Vassa småspikar och en bajskorv

Julmaten är uppäten, även julskinkan till makens stora sorg och bedrövelse. För att få upp stämningen till en munter nivå drog jag på mig kängorna, den nya julklappsjackan, rafsade till mig bilnyckeln och begav mig till affären för att inhandla en kokt skinka, ströbröd och en burk senap.

Kön till kassan var lång, kylskåpen har tydligen sinat även i andra hushåll än vårt. Scanern blippade, varubandet gnisslade på och plastpåsar prasslade allt medan sammanbitna kunder packade sina varor utan att ta notis om varandra.

Så rättade en mamma med ett barn i fyraårsåldern in sig i ledet medan hon höll sitt barn i ett fast grepp. Det märktes tydligt att köa hörde inte till de bådas favoritsysselsättning. Barnet började kinka och plötsligt höjdes begäret av godis till en skyhög nivå. Mamman var obeveklig, då testade barnet om det skulle gå bättre med melon. Men inte heller det förslaget föll mamman på läppen. Så urartade hela situationen och ur mammans mun studsade det små vassa spikar rakt mot barnets ansikte.
Kön intog en viss nervositet, fötter flyttades och ben avlastade varandra. Mammans röst stegrades och hon lovade barnet att sista stunden var kommen för något nytt gemensamt besök på ICA.
Då sa plötsligt barnet det hela den församlade skaran tänkte: "Du är en bajskorv!"
Vad barnet hette fick ingen av oss veta, däremot alla andra namn som dock inte var barnets dopnamn.

Jag är av naturen inte ängslig eller speciellt blyg. I mitt huvud formade jag meningar för att komma barnet till undsättning. Men ändå drog jag mig för det, barnet kände inte mig, inte heller mamman. Kanske kunde jag stilla och lugnt fråga henne om hon själv skulle känna sig generad om hon och barnets pappa köade bland många andra främlingar och han med hög röst kallade henne det ingen får kalla varandra ens i ett folktomt rum.

Plötsligt öppnades en ny kassa, jag slängde det långa benet före det andra och min egen situation var räddad och med en viss skamsenhet över min feghet slutade jag fundera över vidare ordval som jag kunde leverera till den högröstade mamman.

Trotsåldern varar ganska så länge hos ett barn. Tonårstiden ska avrunda gränsdragningar och perioden av utveckling. Det är en tid som är jobbig för alla, inte minst för barnet själv. Men vi har en accepterad benämning för detta krångliga men nödvändiga fenomen.

Fast vad kallar man en vuxen som beter sig som en trotsig fyraåring i kön på ICA? Kan det kanske heta social inkompetens?

Sofias skokartong och ett nytt år

Redan på julaftons kväll kunde vi genom Blocket köpa varandras julklappar. Besvikna mottagare ger besvikna givare hjärtesorg över fel julklappar som under några timmar fått samsas med sönderrivet julklappspapper och hopknorrade paketsnören innan en ny ägare glädjefyllt själv fick möjligheten att köpa det som inte fanns i det egna julpaketet.
Saker vi redan hade, kläder i fel märke eller storlek, smycken som inte faller i smaken eller något vi helt enkelt inte vill ha. Orsakerna kan vara många.
Själv har jag aldrig bytt, slängt eller budat ut någon julklapp jag fått. Det har aldrig behövts för det har varit klappar som inhandlats med omsorg och glädje för att glädja mig. Och just det syftet har alltid uppfyllts.

Så finns det de som aldrig får sitta bredvid den klädda julgranen, dela gemenskapen med familj och släkt. De som vi hastigt går förbi, vänder bort blicken när en framsträckt kall hand tigger om en liten allmosa.
Möjligheter som ligger bortom gränsen till att både få och ge. Det finns lika många orsaker till fattigdom som det finns att rata den egna julgåvan.

Sofia Lauffs McConnochie plockade ur sina egna skor ur skokartongen, fyllde den med olika saker och uppmanade andra att göra likadant. Projektet blev större än hon hade trott. Flera tusen skokartonger med allt från tandkräm och hygienartiklar till leksaker och presentkort strömmade in och blev till glädje i juletid för den som saknar ekonomiska möjligheter till egna inköp eller ens har en egen bostad. Ett beundransvärt initiativ!

Nu står vi inför ett nytt år. Det sista bladet på väggalmanackan är snart förbrukad. Jag summerar sällan åren som jag lämnar bakom mig men detta år har varit så speciellt på många sätt så jag har låtit tankarna vandra tillbaka över månadernas händelser.
Glädje, sorg, besvikelse och stora händelser och förändringar av olika slag kan jag konstatera i min backspegel. Även att livet är skört och kan förändras från en minut till en annan är en upplevelse som satt känslomässiga spår.
Beslut har fattats och kontrakt har skrivits. Ansvar har lagts åt sidan och nya möten har ägt rum.

Det nya året ligger framför och jag har lärt mig att inte längta så mycket utan ta vara på varje dag. Se till att den blir så bra som möjligt, se möjligheterna i timvisarens varv och leva i nuet.

Ett felmessat julkort

Veckan före jul är det extra roligt att promenera bort till vår postlåda där den sitter bland våra grannars lådor, en lång rad med avlånga lådor där vissa är dekorerade med ingen-reklam-tack-remsor, ingen låda är den andre lik, det enda gemensamma är att de fylls med båda önskvärd och mindre önskvärd post. Men till jul ja då kommer de - julkorten. Motiven varierar allt från tomtar och små stugor som ligger inbäddade i gnistrande snö till fotografiska kort med små barn och vuxna som komponerat ihop juliga och trevliga inslag.

Varje år funderar jag i god tid hur vårt julkort ska se ut och sedan plockar jag fram rekvisita från skåp, lådor och skafferi för att arrangera i min lilla bordsstudio och ta bort linsskyddet från kameran. Sedan är det bara att sätta igång och skriva adresser, klistra dit julfrimärke och stoppa högen i den röda postlådan, ämnad för endast julkort.

När så de efterlängtade julkorten från släkt och vänner når fram till vår adress kan jag varje år konstatera att jag missat några vänner och då får det bli ett jultelefonsamtal istället och reparera skadan året därpå.

Att skicka julkort är inget nykommet påfund, de första korten började delas ut av Svea Rikes brevbärare i slutet av 1800-talet och de första julkorten importerade från England och Tyskland. Julkortets uppkomst är tack vare en britt som gjorde det första kortet redan 1843, en tysk bosatt i Amerika började massproducera kolorerade julgrisar, julgranar och Jesusbarn på styvt papper och så småningom började den svenske julglädjespridaren och plitade GOD JUL till nära och kära.

Förra året skickades 28 miljoner julkort vilket är glädjande för bevisligen har inte internet tagit över det mesta av den gamla hederliga jultraditionen.

I kväll plingade det till i mobiltelefonen. Ett mms hade skickats och när jag öppnade meddelandet fanns där en julhälsning om en riktigt god och mysig jul. Från Annika och Hans. Fryntligt satt de tätt ihop och såg juliga och glada ut. Jag frågade maken om han kände till dessa jullyckoönskare men han var lika frågande som mig. Nyfikenheten tog överhand och det var lätt att spåra från vilket nummer hälsningen skickats från.
Det visade sig att paret bor i den ort vi själva bodde för 25 år sedan! För oss helt obekanta människor som skickat jul-mms till fel mottagare.

När vi flyttade från den Värmländska orten för att bli Östgötar lämnade jag kvar halva mitt hjärta där i den lilla röda stuga som vi tillsammans byggt och där små barnafötter traskat fram och tillbaka. Många fina minnen finns kvar i dessa väggar där någon annan nu satt sin egen prägel. Vår identitet finns inte längre där, men den felaktiga hälsningen drog mina tankar tillbaka till den tid som då var och det blev till en blandning av både glädje och lite vemod.

Idag har ett av tvillingbarnbarnen varit behjälpliga med att klä farmor och farfars julgran. Små händer som med tveksam försiktighet hängde färgade glaskulor på stickiga grenar.

Chilli som chillar och irritation på apotek

Har idag bakat vörtbröd. Det gör jag endast en gång om året. I år hade jag en hund liggande bredvid mig som följde varje rörelse från bakbord till plåt. Hundar har en förmåga att titta med ett öga i taget, det ser nästan ut som de zoomar in åt flera håll samtidigt medan de vilar huvudet mellan framsträckta tassar lätt småsuckande och ideligen gäspande.

Jag lider av hundrädsla sedan jag i de yngre tonåren blev hundbiten av en svart schäferhane. Det var en bitsk hund som satt tänderna i flera av byns innevånare som helt oprovocerande flanerade i stilla mak. Om hunden var galen eller om det var fel på hundens ägare ska jag låta vara osagt, men troligtvis det sista alternativet.
Min rädsla för hundar grundades vid det där första bettet som var djupt och krävde läkarvård. Eftersom min rädsla för läkare var lika stor som den begynnande hundskräcken valde jag att hemlighålla sårskadan för dem som genast skulle konsultera en som studerat kirurgi. I största hemlighet tvättade jag och lade sårförband, mitt kött läkte så småningom ihop, huden blev slät men med några vita märken som minne av den bitska händelsen. När faran var över bekände jag hundens framfart för mina föräldrar och mamma ville genast låta mig bli stelkrampsinsprutad vilket jag inte tog på så stort allvar.

Igår var jag inne till stadens apotek för att lämna över mitt recept till farmaceuten på andra sidan disken. Efter sedvanliga klistranden av klisterlappar med mina personuppgifter var det dags att gå till disk nummer två för betalning. Två långa köer ringlade sig fram och jag ställde mig i den ena när det kom in en dam som ville ha rådgivning omkring en hudkräm varpå den som skulle ta betalt av oss i min kö lämnade kassaapparaten och gav sig in i hudkrämens innehållsförteckning.
Jag kände hur irritationen stegrade sig inom mig och jag ropade med en röst som var vass och otrevlig att "hallå, står jag inte i kö längre?!" varpå den kvarvarande apotekaren såg olyckligt på mig.
Då kom en mycket klok man i kön på att det hela skulle avlöpa smidigt och lätt och det upprättades ett varannan-persons-system mellan de två köerna. Vilken genialisk idé och innan jag visste hur det egentligen gått till var jag på vandring mot bilparkeringen med apotekspåsen käckt dinglande och studsande mot mitt lår.

Den här apotekshändelsen tänkte jag på när jag bakade vörtbröd och hunden Chilli chillade precis bredvid mina fötter. En av de få hundar som accepterat min hundrädsla och att visar mig en blandning av respekt och tillit. Det är därför vi tycker så mycket om varandra, den heta kryddhunden och jag.

Midvinterblot och söta efterrätter

December månad är julbordens tid. Innan själva julafton ska vi gå på restaurang och försöka fylla upp våra magsäckar så mycket som möjligt av utbudet. Först av det kalla bordet, sedan av det varma och sist de söta efterrätterna.
Jag läste för flera år sedan att en kunnig i ämnet uppmanade oss att äta av det varma först, då tar magen mot det kalla bättre och gör plats för mycket mer. Valuta för pengarna med andra ord.

Julbordet har en lång historia bakom sig. Det äldsta dukades upp redan på vikingatiden då det firades midvinterblot. Några matrester från den tiden tror jag knappt att det finns kvar. Och lutfisken, var har den tagit vägen? Jag syftar på den där torra och stela som handlarna brukade ställa i tunnor och där kunden köpte och bar hem under armen för att själv lägga i blöt och lut. Jag kan endast se fiskdiskens vacuumförpackade vita bitar, färdiga att slänga i grytan.

Maken och jag var till IKEA för ett kompletterande inköp. Där serverades det julbord och vi slog till. Ett litet pepparkakshjärta i papp placerades på vårt bröst, sedan var det bara att hugga in. Maten smakade bra och vad jag kunde se fattades det inget. Skedar och gafflar på uppläggningsfaten var kletiga som brukligt är vid ett uppdukat juligt smörgåsbord och den rätta stämningen fanns där i form av sorlande röster och julmusiken strömmade ur varuhusets högtalaranläggning.

Jag petar alltid bort det feta från skinka och köttbitar. Studerar noga det jag huggit gaffeln i innan jag stoppar i munnen. Det är sviter från när jag som barn fiskade upp det min mamma skurit bort från julskinkan innan griljeringen. Vit och dallrande med några strån från grisens ragg låg svålen i slasken och med ett barns ofattbara infall doppade jag det feta i sirap och svalde. Det gick lika lätt att få svålen med grisragg att komma tillbaka upp genom halsen som att svälja den. Än i dag kan jag se hur vita klumpar guppade på toalettskålens vattenyta.

Idag tänker jag bjuda maken på kalops, köttet puttar i grytan och är helt befriad från feta ränder. Doften sprider sig i vårt julpyntade kök, den elektriska ljusstaken sprider sitt sken och regnet smattrar mot rutan.