Fisk en helt vanlig torsdag och en sanslös skapelse

Vad ska jag laga för mat idag? Den frågan är vi nog många som ställer oss. Inspirationen och orken tryter. Makaroner och bacon. Färdig ärtsoppa ur plastkorv. Eller Mac Donalds på hemvägen.
Nu för tiden har jag tid att både tillreda maten och avnjuta den i lugn och ro. Men ändå. Råvaror ska inhandlas utefter den tilltänkta maträtten. Ofta blir det återkommande rätter som läggs upp på tallrikarna.
Jag har ett bristande intresse för de otaliga matlagningsprogrammen som visas i tv, inte heller läser jag speciellt ofta veckotidningar fyllda med recept eller olika mattidningar. Så det blir till att plocka från min inre receptsamling.

Så träffade jag Peter. Aldrig tidigare har jag mött en mer hängiven matentusiast. Hans kök är som ett slags matlaboratorium, hans uppfinnerikedom är häpnadsväckande. Heta kastruller med termometrar uppstickande över kanterna, skummande såser, plaströr fyllda med chokladmassa, puréade rotfrukter. Smält socker som skruvas till tunna glänsande spiraler. Och mitt i alltihopa står Peter, kökshandduken slängd över axeln och han verkar ha koll på allt. Kock till yrket men även en lyriker omkring allt som går att äta.

I går hade han kallat på mig. Ville ha hjälp med att fota hans tallrikar. En egen komponerad fiskrätt. Där till efterrätter, sanslösa skapelser. Tunna trådar av stelnad choklad och sköra sockerspiraler placerades med varsamma fingrar över fruktsorbé. Färska bär och chokladmousser.  Hustrun Pia står bredvid, läppjar på en kopp te och säger med övertygelse i rösten att hon är bortskämd. Och jag tror henne!

Innan jag åker hem får jag äta upp det arbete Peter och jag gjort tillsammans under eftermiddagen. Jag skrapar med besticken mot porslinet för att få med precis allt. Hade jag vågat skulle jag ha sträckt ut tungan och slickat så rent att kocken inte behövt diska efter mig. Men jag har i alla fall så pass mycket bordsvett att jag lät bli.

Vanlig ovanlig fisk en helt vanlig torsdag.

Peter min nyvunne vän, hoppas han kallar på mig igen!

Arga poliser och en mjukglass vid Motala ström

Känslan som infinner sig när jag stänger dörren och lämnar lukten från tandläkarmottagningen bakom mig är översvallande. Tandsten som spottats ut i den vita porslinsskålen och tungan som löper över den polerade tandraden. Inga hål, återbesök först om ett år. Lyckorus på hög nivå.

Efter tandläkarbesöket begav jag mig omgående till stadens polisstation. Inbokad tid för nytt pass. Bredvid mig på bänken satt en barnfamilj och väntade på sin tur. Minstingen kanade otåligt fram och tillbaka. Ställde frågor om allt och inget. Mamman svarade tålmodigt men allt efter tiden gick blev svaren krystade och återhållsamma.
Så fick flickan syn på akvariet som är ämnat att liva upp det något trista väntrummet. Flickan pekade och frågade sin far om han visste namnen på fiskarna. "Tetra" svarade han. "Allihopa heter tetra". Mamman såg skeptisk ut men höll med.
Flickan ville gå och hälsa på fiskarna och frågade om lov. Det gick an bara hon inte knackade på glaset. Förvånat frågade hon varför. "Då kommer den arga polisen och tar dig!" blev mammans svar. Barnet stirrade bestört på sin mamma och ville ha svar på varför den dramatiken skulle uppstå om hon knackade lite försiktigt på glaset hos fiskarna. Mamman såg ut som om hon hade en inre önskan att polisen skulle komma och förvara flickan bakom lås och bom, om endast för en kort stund.
Jag undrade också i mitt stilla sinne om polisen verkligen skulle rubricera händelsen som så pass våldsam att det föranledde ett gripande, men jag vågade inte fråga den trötta mamman.

Min tur hos passpolisen. Blev uppmanad att stirra in i den blå cirkeln och se uttryckslös ut. Gjorde så gott jag kunde och resultatet blev precis så som hon ville. Uttryckslöst.

Läste just idag att Marilyn Monroes gamla pass såldes på auktion år 2006 för en summa av 800 000 kronor. Inte fy skam.  Bäst att spara mina makulerade pass utifall att. Kanske barnbarnen en dag kan tjäna sig en hacka på mormor/farmors uttryckslösa nuna.

Efter avklarade uträttningar på stadens gator och torg köpte jag en mjukglass i Carl Johans glasscafé. Satte mig tillrätta på parkbänken och njöt. Solens varma strålar fick Motala ström att glittra . De gula spårvagnarna skramlade uppe på bron, mot Vidablick och Klockaretorpet. Fram och tillbaka. Kyrkklockorna i Hedvigs kyrka ringde, antagligen begravning. Inget jag behövde bry mig om. Några eftersläntrande turister fotograferade kaktusparken.  Jag kände inte den minsta ilning av den kalla glassen i mina starka friska tänder.

En bra och händelserik dag.

Föreställningar och verklighet

Se i källan...och källan ser på dig...Drick ur källan...Se ditt öde i dess vågor...hur den blänker till som ett mynt på botten...Inne i svalkan under pilens grenar...där det klara vattnet stilla rinner...

Många gånger har jag läst dikten Vid Hångers källa och gjort mig en föreställning om det klara vattnet som så sakteliga rinner fram under ett lövverk från en mäktig pil. Jag har sett mig själv sitta där och släcka törsten direkt från källan medan ett lugn hägrat sig. Som en ensam retreat.

Så hamnade jag då vid Hångers källa. Här har minsann Israel Kolmodin suttit på en sten och filosoferat. Det sägs att när han skulle predika vid högmässan på midsommardagen 1692 kom han för tidigt till Ganns kyrka och fortsatte, i väntan på att tiden skulle gå, bort till källan. Där blev han så pass inspirerad att han diktade ihop psalmen Den blomstertid nu kommer. Kolmodin avled 1709 men kyrkan finns kvar dock som ödekyrka, endast de tjocka kyrkväggarna vittnar om att där förkunnats Guds ord.

Platsen vid Hångers källa var vacker. Lummig grönska och jag anar att det stundom hålls friluftsgudstjänster vid den angränsande lilla gräsplanen. Men själva källan var endast ett oansenligt vattenhål. Kan tänkas att den rådande torkan bidragit till lågt vattenflöde och några vågor var stört omöjligt att urskilja.
Jag fyllde en plastflaska med vatten från källan för att ta med hem som ett minne. Att dricka ur källan var inget alternativ för min egen del. Är lite rädd för främmande vatten ute i naturen. Vem vet vad för slags mikroorganismer som simmar omkring under ytan! Att ta onödiga risker och få magont är enligt min mening dumt.
Svärsonen är däremot lagd åt det orädda hållet. Han tog en slurk ur flaskan och konstaterade förnöjt att vatten var gott. Det smakade till och med en aning citron. Kanske för att flaskans tidigare innehåll var bubbelvatten med arom av citron.

Det kändes stort och mäktigt att vara på platsen. Högtidligt på något sätt. Trots att Hångers källa inte alls motsvarade mina förväntningar och fantasifulla utsvävningar. Verkligheten såg annorlunda ut. När jag nu läser dikten igen dyker den verkliga Hångers källa upp i mitt inre, jag har fått omarbeta bilden.
Många gånger stämmer inte fantasi ihop med verklighet. Det har vi nog alla någon gång fått erfara.....

Nu letar jag efter en riktig fin flaska där jag kan tappa upp vattnet som fortfarande skvalpar omkring i den begagnade citronvattenflaskan. Minnet från Hångers källa.

Valurnor och en prydlig slipsknut

Nu har de kommit i vår brevlåda. Röstkorten. Snart är det dags och debatterna går heta. Jag velar i år som alla andra år då det är dags att rösta. Det har blivit så krångligt. Inte hjälper det att vissa av politikerna ser ut som om de helst skulle vilja slippa ifrån allt ihop. Munnar som streck. Inte en enda rolig dag i deras liv.
Det enda jag är säker på är att det i år är av allra största vikt att samtliga medborgare med rösträtt masar sig iväg till vallokalerna. Röstar på vad som helst för att stoppa fientlighet och nazister i dörren.

När jag var barn gick gick diskussionerna höga vid matbordet vart fjärde år. Mamma och pappa var på samma politiska våglängd men ibland vägde vågskålen över lite mer åt det ena hållet.För att få vågen att väga jämt var denna stundom högröstade ordväxlingen ett måste. Vi hade ingen tv så den politiska kvällsunderhållningen dem emellan kunde pågå i timmar. Jag satt böjd över mina pastellkritor och lyssnade oförstående på deras ordsvängningar och meningsutbyten. Det fanns ingen klassklyfta mellan dem, de tillhörde arbetarna med arbetarnas moral och åsikter. Ändå skulle det stötas och blötas i för mig det oändliga.

Då det var dags att gå till IOGT som för dagen var iordningställd till vallokal tog min pappa  på sig sin slips. Knöt den lite extra omsorgsfullt. Jag fick alltid följa med och jag kände på ett barns vis att det var en mycket högtidlig promenad. Pappa extra uppspelt."Idioter Och Gamla Tanter" sa han högt när vi klev in i lokalen medan mamma generat hyschade åt honom. Det var en nykter och smått religiös byggnad som skulle visas vördnad och respekt menade hon.

Mamma och pappa klev bestämt in bakom var sin skärm, prasslade lite med valsedlarna medan jag fick sitta stilla på en stol och vänta. Kuverten damp ner i valurnorna och pappa såg belåten ut.
"Nu sänker vi borgarna" sa han på hemväg. Pappa som alltid handlade i Konsum och tankade på OK. Han satte aldrig sin fot innanför dörren på ICA. På senare år hotade jag honom med att när dagen var inne skulle jag bära hans urna i en icakasse. Han svarade aldrig på det för han visste att min moral skulle hindra mig. Så rätt han hade. När dagen var inne bar jag urnan med stoftet efter en sann socialist tillika min pappa mycket varsamt och försiktigt utan kasse av något slag.

När vi var hemma efter uträttat ärende knöt pappa av sig slipsen och hängde in den i sin garderob. Tog fram två äggkoppar och hällde upp två snapsar. En till mamma och en till honom. Därefter ställde han tillbaka flaskan i skåpet.
"Idioter Och Gamla Tanter" skrockade han. Höjde äggkoppen och utbringade en skål för solidariteten och inväntade därefter valvakan på radion.

Slite och en ledig dag

Slite Gotland tisdagen den 12 augusti 2014. Varmt och vindstilla och vi promenerade nere vid hamnen. En fiskebåt var till salu och ett gäng medelålders män diskuterar och dividerar. Priset och båtens skick. Om det blev någon affär vet jag inte för vi begav oss till den lilla fiskebutiken som lockade med nyrökt lax och räkor.
Från den lokala matvaruaffären köpte vi goda ostar, färskt bröd, smör, dryck och sallad. I den gröna parken bredvid hamnen dukade vi upp vår lunch. Gemytligt och familjärt. Semester och sol. Cyklarna parkerade en bit bort.

En dam kom släntrande och satte sig på parkbänken en bit bort. Hon valde bänken som avståndsmässigt räckte till en konversation. Hon betraktade oss en liten stund och plockade sedan upp en öl ur sin väska.
Med en röst sprucken av allt för många cigaretter och alkoholhaltiga drycker frågade hon oss om vi var semesterfirare. Vi bekräftade sanningshalten i hennes fråga varpå hon suckade belåtet och berättade att hon också hade förmånen att vara arbetsledig en sådan vacker sensommardag. Tog en klunk öl och förtydligade att hon var ledig från sitt arbete. I den händelse vi kanske inte hörde eller förstod. Hon skrattade och kisade mot solen. Klunkade öl och berättade åter igen att hon hade en ledig dag. Hon tyckte det var mycket skönt, att vara ledig från arbetet. När solen sken och allt var så fint. Vi nickade och höll med.
Hon reste sig från bänken och önskade oss fortsatt trevlig semester. Hon var ju också ledig från sitt arbete, sa hon. Vi vinkade till varandra och hon försvann. Lite vingligt men höll ändå rak kurs. På sin lediga dag.

Vi åt vår lunch. Kastade soporna på anvisad plats. Klev upp på våra cyklar och begav oss mot apoteket.
Där stod den lediga damen. Hon sken upp när hon såg sina nyvunna vänner från fastlandet. Hon skulle dock inte in på apoteket utan in i butiken bredvid. Den med grön skylt ovanför dörren. Dörren där man går in tomhänt och kommer ut med klirrande flaskor. Oftast i samband med sin från arbetet lediga dag.

Jag blev beklämd. Anande att hon önskade sig ett annat liv. Ett arbete som hon kunde få semester ifrån. En familj att följa med på semesterturer. Kanske inte nödvändigtvis på cykel. Men ändå. Eller också har jag förutfattade meningar. Kanske var hon nöjd med sitt liv. Sitta och småprata med främmande människor, ta en öl och tycka livet är skönt. På sin lediga dag.

Vi vet så lite om vad det rör sig inom andra människor. Däremot är vi otroligt snabba på att dra egna slutsatser.