Trasiga ögon och en höna

Har under ett par dagar smält intrycken från vår Värmlandsresa vi gjorde under helgen. Till orten där vi byggde vårt första bo, inrättade oss tillsammans med varandra och startade vårt nya liv med nya möjligheter.
Letälven slingrar sig genom byn, förbi Nysunds fina kyrka, 22 km långt vatten som förenar Värmland med Närke.

Varje gång jag är där känner jag saknaden, inte bara av vårt första riktiga hem, den lilla röda stugan med vita knutar som renoverades under många långa timmar, där våra barn kom till världen, där vi arbetade tillsammans sida vid sida. Jag känner även saknaden av de vänner vi hade där, gemenskapen som ofta handlade om helt vanlig vardagsgemenskap. Den saknaden kändes så stark när vi åkte hem efter att ha tillbringat ett dygn med vänner som finns kvar där, lever sina vanliga liv men utan oss. Märklig känsla.

Det finns även minnen som jag tryckt undan, som är små fragment av ett förflutet där okunskap och rädsla sammanflätas. Helgens resa fick dessa minnen att vakna till liv, jag kunde sätta ord på dem och arbetade mig upp till en inre känslomässig storm.

Ett barn är fött, ett barn inte riktigt som andra. Ett barn ska börja skolan och en proteststorm väcks från vissa håll, inget annorlunda får förekomma, rubba inte det normala, blanda inte in det som är annorlunda bland våra icke annorlunda barn. Vi svalde och det annorlunda barnet såg förväntansfullt fram mot sin första skoldag.

Idag är barnet en vuxen kvinna, hon är själv mamma och har ett arbete som förmedlar kärlek, omsorg och att vi alla är lika inför Gud. Kvinnan var inbjuden till sin barndoms by för att föreläsa om det annorlunda.
Längst fram i en kyrka som på den tiden tillhörde Missionsförsamlingen och som hennes farfar varit med och byggt upp, där hennes farmor omslutit sitt barnbarn i bön, där längst fram fick hon berätta för sjuttiofyra personer om sitt liv.

"Jag ser nästan inget, lite åt sidorna, ungefär som en höna" inledde kvinnan sitt föredrag. Små osäkra fniss, men när kvinnan själv log stort kunde fnisset övergå i skratt.

Det annorlunda kanske inte är så annorlunda ändå.

Stark och säker stod hon där i den kyrka hennes farfar varit med och byggt upp. Bjöd på sig själv och det som är annorlunda i andras ögon. Hennes ögon är inte seende men hon har förmågan att se in i en människa som inte kan maskera sig med ett leende vilket inte når upp till ögonen. Med andra sinnen känner lär hon känna de människor hon möter oavsett om de uppfyller normen över en perfekt modell av det som anses vara normalt eller inte.

Med ömhet, stolthet och kärlek såg jag på kvinnan som är mitt barn medan en av hennes små döttrar sov stilla i min famn och när hon vaknade hade hon lämnat en fläck av saliv på min blusärm.
Hon och hennes systrar växer upp i en familj där inget är onormalt, vilken styrka det kommer att ge dem i framtiden!

Sheraton och regeringen

Tänk att få vakna i ett hotellrum, duscha och sedan gå ner i matsalen och plocka tallriken full av den goda frukostmaten. Hotellfrukost är en lyx och att äta dagens första mål där brukar fylla magen så mättnadskänslan består ganska många timmar framåt.
Sällan, eller jag borde kanske skriva aldrig, bemödar jag mig att tillreda en sådan bastant frukost i vårt eget kök.

Säkert såg Diana fram mot att sätta sig till bords och avnjuta kokt ägg med kaviar, olika sorters ostar, korvar, skinkor, pastejer och färskt mjukt bröd som trängts med den varma plockmaten, dricka en kopp kaffe och avsluta det hela med färsk frukt och ett glas nypressad apelsin.

Men hotell Sheraton var av en annan åsikt. Inga romer äga tillträde i frukostmatsalen på detta fina hotell. Diana, som blivit inbjuden av självaste regeringen för att tala angående regeringens presentation av vitboken och förtrycket av romer, hon passade inte in bland de övriga frukostgästernas nyvakna morgonintag från dignande välfyllda buffébord.
På nåder fick hon en kopp kaffe, sittande i lobbyn dit en kvinna ur hotellets personal förpassat Diana.
Jag kan enkelt känna Dianas sinnesstämning. Hur blodet rusat upp till huvudet, hjärtats hårda slag och förnedringen över att bli ansedd som annorlunda, ett skräp som Sheraton ville sopa under mattan innan någon annan skulle upptäcka det.

Nu mår Sheratons personal dåligt, de känner sig kränkta och är ledsna och i spetsen står Sheratons tf vd Thomas Johansson och för deras talan inför Diana. Ingen kameraövervakning i matsalen visar vad som egentligen hänt, men hade det funnits det hade Johansson i sin korrekta klädsel sett en kvinna som blivit djupt förödmjukad inför stirrande ögon. Eller kanske hade han ändå inte sett det, kanske hade han valt att titta bort och inte ens bemödat sig att förstå att det helt enkelt handlade om diskriminering och inget annat. Han som tillsammans med företaget strävar efter att vara ett riktmärke för mångfald och integration där alla som besöker hotellet som gäster ska värderas och respekteras. Detta gäller dock inte romer.
Men hur kunde Diana veta det? Skylten om förbud mot romer var inte uppsatt där hon tydligt och klart kunde se att hon skulle stannat i lobbyn i väntan på sitt kaffe.

Jag hoppas regeringen har stake nog att för all framtid bojkotta inbokningar på hotell Sheraton och att de tar alla sina partikamrater i hand om ett löfte att inte ens dricka kaffe i lobbyn på Sheraton!

Jungfru Maria och Umans frasvåfflor

När ärkeängeln Gabriel kom med det glädjande budet att jungfru Maria var havande och skulle föda en liten gosse anande varken ängeln eller jungfrun att denna dag skulle få flera innebörder för folket.
Den kyrkliga högtiden blev även historisk på så sätt att den kom att markera att vårbruket börjar.

I den kyrkliga kalendern står att läsa Marie bebådelsedag och helgen firas som ett minne av det stora mysteriet om att en jungfru skulle till att föda.

Inte heller kunde den havande Maria och glädjens budbärare göra sig en föreställning om hur ett våffeljärn skulle komma att bli konstruerat. Ytterst tveksamt om Maria över huvud taget stekte dessa läckra bakverkshjärtan för att bjuda man och barn på eftermiddagsfika.

Vårfrudagen blev till våffeldagen och stekoset från järnen har hängt med just den här dagen sedan sent 1800-tal.
 Då fanns inte varken Ekströms eller våffelmix, vitt mjöl, ägg, smör, sylt och vispad grädde var rena lyxvaran och säkert sålde dåtidens producenter dessa livsmedel till det rika folket som kunde gotta sig i våfflor som stektes av en hushållerska i vitt förkläde.

Jag brukar ha ett paket våffelmix i skafferiet om det skulle uppstå ett akut våffelbegär, men de godaste våfflorna är utan tvekan smeten som kommer från Umeå. Närmare bestämt Umans frasvåfflor som jag har lyckan att inneha recept på. Ska röras ihop dagen innan, med filmjölk, bubbelvatten, havregryn och en skvätt våffelmix. Sen är det bara att njuta av fraset, tjock vispad grädde och söt sylt.

Sedan att fira vårfrudagen är inget nytt påfund, redan under 600-talet har dagen firats i kristna länder och i västra Sverige var sedan att låta barn springa barfota i gödselstacken, allt för att bonden skulle få en riklig skörd eller att barfotaspringaren skulle slippa sprickor som ömmade under foten då han eller hon gick runt utan fotbeklädnad. Att på så sätt hälsa sommarhalvåret välkommen tycker jag personligen låter härligare, nu firar vi med att vrida fram klockan en timma för att kliva morgontrötta ut i den väntande sommaren.

Inte heller ritar barn tranbrev längre och delar ut som en hälsning om att tranan som är vårens budbärare har landat på våra breddgrader.

Enligt vädertydare är vårfrudagen en lämplig dag att spå väder på, ligger det snö på taket blir valborgsmässoafton snöig. Idag har vi ingen snö, dock ingen riktig vårvärme heller så antagligen blir det att huttrande stå framför en valborgsmässoeld iklädd tjock jacka och längta hem till stugvärmen.

Om vädertydarna har rätt vill säga.

Vinnare och pressarfot

Dammråttorna kilade sig förbi i vinddraget av mina fötter. Med sopborsten jagade jag dem, föste tussarna brutalt in över skyffeln och kastade ut hela härligheten bakom stugknuten. Varsågod småfåglarna, bra bomaterial för att bädda ner era nykläckta ägg, mjukt och skönt.
Tiden då jag härjade med dammsugare och putsdukar är förbi, då allt skulle vara skinande rent och dofta rengöringsmedel. Idag kan jag förlika mig med att veckostädningen inte är brottsligt att hoppa över utan njuta av friheten att göra annat som behagar mig bättre.

I hela mitt liv har jag strävat efter att vinna över mig själv, och helst över andra också om jag lägger handen på hjärtat och är ärlig.
Från första stunden då jag som treåring stack ner fötterna i mina pjäxor och lät min pappa spänna fast mig vid de röda skidorna visste jag att jag skulle gör mitt yttersta att klå dem alla ute i skidspåret.
Snor, vett och klibbig valla följde mig under många år och jag släpade hem bucklor och diplom där siffran 1 avspeglade hela min präktighet.

Spikskorna snörades på jag var först ur startblocken. Varv efter varv och min tränare kallade mig för "Älgen från Björneborg". Ibland hände det att Ricky Bruch lämnade diskusringen bara för att kasta upp mig på sina axlar och tungt lufsa runt med mig innan han kastade iväg mig som en av sina diskusar. Kanske tog han fel, trodde att jag var en diskus med min smala lekamen och pinniga ben. Men vad gjorde det, jag satt på hans axlar och såg ut över världen.
Frid över ditt minne Ricky Bruch.

Strävandet över att vara bäst fick mig till slut på fall. Jag kravlade mig upp och på ostadiga ben lade jag grunden till ett företag som blomstrade. Med hjälp av min make och stöttepelare vill jag poängtera. Utan honom och hans kunnighet i siffror skulle jag ha stått mig slätt.
Men även framgång har sin mentala begränsning och nu kan jag i lugn och ro jaga dammråttor på det sätt som passar mig bäst. Efter tjugo år vårdar jag nu mig själv och låter andra vårda dem som behöver hjälp i det svåra.

Av alla de moment av utmaningar jag klarat sämst är mitt handlag med symaskinen. En enkel raksöm blir krokig och vind, trassel och pressarfot som strejkar. När jag hittade klisterremsor som praktiskt och smidigt med hjälp av strykjärnet fållar upp gardiner och en utmärkt sömmerska i staden som kan fålla upp ett par byxor bar jag ut den lånade symaskinen i förvaringsboden.

Där kan den stå tills dess rättmätiga ägare vill ha den tillbaka.

Nu vill jag bara strosa runt i vår egen lilla paradisiska trädgård och vänta på lövsprickningen. Den är här snart och krokusarna har nästan blommat över.

Duckface och stoneface

Idag har jag gjort ett försök med den urgamla självfotograferingsmetoden selfie. Det gick väl så där måste jag erkänna. Fick inte till den där rätta looken trots att jag testade både framför stora spegeln i sovrummet och den lilla i badrummet Med huvudbonad och utan. Så provade jag utan glasögon men det gick direkt dåligt eftersom jag knappt ser något utan mina brillor så det projektet lade jag ner omgående.

Klick, klick, radera, radera.
Jag prövade ett duckface, plutade med läpparna och försökte få till det där rätta suget i blicken. Dristade mig till och med att ta ett stoneface, helt resultatlöst
Nej någon selfies är jag inte insåg jag snabbt och stoppade ner kameran i kameraväskan.

När jag var liten hade min mamma en gammal lådkamera som hon förevigade mig och sin omgivning med. Resultatet blev svartvita fotografier och den fungerade utmärkt till den dag då veven slutade fungera och till mammas förtret fick hon heller inte ut filmrullen och antagligen sitter den kvar där än i dag.

En Kodak införskaffades och sedan roade sig mamma och jag med att göra selfies framför hallspegeln. Föga anade vi då att vi var de unga nutida selfies föregångare men bilderna höll vi för oss själva eftersom det varken fanns facebook, instagram eller twitter där vi kunde visa upp våra selfies för hela världen.

Nu har en ny nättrend tagit fart, linda in hela ansiktet med tape så mycket det går och ta så en sellotape selfie. Vill man göra det hela lite extra festligt så låt några skivor bacon, skivor av falukorv, tv:n fjärrkontroll eller vad som finns till hands ligga under tapen innan kameran får jobba. Bara fantasin kan sätta gränser för detta fotograferande av sin egen nuna. Det blir härligt groteska bilder som kan visas upp för vänner, bekanta och bekantas vänner.

Men att syssla med selfie kan även ha sina risker och få förödande konsekvenser. Det fick en ung man erfara då han sittande i knät på kopia av en antik 100 årig staty för att briljera med sitt självporträtt. Jag kan föreställa mig ynglingens förvåning när den gamle barberinske faunens vänstra ben ramlade av och föll i museumets marmorbeklädda golv. Amputationen var ett faktum och den unge mannen begav sig slokörad hemåt utan någon selfie att stoltsera med.

Han kanske starkt ska överväga om att ta sig en rejäl unselfie den närmaste tiden.

Eller söka upp en gammal hederlig fotoautomat, lägga i några mynt och sedan klippa av remsan med fotografier och dela ut till nära och kära. Om dessa automaterna finns kvar vill säga, de har antagligen ersatts av iphone.