Gamla rötter och en penna

"Berätta för mig om när du var liten pappa!" sa jag ofta när jag var barn och la mig till rätta på hans arm. Pappa öppnade sin minnesbok och delade med sig av sin barndom. Om allt var sant kan jag inte orda om, så här i efterhand går det att fundera över om han verkligen hade varit med om alla bravader, men jag lapade i mig vart enda ord utan att ifrågasätta sanningshalten i hans berättelser.

Som vuxen tänkte jag många gånger att jag skulle be min pappa berätta mer om sin uppväxt. Om sina föräldrar och deras föräldrar. Men jag slarvade bort tiden och så blev det för sent. Plötsligt sviktade pappas minne, klockslag blandades med dagar och blev en oredig massa utan varken början eller slut. Djupt och bittert ångrar jag att jag inte tog mig tid, lade undan vardagen och sköt upp det jag kunde göra då till en annan dag. Pappas ord har han tagit med sig dit han nu är och de kommer för alltid att bli osagda. Jag kan inte längre fråga och få några svar.

Idag har jag träffat en släktforskare. Hans rötter sträcker sig ända till 1500-talet. Gamla skrifter som nedtecknats med en penna för hand  i snirkliga, inte fullt lättlästa ord och meningar berättar om hans förfäder, deras liv och leverne. Barn som fötts och namngivits, dödsfall och bouppteckningar som visar om de gamla förfäderna var stadd i kassa eller inte, uppkommen kärlek, svek och bedrägerier, emigranter och återvändare. Alla händelser lika viktiga inför historien.

Är min egen historia viktig för kommande generationer? Blir mina skrifter, fotografier och minnen levande om hundra år? Tanken svindlar.

Många beslutar att få sitt sista vilorum i en minneslund, vill inte besvära den efterföljande generationen om skötsel av en grav. Men när jag vandrar över en kyrkgård och läser namnen över dem som vilar där är det ett sorts kulturarv där namnet och minnet lever kvar och jag tycker personligen att det är en viktig del av livets sekler.

Ett timglas vänds, sanden rinner sakta ner mot botten, bildar en pyramid, tiden kan inte stoppas men tiden går att ta tillvara och förvalta efter bästa förmåga. I tiden finns möjligheten att bli vetgirig och skriva ner släkthistorier som berättats av den som ännu minns.

Cafébesök och ett väntrum i Burundi

Mitt liv höll på att ta slut i en röd varm våg som strömmade ner i ett rostfritt kärl. Händer med lång erfarenhet förde mig tillbaka medan min man satt i ett angränsande rum med vår nyfödda dotter tätt intill sitt hjärta som bultade av rädsla över att kanske inte få dela glädje, ansvar och uppväxt tillsammans med barnets mamma.
Det är över trettio år sedan och jag tänker nästan aldrig på den händelsen.

Enligt studier är risken att dö i Sverige i samband med förlossning en på 14 1000. I Niger är risken en på 23.......

I ett sjukhus i Burundi satt Rosatte Mukanyana i ett väntrum i flera timmar. Säkert med skräck och bävan inför den omfattande operationen som skulle förändra hennes liv. Men samtidigt med en trygghet och tilltro på att läkaren skulle befria henne från tio års plåga.

Som artonåring skulle Rosetta föda sitt första barn. Allvarliga komplikationer tillstötte och efter fyra dagar tog hennes make med henne till sjukhuset. Då var det för sent. Hennes livmoder hade fått svåra skador och hennes make ville inte längre ha en kvinna som inte var frisk. Hon fick leva sitt liv i ensamhet i ett litet hus bredvid sitt hem och maken slutade helt att prata med henne.

Rosetta har många medsystrar med liknande problem. Hon är inte ensam. Men Rosetta och hennes systrar har fått hjälp av Läkare Utan Gränser, omkring 12 000 kvinnor har opererats och fått sitt liv tillbaka.

Idag har jag skickat ett sms. Två hundra kostade en enkel inmatning av texten och ett enda litet tryck på mobilens display. Det är fyra cafébesök med kaffelatte och en god kaka.

I Burundi och andra platser i Afrika sitter kvinnor i sjukhusens väntrum för att få hjälp och behandling.

Fyra cafébesök och kvinnor med svåra underlivsskador i ett väntrum i Burundi.

Fönstertittare och draken vid sjön

Smågruset knastrade under de grova sulorna och jag hörde mina andetag, rytmiskt och nästan i takt med stegen jag tog. Fjolårslöven prasslade och vinden lyfte upp de lätta eklöven som naturen har svårt att bryta ner.
Skymningen hade lagt sig och i människornas boningar släppte fönstren
ut ett gulvitt sken och siluetter rörde sig fram och tillbaka.

Huset låg ganska ensligt, bredvid verandan sträckte sig en jättelik cypress mot den svarta himlen. Fruktträdens kala grenar spretade ut som smala armar och längtade efter våren då knopparna som låg dolda skulle sprängas och träden översållas med svagt rosa blommor.

Jag stannade till framför huset, om jag vågat skulle jag ha öppnat grinden och kliva in på grusgången. Men stegen skulle kanske avslöja mig och jag hade inget att göra innanför den stängda grinden.

Den gamla mannen och hans kvinna satt mitt för varandra. Kaffekoppar med ett otydligt mönster höjdes och sänktes. Ljuset som stod mitt på bordet lät lågan fladdra av luftströmmen från deras munnar då de talade till varandra. Det såg varmt och hemtrevligt ut. Kvinnan log åt något mannen sa, kanske delade de minnen med varandra.
Jag vände bort blicken under några sekunder, när jag tittade tillbaka mot fönstret var det mörkt. Nakna spröjs som en gång dolts från insidan av nystrukna gardiner lös vita mot den kalla glasrutan.

Det var många år sedan det gamla paret satt vid bordet, drack kaffe och lät minnen strömma mot varandra som fick kvinnan att le.

En vårdag vid sjön. Barnbarnet kastade pinnar i vattnet som föll i med ett plumsande och efterlämnade ringar där vattenytan spräcktes. Barnets glada röst färdades över vattnet där doppingar sträckte sina långa halsar mot varandra i en enda stor kärleksförklaring.
Vi vandrade längst strandkanten då flickan stannade och blev allvarlig. Det låg en drake i vattnet med huvudet vilande mot en sten. Draken hade munnen öppen, tungan syntes mellan käkarna och den stirrade stelt bort mot den den andra sidan av sjön.
En liten hand sökte morfars stora och grova, den stora handen slöt sig om den lilla och överförde trygghet.

Stannar vi upp en stund kan vi alla uppleva händelser och känslor som finns där och som kan omvandlas till olika synintryck. Glädje, tröst, spänning, lösryckta fragment ur livet som är eller livet som passerat och inte vänder tillbaka.

I somras gick jag till den plats där draken hade legat. Den var borta, kvar fanns bara några grova fjäll som den lämnat efter sig på stenen som ett bevis på dess existens.

Barista och en skolmåltid i Muka Dhera

Kaffe, drycken över alla drycker. Den vi samlas omkring, vardagsfika, högtidsdryck, sorgedryck, vänskapsdryck eller ensamhetsdryck. Det finns olika tillfällen då kaffekoppen har sin givna centrala plats mitt i bland oss.
Mitt eget förhållande till kaffe är obefintligt. Det är en dryck jag aldrig lärt mig att uppskatta trots upprepade försök. Det skapar problem eftersom jag ofta blir bjuden på denna heliga kopp tillred av rostade bönor. Att be om en kopp te ställer till oreda och det far en obekvämskänsla genom kroppen så stundom händer det att jag tackar ja och med en behärskad min sörplar jag ur koppen och ber mina smaklökar hålla sig lugna.

Så kom Barista i mitt liv. Den utbildade kaffekokaren som öppnade dörren till kaffe där kaffesmaken endast kan anas svagt genom blandningar av Noisette, Amaretto eller Irish. Mjuk skummad mjölk som med säkra händer avslutas med ett hjärta eller bladverk. Mjölkmustaschen som jag med en girig njutning slickar bort från överläppen. Att sättas sig i ett café, lyssna till fräset från mjölkskummaren och sedan få drycken serverad ur ett högt glas är en vardagslyxnjutning.

För några år sedan köpte vi oss en kaffemaskin, med tillhörande bruksbeskrivning som förbjuder användaren att vara handikappad, inte spola maskinen i vatten, inte sköta den med fötterna eller Gud förbjude, stoppa in den i ugnen, så jag kan själv skumma mjölk och tillsätta valfri smak i kaffet som malts fram från bönorna Gran Crema Espresso. Som barista är jag inte lika proffsig som den proffsiga baristan, men ändå........

Ett glatt gäng bildade för sju år sedan Barista Fair Trade Cofee. Ekologiskt hela vägen från odlare till konsument. Bra för alla, inte minst för den som sliter för att vi ska kunna dricka vårt kaffe. Men det som jag tycker är finast med Barista Fair Trade Coffe är att för varje kopp vi köper går två kronor oavkortat till en FN-skola i Muka Dhera i Etiopien vilket betyder att skolbarnen inte behöver sitta under lektionerna med hungriga och knorrade magar! Två kronor räcker till en skolmåltid och eftersom vi är ett kaffedrickande folk så har många magar mättats och mätta magar ger energi till att orka med skoldagen. Avslutad skolgång ger barnen en säker framtid i ett land som inte har våra förmåner.

När jag var liten såg jag med förundrad blick på tant Greta, då hon drog kaffepannan från vedspisens glödheta platta och hällde upp kaffet i farbror Edgars kaffekopp. Hur han med stadig hand hällde över kaffet på kaffefatet, stack en sockerbit mellan läpparna, blåste lite på kaffet och medan han balanserade fatet med den skvimpiga drycken på tre fingrar slörpade han i sig kaffet, smackade, klippte med ögonen och log belåtet åt dagens höjdpunkt medan tant Greta bjöd på sina hembakade kanelbullar.

Föga anade det gamla lantbrukarparet kaffets framtida utveckling.

För ung att dö och en förfallen boning

För många år sedan öppnades dörren och en gammal man stod framför mig. Händer möttes i en artighetshälsning och jag bjöd honom att sitta ner. Klara ögon tittade in i mina och han tillkännagav att han uppnått en ålder av etthundra år. Nästa, det fattades bara några månader. Nu ville han anordna en begravning, dock inte sin egen eftersom han ansåg sig för ung för att dö.
Min första tanke var att han skulle stå med en handblomma i sina skrynkliga händer och ta ett sista farväl av sin hustru, men den tanken avfärdade han snabbt. Det gällde hans son som slutat sina dagar på ett äldreboende.

Mannen uttryckte en lättnad över att sonen äntligen fått somna in. Livet hade de sista åren varit besvärligt för den åttioårige mannen och av kärlek och ansvar till sin son hade den snart hundraårige fadern sett till att inget fattades honom så varje dag promenerade han till sin son, stödd på sin rollator.
Lättnaden var även stor för åldringen, nu kunde han ägna sin tid för eget bruk, det hade inte varit så värst av den varan så länge sonen behövde honom. Nu såg han en framtid kantad av välbehövlig egentid.

Mannen blev ett bevis om att kärleken till sitt barn är evig.

I går läste jag om en kvinna som korats till Sveriges äldsta innevånare. Etthundranio år. Jag förundras över att ett hjärta orkar arbeta under så lång tid. Att muskeln klarar av att driva runt den mänskliga mekanismen och föra runt blodet i sitt omlopp, sekund för sekund.

Min make och jag cyklade runt i den närbelägna trakten. En liten väg med hög gräsbevuxen mittsträng förde oss till en förfallen gård. Taket hade raserat och mellan takpannorna hade några frön landat och utvecklats till lågvuxen sly. Multnade löv och regnvatten hade hjälpt till med växtligheten. I det som en gång varit trädgård stod ett knotigt päronträd och grenarna dignade av snart mogna frukter.
Det vilade tysta minnen över hela den lilla gården, någon hade prydligt hängt upp en hemmasnickrad stege på några spikar på baksidan av ladan. Rutorna i ett naket fönster speglade gårdens omgivningar.

Den gamle fadern som följt efter sin son på hans sista resa, Sveriges äldsta kvinna och den förfallna gården vittnar om att vi ska vara rädda om livet, vårda oss själva, ta vara på varandra och den tid vi fått att förvalta.