Skype och telefonoperatören

Efter en lång frukost där jag över det löskokta ägget studerat dagstidningen för att innan jag placerade den i tidningskorgen avhandlat vem som är död eller fortfarande finns kvar i livet, går jag runt i vårt adventspyntande hus och känner efter om den rätta nära-inpå-julstämningen vill infinna sig. Kan konstatera att så är fallet och jag kan känna mig nöjd efter gårdagens pyntande.

Som de moderna människor vi är har vi beslutat att vi ska ha bredbandstelefoni vilket har visat sig inte vara helt så enkelt som vi önskat. En dag har det fungerat tillfredsställande men nu är vår hemtelefon helt ljudlös både för inkommande som utgående samtal. Telefonoperatören tillkallades och försökte sig på att ta sig in i vårt hem mitt under pågående adventsstök. Bryskt stoppade jag honom i ytterdörren och maken upplyste honom lite urskuldande att hans fru var i ett sjövilt tillstånd eftersom det pyntades. Han la en stor hand på makens axel, såg på honom med beklagande min och gav ett förslag om att maken kunde fly fältet genom att åka ner till Skärblacka och ta sig en pilsner tills läget lugnat sig lite.

Jag har tagit ytterligare ett steg i den moderna riktningen och laddat ner appen Skype i min iPad. Ingen installatör behövdes för det ändamålet och  nu kan vi telefonera helt öppet och synligt. Vi har dock inte så många att skypa med men min svåger i Frankrike har under en längre tid tittat på sina medtalare så han fick bli vårt första försök och tätt ihopkurade i vår fåtölj ringde vi upp. Det märktes att svågern och svägerskan hade vanan inne och vi fick ett trevligt samtal medan vi studerade varandras uppsyn.

Går jag tillbaka i tiden var det då en orealistisk tanke att vi genom telefonen kunde se varandra medan samtalet pågick. Jag kommer ihåg att jag som barn i något sammanhang hörde någon prata om "bildtelefon", att vi kanske kunde få det i framtiden, kanske på 2000-talet. Om tekniken gick framåt. Vet inte om någon verkligen trodde på den tankegången, men här står vi nu med våra datorer och plattor tryckta mot våra ansikten medan vi samtalar om vardagens ting.

Jag har nästan handlat klart alla julklappar som förhoppningsvis ska ge  både glädje och nytta. Inte ett enda steg har jag tagit ute i den verkliga köphysterin som råder inför den stundande julklappsutdelningen. Alla inköp har jag gjort sittande i vårt vardagsrum, bekvämt tillbakalutad med min laptop i knät.

Världen finns utanför mitt fönster, jag kan se den på min bildskärm.................

Det stora julbordet och det lilla biblioteket

Satt och läste en tidning i väntrummet på det skånska sjukhuset. Sidorna var laddade med recept på julmat.
Goda rätter för för kräsna smaklökar. Det måste smaka jul om det ska bli något. Och rikligt uppdukat bland hyacinter och julstjärnor. Men det gäller att både tillaga och äta på rätt sätt. Annars blir man tjock och tjocka vill vi inte vara. Istret som hänger runt midjan vid trettonhelgen måste bort, vi får svettas i träningshallar och trampa runt kilometervis med våra gåstavar för att formen ska komma tillbaka helst före badsäsongen.

Tänkte där jag satt, måste det vara så mycket av allt........

När vi lämnade det skånska landskapet för att köra in i Östergötland satt jag och funderade på det lilla biblioteket vi besökte kvällen innan avresedagen. I en uttjänt telefonkiosk samsades böckerna, litteratur för alla smaker. Deckare och romaner, barnböcker och noveller.
Något lånekort behövdes inte. Ville man behålla boken gick det bra, men det var fördelaktigt om man kvitterade mot en egen bok som gjort sitt litterära syfte för den litterära läsaren.
På så sätt tömdes aldrig det lilla biblioteket som antagligen är Sveriges minsta.

Placeringen av biblioteket hade det mest perfekta läge. Precis utanför tågstationen och det resande folket kunde få med sig en god bok i sitt resebagage som underhållning medan landskapet fladdrade förbi utanför tågkupéns fönster.
De som nått slutstationen eller gjorde tågbyte kunde hasta bort till böckernas värld, byta ut en bok mot en annan eller helt enkelt befria sitt bagage från en bok som ägaren inte längre var intresserad av men som istället kanske kan bli till glädje för någon annan.

Inget behöver vara så stort och märkvärdigt för att behaga. Det är det minsta bibliotek som tänkas kan vara ett verkligt bevis på.

Är just nu i planeringsstadiet vad som ska fylla vårt julbord i år. Det finns vissa maträtter som är ett måste. "Ingen jul utan bruna bönor" är makens slogan, själv föredrar jag sillsallad. Med rikligt innehåll av både sill och grädde.

Måltiden kan gärna få avslutas med soffhäng och njutbar läsning ur en bra bok.

Gammal men värdefull

Nu är det snart tid för att plocka fram julens pynt där de legat undanstoppade i lådor ute i förrådet.
Jag har under året sett tomtar sticka upp sina nunor, halmgrisen som slokat med öronen, tomtemor med sin äppelkorg och änglaspelet där änglarnas särkar blivit sotade av stearinljusens lågor, men inte ägnat dem mer än ett ögonkast då jag hämtat något ur angränsande lådor. Nu är det då dags och jag undrar i år precis som alla andra år hur många smålampor jag måste inhandla till adventsljusstakarna.

Vi har en väldigt gammal julstjärna som hängt med under de 35 år maken och jag julat tillsammans. Den är precis som vi två lite sliten i kanterna. Skönhetsfelen kommer med åren, skillnaden mellan oss och den gamla stjärnan är att skavankerna den har går att rätta till med tape och gem. Varje år frågar vi varandra om vi borde byta ut stjärnan mot något nytt med ett mer modernare snitt, men är rörande överens om att den har en speciell plats i vårt julpyntade hem. Så med varsamma händer och många förmaningar om försiktighetsåtgärder får den fortsätta att dingla i sin elkabel och sprida sitt röda sken.

Mina barndoms jular var pretentiösfria. Julgranen smyckades med levande ljus och mammas skräck var oändlig över att något ljus skulle falla ner och elda upp hela härligheten. Efter att tomten skrämt nästan vettet ur mig vid min första medvetna julafton fick han sparken och återsågs aldrig mer. Knäcken blev uteslutande misslyckad då den antingen blev stenhård med en stor riskfaktor för vårt garnityr eller löst rinnande och vi fick sleva den ur de färggranna formarna med sked. Skinkan griljerades och pappa skålade varm starkvinsglögg med mamma ur äggkoppar. Två äggkoppar med den ångade drycken räckte åt mamma som påstod att hon blev yrslig om hon svepte den tredje varpå flaskan åkte in i kylskåpet där den fann sin plats bredvid den grovkorniga starka senapen, de inkokta grisfötterna och flaskorna med julmust för att åter plockas fram nästkommande jul.

I år blir det en speciell advent- och julhelg för oss. Vi har inga som helst förpliktelser som ligger över oss och vi kan få fira en helghögtid utan att ha min tidigare ständiga följeslagare vid min sida. Displayen kan till och med få vara svart och jag slipper oroa mig över att behöva lämna julstämningen för att behöva ge oss ut på något uppdrag där en glädjefylld helg förbytts till sorg.

Vi får i lugn och ro fira jul med barn och barnbarn, slussas in i deras egna skapade traditioner och vi gläds åt gemenskapen. Det är även tryggt att veta att deras stjärna i toppen av granen inte åker på sned så fort den satts på plats, att dofterna av julmat, pepparkakor och juleljus inte ersätts av andra dofter, att helgen inte barras av som en julgran som glömts bort att få sin dagliga dos av vatten.
Allt för många barn får tyvärr uppleva att den stora familjehelgen blir förstörd av vuxnas ovuxna beteende.

Tanken lämnar en hård klump i mitt bröst.......

Vita byxor och en röd fläck

Var till sjukhuset på återbesök efter det kirurgiska ingreppet. Läkaren var söt och trevlig. Hon hade tuffa skor som jag genast fäste blicken vid. Hon satt på sin kontorsstol, beredd med papper, penna och utdrag från journalen.

Efter samtalet hur livet nu var och om allt var till belåtenhet var det dags att äntra britsen. Läkaren hämtade under tiden sina instrument och det var då jag såg det. Den röda fläcken.

Tankarna började snurra. En läkare som känner och klämmer på ställen man normalt inte vill att utomstående ska vidröra, en naken kropp som blottas för främmande ögon. Som patient måste man ibland ta av sig i bara mässingen utan att känna sig besvärad eller generad. Läkaren ser sin patient för just det hon är, en kropp som ska helas och läkas. Vana fingrar undersöker och analyserar, det som eventuellt patienten tycker är trist och tråkigt på sin kropp bortser läkaren ifrån. Ögonen är van att se kroppar i olika former och linjer. En läkare blir aldrig generad.

Men hur skulle jag nu göra med den röda fläcken? En läkare kanske kan få ha röda fläckar på sina byxor, ett bevis på att hon utför sitt arbete, men enligt min bedömning borde hon inte haft fläcken just där den var placerad, jag undrade i mitt inre om stolen med sitt blå tyg hade fått ett rött avtryck från hennes akterkastell. Jag kände mig plötsligt generad inför det faktum att läkaren var vid den tidpunkten i månaden som visar att hon inte är gravid. Det är något en utomstående inte bör ha insikt i, nu satt jag där och visste att med barn det var hon i alla fall inte!

Undersökningen fortskred, läkaren log och visade sina vita tänder. Satte stetoskopet mot det nakna bröstet, tog blodtrycket och konstaterade att allt verkade fint och bra.

Vi tog varandra i hand, tackade varandra och hon satte sig vid datorn för att ge läkarsekreteraren arbete. Jag såg att hon gned den ena foten med den käcka skon över den andra. Jag stängde dörren om henne, stod stilla en stund, fattade tag om dörrens handtag och öppnade tyst och försiktigt, som ett försök att inte störa.
Läkaren vände sig mot mig, log igen och såg frågande ut.

"Har du fler patienter idag?" Hon nickade och jag sa med en röst som bara tillhörde henne och mig;
"Du borde byta byxor innan du tar emot nästa."

Det naturligaste av naturliga blev jobbigt för oss båda, vi var generade inför varandra, allt för en röd fläcks skull.

Tupparnas match och krossade drömmar

Förvånat såg jag på min make när han på sitt stillsamma sätt ställde frågan till mig. Lika förvånad blev jag över mitt eget svar till honom.
Det hör inte till vanligheterna att vi ägnar kvällen till att se på någon sportslig aktivitet på televisionsapparaten, men i går kväll skedde det.

Efter en lång kvällspromenad där vi återvände hem med en påse smågodis sjönk vi ner i soffan och la upp fötterna på bordet. Det var dags för kvällens viktigaste händelse. Skulle det bli något Brasilien för de svenska grabbarna?
Jag frågade maken om vi behövde någon alkoholhaltig dryck för att få upp tempot men han avböjde. Matchen kunde börja!

Det jagades och svettades. Haltades och grimaserades. Men inga mål. Jag började tvivla på Zlatans förmåga och kompetens. Den fösta halvleken slutade utan några mål.

Så äntligen, i andra halvlek vände det och jublet steg. Zlatan gjorde det igen - och igen. Två mål inom loppet av fyra minuter! Jag sneglade på min iPad och konstaterade att både Twitter och Facebook fylldes med glädjetjut.

Tupparnas match, Zlatan mot Ronaldo. Den röda mot den gula. Med Hamrén och Zlatan i spetsen skulle det bli en resa nästa år. Cristiano Ronaldo krossade den svenska drömmen.......

Idag går att läsa i pressen: Isaksson är osäker på framtiden, Hamréns kontrakt går ut i januari och Zlatan anser att VM nästa år inget är att ha utan hans medverkan.
Och den norska pressen hånar Sverige efter nederlaget.

Hur kunde det gå så fel? Antagligen därför att den röda tuppen är bättre än den gula. Men det kanske man bara får tänka i tysthet. Vad vet jag som inte är så bra på fotboll.