”Tänk vad trevligt det var på den tiden när vi var bönder och hade gris som vi slaktade till jul”, sa jag till maken vid frukostbordet medan vi gjorde oss var sin leverpastejsmörgås.
Jag fick medhåll. Gällande de rätter grisen bidragit med och som jag tillagat och sedan dukade fram på julbordet. Själva slakten minns han som ett enda stort ståhej.
Svärmor och jag var däremot i gaset. Hon lärde mig allt som går att lära gällande hanteringen av fläsket. Allt från leverpastejtillverkning, blodpudding och korvstoppning till pölsa, sylta och inkokta grisfötter.
När vi sålde gården i Värmland och köpte gården i Östergötland blev vi utan gris. Förutom den gången då jag lyckades tigga till mig en spädgris av sonens lekkamrats morfar. Grisen skulle slås ihjäl men jag blev den räddande ängeln som tillfälligt förhindrade den från döden genom att ta hem den, föda upp den
och sedan servera den i styckade delar och tillagat tillstånd som julmat.
Maken skulle fylla 60 år. Barnen och jag funderade kring kommande födelsedagsgåva. Någon av oss, oklart vem, kom på den stålande idé att förära jubilaren, som är en sann djurvän, med en minigris. Tänk så rart att ha en gullegris som följde husse i hasorna vart än han gick.
Dottern kontaktade drängen på granngården. Jodå, han visste vem som tillhandahöll minigrisar.
Drängen, vår dotter och vår son for iväg för att hämta hem den nya familjemedlemmen. Förväntningarna var höga, inte minst hos födelsedagsbarnet som blivit informerad om att något verkligt stort var på gång.
Trion anlände kånkandes på en stor, svart och mycket ful gris som gallskrikande överlämnades till 60-åringen. Som om det inte vore nog, grisen var skabbig, skrovlig och lortig. Jag bar in den i duschen för en välbehövlig rengöring. Men varken tvål eller väldoftande oljor gjorde grisen mer attraktiv. Maken såg betryckt ut, den lycka vi hoppats på över att få en minigris i gåva uteblev.
Nästa problem uppstod när vi blev rådvilla över var grisen skulle bo. Att den skulle vistas hos oss i vår säng, i vardagsrumssoffan eller under köksbordet som är brukligt för minigrisar var uteslutet. Lösningen blev gästtoaletten. För att den inte skulle känna sig helt övergiven fick dörren stå på vid gavel och en lagom hög skiva som grisen kunde titta över sattes upp som barriär. Grisen levde rövare inne på toaletten och demolerade allt den kunde komma åt.
Lössläppt jagade den barnen som skrikande försökte undfly den galna grisen. Mig bet den i vaderna varje gång jag skalade potatis om jag inte ideligen gav den potatisskal. Makens missmod var i bottenläge och samtliga gåvogivare ångrade djupt köpet av födelsedagspresent.
Det hela slutade med att drängen tillkallades. Med sig hade han sitt gevär och grisens liv avslutades med ett enda skott. Med stor tillfredsställelse grävde maken en grav där grisen placerades för den eviga vilan.
Än idag frågar sig maken vad han gjorde för ont när han fick en minigris i 60 årspresent. En fråga som är obesvarad för han är den enda person jag känner som aldrig gör någon förnär, aldrig talar illa om någon och är av den åsikten att man kan fördöma en handling men aldrig en människa. Vilket är ganska unikt i en värld där det blivit praxis att bli kränkt vid varje handling och ord som utförs eller sägs.
Härlig berättelse!
SvaraRadera