av ägare hos Jordbruksverket. 

Vår katt kommer och går som hon vill. Precis som de forna ladugårdskatterna. Under ständig övervakning av oss. Vi frågar varandra ideligen ”har du sett katten”? Vi öppnar ytterdörren, lockar och trugar. Oron gnager när hon inte syns till. Hon sover i vår säng och först när hon behagat vakna och hoppat ner på golvet om morgonen kan jag bädda. 

Två skålar som är hennes står på köksbänken. Den ena med torrfoder och den andra med kommunalt dricksvatten. Hon får kattsnacks med smak av kött, kyckling och lax som lite mellantugg. Dental står det på påsarna. Vilket betyder att de där små bitarna gynnar kattens munhälsa.

Hon är kastrerad, chipmärkt, vaccinerad, avmaskad och registrerad hos Jordbruksverket. 

Och nu måste vi byta ut hennes foder från ”Foder till vuxna aktiva utekattet” till ”Foder för kastrerade katter”. 

Hon är en katt av vår moderna tid där ansvar förpliktar ägarna, allt för kattens välbefinnande.