Gunghästen och 561

När jag öppnar min dator träder bakgrundsbilden fram av tre små kusiner som badar i en balja. Jag tog bilden förra sommaren när den var som bäst, solen sken, gräset var grönt och den ena tvillingkusinen står upp i baljan och skrattar med öppen mun så alla hennes små vita tänder syns. Jag blir glad och varm varje gång jag tittar på bilden.

För snart tre somrar sedan  bodde den äldsta av kusinerna hos oss medan hennes föräldrar var och födde barn. Två nya barnbarn skulle komma till världen och in i vår familj. De anmälde sin ankomst en bit före den egentliga födelsedagen och barnafadern lämnade sitt arbete och begav sig hem till sin tjocka hustru som påpekade att det började bli ont om tid. När de nådde kyrkparkeringen hade tvillingarna fått nog av värkarbetet och ville ut. Passande för en präst att föda tvillingar i bilen utanför en kyrka kan tyckas, men ambulanser och barnmorskan hann fram i tid, höll emot och barnen kom precis lagom när mamman hamnat på förlossningsbordet. Personal som visste vad de skulle veta, kunde det de skulle kunna, tryggt och säkert fördes barnen fram till livet och kunde fylla upp sina lungor och ge hals.

Under tiden som föräldrarna pysslade med sitt roade vi flickan med sin nya titel storasyster och en tur gick till gamla Linköping. Där invigde hon sin nya vattenkanna, röd med vita prickar, i Dahlbergs fontän utanför hans café. Vidare färd till Leksakslandet där allt från glittrande tiaror till gröna glasögon med dödskallemönster provades.
Så satte morfar upp barnet på en gunghäst, med hårt slutna läppar gungades det en kvart, morfar lyfte ner flickebarnet, ställe undan hästen varpå hon drog ner den från dess plats, svingade sig upp i sadeln, fattade tyglarna och fortsatte ritten. Utan ett enda ord. En påpasslig leksaksförsäljare följde hela händelsen bakom en trave med legoburkar, han klev fram och berättade att just den modellen av gunghästar fanns i en låda ute på lagret. Barnet klev av hästen, släpade den till ursprungsplatsen, fattade morfars hand och de följde tätt efter försäljaren till lagret.

Jag läste att i Afghanistan får föräldrar och barn vara tacksamma om barnen kommer helskinnade och levande till och från skolan. Om barnen har en mamma i livet som tar emot dem när och om de kommer hem. FN-organet UNAMA har nyligen lagt fram siffrorna över förra årets årsrapport om döda och skadade i det krigshärjade landet. 561 barn som dödats och 1 195 skadade. Tusentals minor och vägbomber har landets talibaner placerat ut som sprängs när barnen trampar i dessa mördarkonstruktioner. Vardagslivet slås sönder på vägen till eller från skolan och när mammorna arbetar ute på fälten.

Jag är glad och tacksam över att vi lever i ett land förskonat från krig. Att vi kan gå ut med våra barnbarn och leka i gräset, att gunghästen är utbytt till en levande häst som tränsas och selas varje helg, att de kan gå till skolan och återvända hem på trygga vägar.

Vi har bara turen att vi inte fötts i Afghanistan.

Mannen med lien och andra ronden

Jag lyfter hantlarna över huvudet, nittio grader ner och upp igen. Musklerna spelar under gäddhänget, det här är bara lätt uppvärmning.

Den giftgröna pilatesbollen rullar betänkligt under min bak, jag tar spjärn med fötterna, spänner sätesmuskeln och gör situps. Tio kvar, jag orkar, jag orkar.

Rusar till nästa station, drar på mig boxhandskarna och ger säcken en omgång. Känner hur värmen stiger och munnen torkar ihop, tungan ligger tryckt mot gommen som ett visset fjolårslöv.
Linnet jag har på mig börjar lukta som en sur filt.

Efter plankan sätter jag mig upp på spinningcykeln, benen far runt i rasande tempo. Det är då jag ser honom, jag sväljer blodsmaken och stirrar mot hans håll. Blek i ansiktet och med mörka ringar under ögonen, brist på sömn hinner jag tänka, innan han rättar till den svarta huvan och tar ett stadigare grepp om lien han bär över axeln. Bakom honom står en man klädd i arbetskläder, kepsen bak och fram och ur fickan sticker det fram en tumstock. Han hänger på en spade med jordrester på bladet, petar sig mellan tänderna med tumnageln och studerar intresserat fyndet medan han gäspar stort och håglöst.

Jag slår fräsande mot dem båda, mannen med lien kliver ett steg framåt men inte in i rummet.
"Försvinn skriker jag, tro inte att jag ska köra spinningcykel genom din gamla grind med knarrande gångjärn!"

Båda männen försvinner, när han med kepsen vände ryggen mot mig tycker jag att det står Svenska kyrkan på kepsens skärm, men jag måste ha läst fel. Spaden skrapar mot golvet och en torr rand av jord ringlar iväg bort mot trappan.
De lämnar dock sina skuggor kvar som en påminnelse att de kommer att återvända.

Nu är det ett bra tag sedan jag såg mannen med lien och hans kompanjon. Faktiskt flera dagar sedan. Även skuggorna har bleknat, jag kan ana deras svarta siluetter, men endast svagt.
De besöker väl nya jaktmarker antar jag. För min del får de vara vart de vill, bara de inte besvärar mig något mer.

Under veckan som kommer ska jag förnya mitt träningskort, andra ronden kan börja!

Bekräftelse och bugg

Håller vintern på att släppa sitt grepp nu, tänker jag och tittar ut genom fönstret och ser regndropparna som borrar sig ner i snön. Småfåglarna har ännu ingen levande föda att tillgå utan flockar sig runt fågelbordet, håller sig undan skatan som sniket försöker sno åt sig en ostkant.

Vi hade hand om stortvillingarna för någon vecka sedan. Pulka stod på programpunkten efter bak med trolldeg. Av egen erfarenhet från småbarnstiden klädde jag mig först och barnen sist. Tröjor, mössor, vantar, overaller och kängor gånger två innan allt var klart, svetten lackade under mina långkalsonger. Vi klev ut i kylan och jag slet av mig mössan.
Då kom tankarna på min pappa. Aldrig, aldrig någonsin gå ut i vintern utan mössa! På den tiden hade jag inget val, alla andra gick barhuvade, men att ens försöka prata pappa tillrätta var lönlöst, mösspåtagandet var ett faktum och jag skämdes över huvudutstyrseln och led av tonårskamraternas skratt. Jag ville vara lika, hade ett enormt bekräftelsebehov och mössan åkte ner i fickan när jag var utom synhåll min faders vakande ögon.

För över trettio år sedan anmälde jag min make och mig själv till en buggkurs. Hade en vision om att virvla fram på dansgolvet allt medan maken lyfte och snurrade mig samtidigt som vi sprätte i takt med fötterna.
Det var en katastrofal erfarenhet att upptäcka att jag var helt obegåvad i denna folkliga och roliga form av dans. Det rycktes och knycktes, fötterna spretade åt fel håll och det slutgiltiga beslutet att avstå hela projektet kom då en av danskavaljererna frågade mig om jag lämnat takten hemma. Mitt självförtroende dalade till botten som när en gråsten spräcker vattenytan. Maken gav mig den åtråvärda bekräftelsen, han tyckte bäst om att bugga med mig, men jag visste att han talade osanning. Jag lämnade det lagom polerade dansgolvet för att aldrig mer återvända dit.

För ett par dagar sedan samlades jag i ett omklädningsrum tillsammans med femton kvinnor som var omkring trettiofem år yngre än jag själv. Jag hade länge varit inne på Hälsobrukets hemsida och nosat på den konditionsfrämjande dansen Afro. Så tryckte jag på bokaknappen och med ens befann jag mig  i den glada samlingen av kvinnor.
Snörde på mig mina sportskor för att raskt hoppa ur dem, ingen annan hade skor, barfota skulle det vara.
Afrikansk musik strömmande öronbedövande ur högtalarna och det hela drog i gång. Mina nakna fötter skuttade åt höger när de egentligen skulle till vänster. Putade med akterkastellet när det var höfter fram, vickade in i övriga deltagare som tålmodigt log, viftade frenetiskt med armarna bakåt medan de andra gjorde samma sak fast framåt, jag försökte känna den heta afrikanska rytmen och lyssna och se hur instruktören betedde sig framför den jättelika spegeln. Slängde med huvudet och skakade på magen där 4,6 kilo överflödigt fett skvalpade i takt. Såg mig själv i spegeln och kunde inte tro det jag såg!

Mitt behov av bekräftelse låg kvar i ryggsäcken tillsammans med mina sportskor och jag kände att detta var fantastiskt roligt, Afro är nog min grej helt enkelt!

Bröd och medaljer

Vi är bjudna till Ryssland, Vladimir Putin hälsar oss välkomna och på fredag reser vi! Ja inte bara vi, hela världen packar sina väskor och de största är redan på plats. Om ingen drabbats av magont och tvingas stanna hemma vill säga.
Målet är Sotji och resan kostar 320 miljoner, med vad har pengar för betydelse i detta stora sammanhang?!
Det är OS som gäller, underbart, äntligen är det dags!

Inte heller behöver det betyda något att denna vackra plats där semesterfirare svalkat sig med en drink eller kall öl under palmernas skugga är så förstörd att Världsnaturfonden hoppat av detta spektakel för att de nybyggda anläggningarna i semesterparadiset skapat stora miljöskador, sår som aldrig kommer att läka.

Inte heller behöver det betyda något att de mänskliga rättigheterna kantrat och byggarbetarna som slitit för att vi ska få vårt sportsliga lystmäte mättat inte har bröd för dagen eftersom budgeten inte räckt så löner betalats ut. Slavkontrat har undertecknats, själar men även kroppar har fått skador, ärren kommer för alltid att vara en ständig följeslagare livet ut.

Kön, politiska åsikter, religion och ras diskrimineras, lagar skrivs om begränsad mötesfrihet, pressfrihet och yttrandefrihet, men vad rör det oss?

Det som betyder något är att den svenska truppen kommer hem med många medaljer, blir mottagna vid målgången av ett pressuppbåd, folkets jubel och hamnar på löpsedlarna.

Lite klagomål måste ändå framföras, en fläkt som surrar irriterande och toalettgolv som lutar åt ett annat håll än vad det borde stör boendet och det är illa, för tänk om dessa fadäser sätter käppar under skidorna så pallplatsen blir tom! Får bara inte hända!!

Måtte det nu bara gå vägen, att den svenska truppen inte behöver vända hemåt med svansen mellan benen och tomma Team Sportia bagar!

För Sverige och den svenska sportelitens styrelse har aldrig haft en tanke på att bojkotta OS för vad bryr vi oss om soporna som någon ryss måste ta hand om när strålkastarna släcks och gatorna töms på folk.
Tänk vad bra det blir, överfulla soptunnor kan innehålla mycket matnyttigt som kan tillredas utan att det kostar något!

Inte heller behöver vi bry oss om förödelsens spår efter dessa spännande och fartfyllda dagar, vi bor ju inte där!

Nutid och framtid

Det droppar från  taket, långsamma droppar studsar ner på trappan utanför vår dörr och varje droppe splittras till små små stänk innan nästa darrande droppe släpper taget och faller medan den ökar känslan om den förestående våren.

För precis en månad sedan kastade vi ut julgranen. De sköra julgranskulorna med granna färger plockade varsamt ner och stoppades undan i sina lådor. Innan granen hamnade på anvisad plats vid återvinningen dansade vi ut julen med barnbarnen. Fika och fiskdamm och varierat nöje i lekarna om grodorna som inte har några öron och svansar och den trötta björnen som egentligen är ganska fredlig om han får sova vidare.

Det var makens uppgift att se till att julgranspyntet hamnade i sina rätta förvaringslådor och plötsligt sa han undrande om han skulle få plocka upp pyntet en gång till. Jag stannade upp och tittade bort mot medicinlådan som har sin plats på en hylla i köket. Varje dag skakar han fram de små tabletterna och jag kände så starkt att det faktiskt är dessa piller som hjälper till att varje dag blir till månader utan komplikationer.

"Lova att du inte dör!"
Det är ett löfte ingen kan hålla eller ens ge varken till sig själv eller till någon annan. Vi kan bara lova att göra så gott vi kan för att hålla kropp och själ i trim. Vi kan också lova att försöka ta vara på tiden och varandra. Var och en efter egen förmåga. Livets svåraste uppgift i ett förhållande, som förälder, syskon, släkting, vän eller arbetskamrat. Åsikter och erfarenheter går ihop och går isär, att mötas är en konst att hantera men som kan leda till nya erfarenheter och ge styrka och stabilitet.

Ett minne kan aldrig raderas ut men det går att leva med det, om tiden är hållbar eller hjälp finns att tillgå. Det farliga är att fastna i tiden för bitterhet ger en frän bismak.
Rädsla och oro över att något oförutsett ska hända behöver också ibland bearbetas för att inte bli övermäktig och okontrollerbar.
Min egen rädsla fick jag uppleva för snart ett år sedan. Stark och överraskande slog den till och tiden stannade för ett dygn. Idag vakar mina ögon och sinnen över nyanser, är vaken på de där små fragmenten som verkar onormala, frågar och är ängslig att svaret ska få rädslan att ta ny fart.

Framtiden är tiden ingen vet något om, bara att den finns där.