Glada grisar och fläskfilé från Danmark

Har idag varit på besök på ett litet gårdsslakteri. Glada små grisar med knorr på svansarna bökade runt sina mammor som njöt av livet i den lyckliga ovissheten att deras barn en dag kommer att sluta som skinkor, korvar och fläskkotletter.
Tanken till trots, det gladde mig att få se hur bra dessa utomhusgrisar levde sina begränsade dagar. Fria från antibiotika, svansarna i behåll och med sina jordiga trynen kom de skuttande för att hälsa på den tvåbenta nykomlingen. Även galten stack fram sitt tryne för att se efter vad som egentligen stod på men vände snart nog när han insåg att inget var speciellt intressant.

Stillsamt och lugnt när det var dags för slakt. Med munnen full av mat skickades grisarna in i evigheten medan deras kamrater fortsatte att böka runt i väntboxens halm innan det blev deras egen tur.

Suggorna suckade förnöjsamt och vände sig runt i gyttjan på behörigt avstånd från vad som hände inne i slakthuset.

Precis så här ska det gå till tänkte jag och skickade en tanke som fick färdas hela vägen över Öresund.

Måste vi äta kött ska det vara svenskt. Inget annat! Vi pratade om det när griskroppen styckades upp. Slaktaren gick upp i varv när han talade om missförhållanden som råder i andra länder. Hur djuren pumpas fulla med antibiotika och allt lidande när tänder klipps, svansar kapas och kycklingars näbbar knipsas av. Han viftade i luften med slaktkniven så jag ängslades och snabbt bytte samtalsämne.Jag var rädd att han skulle skära sig i fingrarna av ren frustration och vrede.

Vår egen lokale matvaruhandlare har tagit ett beslut att sluta sälja dansk fläskfilé. Hoppas hans konsumenter anammar det beslutet och inte efterfrågar det mer billigare fläskköttet. Heder åt alla handlare som slutar fylla upp kyldiskarna med kött slaktat utanför våra gränser!

Gårdsslakterierna i Sverige blir allt fler i takt med det ökade intresset för närproducerat. Inga stressiga transporter eller miljöbyten för djuren. Noggranna kontroller utförda av både veterinärer och Livsmedelsverket garanterar säkerhet och hygien. Ingen slakt får utföras innan veterinär besiktigat djuren före och efter slakt.

Varje gård som föder upp köttdjur och vill satsa på sitt eget slakteri borde få ett rejält bidrag så de fick den möjligheten. Så tänkte jag när jag åkte från gården med leriga skor och en kraftig lukt av gris i kalufsen.

V-formation och identitet

De samlas i stora flockar ute på sjön. Så med ett skrikande trampar fötterna genom vattenytan, vingar flaxar och på ett ögonblick har en v-formation bildats med himlen som bakgrund. En lång väg ligger framför dem men även en lång väg tillbaka. Det är nu det märks att hösten är här, gässen ger sig av på resa.

I morse efter frukost vände jag blad på vår väggalmanacka. Två små glada flickebarn i vår zinkbalja tittade rakt på mig. Förra sommarens badande barnbarn. Ett år har förflutit mellan dags dato och då bilden togs. Småbarnsknubbigheten har försvunnit. Deras medvetenhet om sig själva och omgivningen har stärkts och de kan uttrycka sig i både ord och handling.
Det är på barnbarnen jag numera kan se hur fort tiden egentligen går. Småtvillingarnas sätt som ändrats, deras systers kunskaper om livet som förstärkts och stortvillingarnas numera helt förstående verbala berättelser. Mycket har skett med dem på bara ett år.

När jag så vände bladet på almanackan konstaterade jag att det just idag är den 1 september. För precis 1 år sedan lämnade jag ifrån mig nycklarna till det företag maken och jag startade för flera år sedan.
Blev det första året som jag tänkt mig? Ja faktiskt. Ingen oro, ingen stress, inga måsten. Det jag inte gör i dag kan vänta till i morgon....

Efter några månader då vi sålt företaget fick jag frågan om jag inte kände att jag tappat min identitet. Jag funderade en liten stund, lät frågan smälta in och kunde konstatera att så var inte fallet. Livet är föränderligt på många olika sätt. Det bästa är att försöka svepas med, göra förändringen till det positiva förändringen var ämnad till. Annars skulle jag ju ha stannat kvar där jag var, då för 1 år sedan.

När jag skulle fylla i en personhandling för en tid sedan fanns där en linje där mitt yrke skulle skrivas dit. Då stannade jag upp för ett kort ögonblick. Funderade. Pensionär kunde jag ju inte ge mig till att skriva. För det är ett påstående som inte stämmer. Så skrev jag Frilansjournalist. Det kändes riktigt bra. Kunde ha skrivit livsnjutare men det kanske inte var helt enligt blankettens riktlinjer så det vågade jag inte.

När jag åkte hem från staden efter att alla formaliteter var avklarade funderade jag lite omkring min identitet. Dagarna innan hade jag talat med en person i telefonen. Under samtalets gång hörde jag hur denne person fick frågan vem som var i andra änden av luren: "Carina på begravningsbyrån." Jag avbröt, protesterade. "Jag är Carina!"

Det är andra som sätter min identitet. Motar in mig tillbaka till det fack där jag varit under lång tid. Förknippar mig med det jag var en gång. Det går nog aldrig att undkomma. Jag var klädd i begravningsentrepenörens kostym under så många år att andra har svårt att hänga undan den.

Jag är Carina. Hustru, mamma, mormor, farmor, svärmor och dotter. Och frilansjournalist lite då och då. Men framför allt är jag min egen med min egen personlighet. Faktiskt så trivs jag väldigt bra med allt ihop!
Och den gamla kostymen, den har jag hängt undan. Längst in i garderoben i vårt uteförråd. Där kan den få hänga i fred.

Blott en dag och fyra nystan garn

Precis när sommaren hade fått sin skiraste grönska fick jag telefonsamtalet. Jag visste inte vad jag skulle säga. Vi grät tillsammans via den sladdlösa kommunikationen. Ett liv hade tagit slut och en familj trasats sönder.

Vi skickade inga blommor. Kanske var det så att alla deras blomvaser fyllts upp under kort tid. Jag trodde att det var så därför det kom inget blombud från oss. Samvetet gnagde dock, det är ju så man gör. Visar sitt deltagande med skrivna ord och blommor. Men blommorna vissnar och korten stoppas undan i ett kuvert. Korten bränner och smärtar men kan ändå inte kastas bort. Bevaras som en påminnelse att människor står runt omkring när något ofattbart och svårt händer.

Tiden går. Blott en dag ett ögonblick i sänder......

Några fler telefonsamtal. Lite trevande. Lite mera gråt. Lite skratt. Löften om att vi hörs snart igen. Sms och varma tankar. Vi känner varandra väl. Vänner sedan vi var 12 år gamla. Då visste vi inte hur det en gång skulle bli.

Vi halkar ner i våra vanliga spår. Stretar vidare var och en med sitt. Sorg avlöses med glädje. Vardag med helg. Sommarlov, grillkvällar, semester, soliga dagar, regniga dagar. Kräftskivor och snaps.  Kanske en höstresa till varmare länder innan dess vintern har oss i sitt grepp. Vi delar med oss av våra upplevelser till nära vänner, vänners vänner och näst intill okända vänner.

Vi är sorglösa så länge vi själva inte är drabbade.

Men för andra finns inga vanliga spår att halka ner i. Näsan över det djupa hålet för en kort stund. Faller ner igen och ett nytt mödosamt kravlande inleds. Så kommer julen. Familjers familjehelg. En plats är tom. Måste leva för de levande. Ställa i ordning, som vanligt men ändå inte.....

För en tid sedan köpte jag fyra nystan garn. Idag ska jag åka och posta ett vadderat kuvert. I det ligger ett par raggsockor som jag stickade klart i går kväll. Garnstumparna är ordentligt fästade för att de ska hålla och inte spricka upp.

Jag tror det blir en mycket kall vinter. Då kan det vara gott att värma fötterna i ett par hemstickade sockor.
Även om det är kallt inombords för mycket lång tid framöver.

Fisk en helt vanlig torsdag och en sanslös skapelse

Vad ska jag laga för mat idag? Den frågan är vi nog många som ställer oss. Inspirationen och orken tryter. Makaroner och bacon. Färdig ärtsoppa ur plastkorv. Eller Mac Donalds på hemvägen.
Nu för tiden har jag tid att både tillreda maten och avnjuta den i lugn och ro. Men ändå. Råvaror ska inhandlas utefter den tilltänkta maträtten. Ofta blir det återkommande rätter som läggs upp på tallrikarna.
Jag har ett bristande intresse för de otaliga matlagningsprogrammen som visas i tv, inte heller läser jag speciellt ofta veckotidningar fyllda med recept eller olika mattidningar. Så det blir till att plocka från min inre receptsamling.

Så träffade jag Peter. Aldrig tidigare har jag mött en mer hängiven matentusiast. Hans kök är som ett slags matlaboratorium, hans uppfinnerikedom är häpnadsväckande. Heta kastruller med termometrar uppstickande över kanterna, skummande såser, plaströr fyllda med chokladmassa, puréade rotfrukter. Smält socker som skruvas till tunna glänsande spiraler. Och mitt i alltihopa står Peter, kökshandduken slängd över axeln och han verkar ha koll på allt. Kock till yrket men även en lyriker omkring allt som går att äta.

I går hade han kallat på mig. Ville ha hjälp med att fota hans tallrikar. En egen komponerad fiskrätt. Där till efterrätter, sanslösa skapelser. Tunna trådar av stelnad choklad och sköra sockerspiraler placerades med varsamma fingrar över fruktsorbé. Färska bär och chokladmousser.  Hustrun Pia står bredvid, läppjar på en kopp te och säger med övertygelse i rösten att hon är bortskämd. Och jag tror henne!

Innan jag åker hem får jag äta upp det arbete Peter och jag gjort tillsammans under eftermiddagen. Jag skrapar med besticken mot porslinet för att få med precis allt. Hade jag vågat skulle jag ha sträckt ut tungan och slickat så rent att kocken inte behövt diska efter mig. Men jag har i alla fall så pass mycket bordsvett att jag lät bli.

Vanlig ovanlig fisk en helt vanlig torsdag.

Peter min nyvunne vän, hoppas han kallar på mig igen!

Arga poliser och en mjukglass vid Motala ström

Känslan som infinner sig när jag stänger dörren och lämnar lukten från tandläkarmottagningen bakom mig är översvallande. Tandsten som spottats ut i den vita porslinsskålen och tungan som löper över den polerade tandraden. Inga hål, återbesök först om ett år. Lyckorus på hög nivå.

Efter tandläkarbesöket begav jag mig omgående till stadens polisstation. Inbokad tid för nytt pass. Bredvid mig på bänken satt en barnfamilj och väntade på sin tur. Minstingen kanade otåligt fram och tillbaka. Ställde frågor om allt och inget. Mamman svarade tålmodigt men allt efter tiden gick blev svaren krystade och återhållsamma.
Så fick flickan syn på akvariet som är ämnat att liva upp det något trista väntrummet. Flickan pekade och frågade sin far om han visste namnen på fiskarna. "Tetra" svarade han. "Allihopa heter tetra". Mamman såg skeptisk ut men höll med.
Flickan ville gå och hälsa på fiskarna och frågade om lov. Det gick an bara hon inte knackade på glaset. Förvånat frågade hon varför. "Då kommer den arga polisen och tar dig!" blev mammans svar. Barnet stirrade bestört på sin mamma och ville ha svar på varför den dramatiken skulle uppstå om hon knackade lite försiktigt på glaset hos fiskarna. Mamman såg ut som om hon hade en inre önskan att polisen skulle komma och förvara flickan bakom lås och bom, om endast för en kort stund.
Jag undrade också i mitt stilla sinne om polisen verkligen skulle rubricera händelsen som så pass våldsam att det föranledde ett gripande, men jag vågade inte fråga den trötta mamman.

Min tur hos passpolisen. Blev uppmanad att stirra in i den blå cirkeln och se uttryckslös ut. Gjorde så gott jag kunde och resultatet blev precis så som hon ville. Uttryckslöst.

Läste just idag att Marilyn Monroes gamla pass såldes på auktion år 2006 för en summa av 800 000 kronor. Inte fy skam.  Bäst att spara mina makulerade pass utifall att. Kanske barnbarnen en dag kan tjäna sig en hacka på mormor/farmors uttryckslösa nuna.

Efter avklarade uträttningar på stadens gator och torg köpte jag en mjukglass i Carl Johans glasscafé. Satte mig tillrätta på parkbänken och njöt. Solens varma strålar fick Motala ström att glittra . De gula spårvagnarna skramlade uppe på bron, mot Vidablick och Klockaretorpet. Fram och tillbaka. Kyrkklockorna i Hedvigs kyrka ringde, antagligen begravning. Inget jag behövde bry mig om. Några eftersläntrande turister fotograferade kaktusparken.  Jag kände inte den minsta ilning av den kalla glassen i mina starka friska tänder.

En bra och händelserik dag.