Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker se möjligheterna i det mesta jag stöter på i livet och få det till något positivt. Tror att allt som sker har en mening och är till för att ge kraft och styrka.
fredag 7 februari 2014
Bekräftelse och bugg
Håller vintern på att släppa sitt grepp nu, tänker jag och tittar ut genom fönstret och ser regndropparna som borrar sig ner i snön. Småfåglarna har ännu ingen levande föda att tillgå utan flockar sig runt fågelbordet, håller sig undan skatan som sniket försöker sno åt sig en ostkant.
Vi hade hand om stortvillingarna för någon vecka sedan. Pulka stod på programpunkten efter bak med trolldeg. Av egen erfarenhet från småbarnstiden klädde jag mig först och barnen sist. Tröjor, mössor, vantar, overaller och kängor gånger två innan allt var klart, svetten lackade under mina långkalsonger. Vi klev ut i kylan och jag slet av mig mössan.
Då kom tankarna på min pappa. Aldrig, aldrig någonsin gå ut i vintern utan mössa! På den tiden hade jag inget val, alla andra gick barhuvade, men att ens försöka prata pappa tillrätta var lönlöst, mösspåtagandet var ett faktum och jag skämdes över huvudutstyrseln och led av tonårskamraternas skratt. Jag ville vara lika, hade ett enormt bekräftelsebehov och mössan åkte ner i fickan när jag var utom synhåll min faders vakande ögon.
För över trettio år sedan anmälde jag min make och mig själv till en buggkurs. Hade en vision om att virvla fram på dansgolvet allt medan maken lyfte och snurrade mig samtidigt som vi sprätte i takt med fötterna.
Det var en katastrofal erfarenhet att upptäcka att jag var helt obegåvad i denna folkliga och roliga form av dans. Det rycktes och knycktes, fötterna spretade åt fel håll och det slutgiltiga beslutet att avstå hela projektet kom då en av danskavaljererna frågade mig om jag lämnat takten hemma. Mitt självförtroende dalade till botten som när en gråsten spräcker vattenytan. Maken gav mig den åtråvärda bekräftelsen, han tyckte bäst om att bugga med mig, men jag visste att han talade osanning. Jag lämnade det lagom polerade dansgolvet för att aldrig mer återvända dit.
För ett par dagar sedan samlades jag i ett omklädningsrum tillsammans med femton kvinnor som var omkring trettiofem år yngre än jag själv. Jag hade länge varit inne på Hälsobrukets hemsida och nosat på den konditionsfrämjande dansen Afro. Så tryckte jag på bokaknappen och med ens befann jag mig i den glada samlingen av kvinnor.
Snörde på mig mina sportskor för att raskt hoppa ur dem, ingen annan hade skor, barfota skulle det vara.
Afrikansk musik strömmande öronbedövande ur högtalarna och det hela drog i gång. Mina nakna fötter skuttade åt höger när de egentligen skulle till vänster. Putade med akterkastellet när det var höfter fram, vickade in i övriga deltagare som tålmodigt log, viftade frenetiskt med armarna bakåt medan de andra gjorde samma sak fast framåt, jag försökte känna den heta afrikanska rytmen och lyssna och se hur instruktören betedde sig framför den jättelika spegeln. Slängde med huvudet och skakade på magen där 4,6 kilo överflödigt fett skvalpade i takt. Såg mig själv i spegeln och kunde inte tro det jag såg!
Mitt behov av bekräftelse låg kvar i ryggsäcken tillsammans med mina sportskor och jag kände att detta var fantastiskt roligt, Afro är nog min grej helt enkelt!
onsdag 5 februari 2014
Bröd och medaljer
Vi är bjudna till Ryssland, Vladimir Putin hälsar oss välkomna och på fredag reser vi! Ja inte bara vi, hela världen packar sina väskor och de största är redan på plats. Om ingen drabbats av magont och tvingas stanna hemma vill säga.
Målet är Sotji och resan kostar 320 miljoner, med vad har pengar för betydelse i detta stora sammanhang?!
Det är OS som gäller, underbart, äntligen är det dags!
Inte heller behöver det betyda något att denna vackra plats där semesterfirare svalkat sig med en drink eller kall öl under palmernas skugga är så förstörd att Världsnaturfonden hoppat av detta spektakel för att de nybyggda anläggningarna i semesterparadiset skapat stora miljöskador, sår som aldrig kommer att läka.
Inte heller behöver det betyda något att de mänskliga rättigheterna kantrat och byggarbetarna som slitit för att vi ska få vårt sportsliga lystmäte mättat inte har bröd för dagen eftersom budgeten inte räckt så löner betalats ut. Slavkontrat har undertecknats, själar men även kroppar har fått skador, ärren kommer för alltid att vara en ständig följeslagare livet ut.
Kön, politiska åsikter, religion och ras diskrimineras, lagar skrivs om begränsad mötesfrihet, pressfrihet och yttrandefrihet, men vad rör det oss?
Det som betyder något är att den svenska truppen kommer hem med många medaljer, blir mottagna vid målgången av ett pressuppbåd, folkets jubel och hamnar på löpsedlarna.
Lite klagomål måste ändå framföras, en fläkt som surrar irriterande och toalettgolv som lutar åt ett annat håll än vad det borde stör boendet och det är illa, för tänk om dessa fadäser sätter käppar under skidorna så pallplatsen blir tom! Får bara inte hända!!
Måtte det nu bara gå vägen, att den svenska truppen inte behöver vända hemåt med svansen mellan benen och tomma Team Sportia bagar!
För Sverige och den svenska sportelitens styrelse har aldrig haft en tanke på att bojkotta OS för vad bryr vi oss om soporna som någon ryss måste ta hand om när strålkastarna släcks och gatorna töms på folk.
Tänk vad bra det blir, överfulla soptunnor kan innehålla mycket matnyttigt som kan tillredas utan att det kostar något!
Inte heller behöver vi bry oss om förödelsens spår efter dessa spännande och fartfyllda dagar, vi bor ju inte där!
måndag 3 februari 2014
Nutid och framtid
Det droppar från taket, långsamma droppar studsar ner på trappan utanför vår dörr och varje droppe splittras till små små stänk innan nästa darrande droppe släpper taget och faller medan den ökar känslan om den förestående våren.
För precis en månad sedan kastade vi ut julgranen. De sköra julgranskulorna med granna färger plockade varsamt ner och stoppades undan i sina lådor. Innan granen hamnade på anvisad plats vid återvinningen dansade vi ut julen med barnbarnen. Fika och fiskdamm och varierat nöje i lekarna om grodorna som inte har några öron och svansar och den trötta björnen som egentligen är ganska fredlig om han får sova vidare.
Det var makens uppgift att se till att julgranspyntet hamnade i sina rätta förvaringslådor och plötsligt sa han undrande om han skulle få plocka upp pyntet en gång till. Jag stannade upp och tittade bort mot medicinlådan som har sin plats på en hylla i köket. Varje dag skakar han fram de små tabletterna och jag kände så starkt att det faktiskt är dessa piller som hjälper till att varje dag blir till månader utan komplikationer.
"Lova att du inte dör!"
Det är ett löfte ingen kan hålla eller ens ge varken till sig själv eller till någon annan. Vi kan bara lova att göra så gott vi kan för att hålla kropp och själ i trim. Vi kan också lova att försöka ta vara på tiden och varandra. Var och en efter egen förmåga. Livets svåraste uppgift i ett förhållande, som förälder, syskon, släkting, vän eller arbetskamrat. Åsikter och erfarenheter går ihop och går isär, att mötas är en konst att hantera men som kan leda till nya erfarenheter och ge styrka och stabilitet.
Ett minne kan aldrig raderas ut men det går att leva med det, om tiden är hållbar eller hjälp finns att tillgå. Det farliga är att fastna i tiden för bitterhet ger en frän bismak.
Rädsla och oro över att något oförutsett ska hända behöver också ibland bearbetas för att inte bli övermäktig och okontrollerbar.
Min egen rädsla fick jag uppleva för snart ett år sedan. Stark och överraskande slog den till och tiden stannade för ett dygn. Idag vakar mina ögon och sinnen över nyanser, är vaken på de där små fragmenten som verkar onormala, frågar och är ängslig att svaret ska få rädslan att ta ny fart.
Framtiden är tiden ingen vet något om, bara att den finns där.
lördag 1 februari 2014
Ett felaktigt beslut och Värmländsk hackkôrv
Ät bra och må bra, men vad ska vi egentligen äta för att även stilla samvetet. Svenskt förstås, producerat av svenska lantbrukare. I vårt hushåll lägger vi inte upp någon fläskfilé från Danmark på våra tallrikar eller rullar köttbullar med irländskt påbrå.
Egentligen är det ingen samvetsfråga, det är en självklarhet. Vi har världens bästa lantbruk med hårda kontroller som befriar oss från till exempel salmonella och där djurhållningen, om den följs efter lagar och förordningar, är den bästa tänkbara. KRAV, ekologiskt och närodlat vore drömmen, men jag väljer oftast närodlat/producerat både för miljön och den goda sakens skull. Det känns bra att gynna de lokala aktörerna.
Men så var det ju det där med vegetariskt eller inte. Djuren pruttar och gasar på när de tuggat klart och samlas gasutsläppen i en hermetiskt tillsluten ladugård så kan hela byggnaden flyga i luften med kor och bönder om oturen är framme, så visst påverkar denna gas vår miljö.
Därför vore det ultimata att slopa köttmåltider och endast leva av den vegetariska kosten. Fast vad skulle det bli av våra svenska köttproducenter om alla ratade kött?
Jag tycker mycket om kött, fågel och fisk och tänk den värmländska hackkôrven med rödbetor och stekt ägg.........
Så att bli en vegetarian är i nuläget inte aktuellt.
Men för cirka trettio år sedan tog vi ett grönt beslut av någon anledning som vi inte själva än idag är riktigt klara över varför. Mina kunskaper var lika med noll så jag gick en vegetarisk matlagningskurs för att både få näringslära och nödvändiga kokkunskaper.
Barnen grät och maken tuggade i sig allt från gratinerad fänkål med osttäcke till blomkålspudding med god min och hövligt uppträdande. Och min beslutsamhet stod fast, vi skulle bli vegetarianer.
När de avmagrade barnen visade upp sina knotiga armar och ben på barnavårdscentralen förstod jag att ett felaktigt beslut hade fattats och vi blev till familjens stora glädje allätare igen.
Idag har vi nära relationer med vegetarianer som gift in sig i vår familj men även är våra egna avkommor och vårt inträde till den vegetariska kosten har återupptagits. Fast på ett annat sätt än då, för flera år sedan.
Antagligen har recepten utvecklats och i takt med den mitt intresse av vegetarisk mat som är god och näringsrik. Vår svärson är en riktigt kulinarisk vegetarisk mästerkock och småtvillingarna i den familjen greppar tveklöst efter den vegetariska grytan och ratar pannbiffen om de själva får välja.
Trots att jag är en inbiten köttätare och tillreder den dagliga dosen av grönsaker och rotfrukter för att ge kötträtterna en smakförhöjare men även för hälsans skull, tycker jag att det är rimligt att skolorna erbjuder vegetariska rätter som ett alternativ, helst varje dag.
Så är det onödigt att LRF steker hamburgare utanför skolan då det beslutats för en köttfri dag. Det är överdriven provokation som inte ger det svenska köttet den reklam den så väl behöver.
måndag 27 januari 2014
Trender och vetegräs
Jag läste att det är trendigt att odla sin ansiktsbehåring, i alla fall för det manliga könet. Själv rensar jag överläppen med pincett för att slippa från irriterande strån som envist beslutat sig för att ha slagit rot där för evig tid.
Pyjamastrenden är just nu aktuell och het och beger man sig till New York är det trendigt att slinka in på en "hidden bars" som ligger dold bakom någon oansenlig dörr, kanske beläget i på en sliten gata kring Bowers som är coolast i staden.
I morse upptäckte maken och jag en ny trend tack vare etiketten på flaskan med apelsinjuice. För den invigde är det kanske inget nytt men för oss vardagsjuicedrickare fick vi googla fram vad nyheten innebar.
"Drick mer grönsaker" löd uppmaningen och efter att ha studerat pålysningen lite extra noga så rekommenderades ett dagligt intag av pressad vetegräs.
Trots våra agronomiska kunskaper gällande veteodling fick vi konsultera google och informationen om vetegräs gav att det är ett livsmedel som framställs från hjärtbladen av vete och heter Triticum aestivum på fackspråk.
Min journalistiska nyfikenhet drev mig ett steg längre så jag ringde helt enkelt upp Brämhults Juice AB och frågade hur de fick ner det pressade gräset i sina flaskor.
Stina på Brämhults berättade glatt att ett lantbrukarpar i Marka Ljungby har satsat på vetegräsodling i sina växthus, Det odlas precis som krasse, på stora brickor utan jord och skördas efter nio dagar. Stina får sedan lådor levererat till sitt juicepresseri och vetegräset får sin behandling genom en skruvpress och kommer ut på andra sidan i ett grönt och rinnande tillstånd. Lyriskt berättade Stina att det doftar som en nyslagen gräsmatta en vacker sommardag när hon vevar runt på skruvpressen.
För att få extra smak pressas färsk fänkål och äpple för att blanda ut den gröna juicen och att blandningen smakar ljuvligt.
Och - tillägger Stina - det är trendigt att dricka vetegräsjuice!
Nu ska en flaska flytande vetegräs inhandlas och vi ska varva den vardagliga apelsin- och tomatjuicen med en ny och trendig hälsodryck.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

