Falla tungt och klättra tyngre

Det är lätt att knuffa någon utför en trappa. Stå där högst upp och se hur personen drullar ner, steg för steg och vid varje duns slå sig allt värre. Det vi dock glömmer är att när vi vänder oss bort får den vi lämnat nere i pölen av skam och bottenlösheten en tung klättring uppåt.

Sociala medier som till exempel Facebook är ett bra sätt att förmedla känslor och tankar Kärleksförklaringar, romantiska middagar,  och andra glädjefyllda roligheter. Men även prestationer som kan få andra att känna prestationsångest samt det sista jag nu fått höra, ett inlägg samt två bilder på för mig främmande människor. Bilder tagna av en för de uthängda främmande människa.

Just det inlägget har fått tusentals gilla-klickningar och många kommentarer. Av människor som inte ens var där när det påstådda hände. Inte heller jag var på plats och ställe och har således inte kunnat varken gilla eller kommentera. För hur skulle jag kunna göra det?!

En bild och en beskriven händelse. Påhittad eller äkta. Hur kan jag veta vad som är rätt och riktigt. Jag kan ryckas med av kommentarerna, kanske klicka på "gillaknappen" för att någon annan jag är facebookvän med gjort det. För att visa att jag minsann tycker lika som alla andra.

Läser jag vidare i inlägget har de "åtalade" och dömda gjort ett försök till försvar. Dömd utan rättegång vill jag kalla det för. En för många främmande människa har fått med sig andra från norr till söder, fula kommentarer har kastats vilt och de som vill gå i försvar får ingen plats.

Vi ser ofta till det som är eländigt och fel.  Blir sammansvurna, en hord mot den ensamme som inte kan  armbåga sig fram genom massan av okända röster.

Vi kan inte längre skydda oss. Mobiler med kameror är förrädiska och utan att vi anar det slår bilden av någon vi känner mot oss. Eller bilden av oss själva. För alltid ligger den där, kan aldrig raderas, lagrad i en gigantisk hårddisk. En evighetsbild.

 Någon klättrar nu tungt uppför de trappsteg där ett enda fall förändrade en dag som kanske började bra.

Ibland är vi väldigt snabba att trycka på "gillaknappen." Alldeles för snabba.

Lycka till du okände och den jag känner som har ett tungt och sorgset sinne i kväll.
Må nattens vila ge dig tröst så du orkar ta mot morgondagen med förnyade krafter.

Begynade tandlossning och bekantas utlandsresor

För några kvällar sedan fick jag reda på att vi som är bosatta i östra Östergötland mår sämre än innevånarna i de andra delarna. I ett försöka att stärka och främja vår hälsa har de drabbade kommunerna tillsammans med landstinget dragit igång en stor hälsosatsning. Först ut var vårt Skärblacka och här arrangerades den första hälsotemakvällen.

God mat, intressant föreläsare, spännande montrar men framför allt trevlig samvaro. Speciellt livat var det omkring sköterskorna från vårdcentralen som gratis erbjöd provtagning av blodtrycket. Kön ringlade sig lång, det skrattades och pratades. Mest om sjukdomar. Detta intressanta och outtömliga samtalsämne. Flera av blodtrycksprovtagarna fick med sig gula lappar där trycket var angivet och med en uppmaning att boka tid på vårdcentralen. Gissar att telefonkön varit lång dit de här dagarna.

Folktandvården var också på plats. Kostnadsfri tandborstutdelning och föreläsning om tandlossning där en makaber modell visades upp. Normal tand med normalt tandkött som slutade i bara tandhalsar och inflammationer. Jag borstade tänderna lite extra noga den kvällen...

En representant från Norrköpings kommun med ansvar över vår hälsa minglade runt. Eftersom jag var där i tjänstens vägnar passade jag på att få en intervju med henne.
Mycket av intresse att för egen del lägga på minnet och försöka i bästa möjliga mån efterleva för att hålla mig frisk, kry och glad i sinnet.

Vi stressar fram genom livet. Det är inget nytt. Men vi kan även bli stressade över att bekanta köper resor och åker utrikes. Eller byter bil. Pressen att efterlikna blir hög och kan leda till kollaps och sjukhusvistelse.
Kan det vara så att östra östgötar åker på solsemester eller byter bil mer än de västra? Nej det låter osannoligt. Det måste vara något annat som ligger bakom hälsoproblemen.

Att gemenskap främjar hälsan tvivlar jag dock inte på. Beviset var tydligt när jag och några andra damer träffades i vår nystartade bok- och läsecirkel. Vi pratade böcker men vi pratade även om mycket annat. Viktiga och oviktiga händelser från våra vardagsliv. Timmarna gick och på vissa av oss blev till sist ögonlocken så tunga att vi fick bryta upp. Kände att jag fick en energikick av den kvällen. Goda endorfiner strömmade genom kroppen och nu längtar jag till nästa gång vi ska träffas.

Goda vänner och små sår ska vi vara rädda om och vårda på bästa sätt. Samt borsta tänderna ordentligt.

Utspilld öl och offentlig skam

Kanelbullens dag. Vår lokale handlare säljer bullar billigt. Fyra stycken för 15 kronor. I vår frys ligger hembakade bullar, kanske att det räcker fram till det är dags att baka lussekatter.

Gårdagen gick i ett rasande tempo. Skrivbordsjobb, hemmafix och biltvätt. När det blev dags för kvällsmat stirrade jag in i ett ekande kylskåp.
"Borde ta en tur till affären," tänkte jag och smällde igen kylskåpsdörren.

Sedan satte vi oss i den nytvättade bilen och for in till en av stadens restauranger.

Vår servitris var av den glada sorten. Blandade ihop pommes med klyftpotatis och skrattade gott åt sitt misstag. Likaså gjorde vi eftersom det hela löste sig och vi fick det vi beställde.

Höggravid sprang servitrisen fram och tillbaka. Jag tittade på henne medan vi åt vitlöksbröd i väntan på maten. Det såg jobbigt ut, magen putade tungt framför henne och hon kunde lätt ha serverat tre tallrikar åt gången. Använt magen som en extra hylla.

Med svullna ben och typiskt vaggande gång balanserade hon vant våra tallrikar i händerna. Ställde dem framför oss och stannade sedan upp en liten stund. Jag ömkade henne och tyckte hon skulle sitta hemma med fötterna bekvämt upplagda på en pall istället för att springa runt och servera lata gäster.
Hon skrattade med hela ansiktet och berättade att hon snart skulle föda. Det var inte långt kvar. Åtta veckor ungefär. Lika länge som hon vetat om att hon var gravid.
Antagligen såg maken och jag lika förvånade ut som hon gjorde då det gått upp för henne att den begynnande muffinsmagen inte innehöll överflödigt fett utan något helt annat.

Längre hann vi inte i att utveckla hur det hela egentligen gått till. Ett våldsamt brak hördes och det flög glassplitter och skummande öl över restaurangens golv. Servitris nummer två hade tappat brickan som var fullastad med glas till brädden fyllda med öl. Hennes gäster såg förvirrat på varandra.

Tystnaden blev därefter total. Restaurangägaren dök upp från restaurangens innandöme och han såg bister ut.
Den stackars servitrisen glodde på de sorgliga resterna av det som skulle rinna genom gästernas strupar. Hon skämdes mitt i offentligheten och mitt hjärta blödde för hennes skull.

När ordningen var återställd, golvet rent och vi ätit upp vår förträffligt goda mat betalade vi (maken!) och tackade för oss.

Vår servitris vinkade farväl, tittade på mig och fällde en snäll kommentar om att hon tyckte jag var smal och snygg.

"Det blir du också, om så där en åtta veckor" svarade jag och klappade på min egen muffinsmage som endast innehöll plankstek där kocken bytt ut köttet mot lax.

Vänskap och en hylsnyckel

Minnen av min farmor är få, hon dog när jag var en liten flicka. Däremot har jag hört mycket berättats om henne genom mina föräldrar. Farmor Elin var en kvinna som var av den åsikten att vad andra sysslade med var dennes ensak. Hon ordade aldrig om händelser hon inte själv var inblandad i eller pratade illa om något. Det är vad jag har hört om min farmor och jag kan tro att det är sant när jag tänker på min pappa. Han delade sin mors ståndpunkt gällande andras förehavanden.

Men det är så lätt att ryckas med i samtal där huvudpersonen själv inte är närvarande. Antagligen är jag själv en verbal måltavla i min frånvaro men tänker att det är bra. Då är jag inte bortglömd och kan jag bidra med ett intressant samtal så bjuder jag gärna på det.

För många år sedan skulle ett par som var utsocknes flytta till byn. För oss helt okända människor men när flyttlasset kom tyckte vi att vi kände dom riktigt bra. Genom upplysningar var detta riktigt besvärliga människor och vi var garderade upp till tänderna och sällade oss till mottagningskommittén. Som dock var mycket frånvarande men ändå svävade över de främmandes flyttkartonger.

Tiden gick och av en händelse behövde den besvärlige utbölingen en hylsnyckel och han sökte upp min make som genast lånade ut sin.
Maken är som min farmor trots att de av naturliga själ aldrig träffats så  han har inte blivit influerad av hennes åsikter. Han bara är sån. Anser att det är den felaktiga handlingen människor stundom gör som ska fördömas om det nu är nödvändigt att fördöma. Inte människan bakom handlingen eftersom människan är just människa med mänskliga skröpligheter. Det är helt naturligt, påstår maken. Själv har jag tyvärr inte kommit dit i mitt ställningstagande. Men jag jobbar på det.

Tack vare ovan nämnda hylsnyckel fick vi goda vänner på köpet. Ett förtjusande par utan några som helst olater eller konstigheter i sitt uppträdande mot sina medmänniskor.
Det kröp till sist fram av befolkningen i byn att en släkting till den manliga delen i paret, som dock var död och begraven sedan lång tid tillbaka, var mycket märklig och besvärlig. Därför måste i rimlighetens namn även dessa personer vara skapt och funtad som den döde släktingen. Resonerades det.

När jag tänker tillbaka på den händelsen och att jag föll med in i den fördömande gemenskapen skäms jag en smula. Det gör däremot inte maken eftersom han är som min farmor. När andan faller på och jag pratar skit om någon verkar det som om han drabbats av någon form av hörselskada. Och talsvårigheter också för den delen.

Dessutom lånar han gärna ut verktyg till verktygslösa, om det skulle behövas....

Årets sista solrosor och ett par gula byxor

Jag såg dem i går, årets sista solrosor. En humla kröp omkring i den för att förse sig av det som fanns kvar. Det kändes vemodigt på något sätt.

Samma känsla av vemod kände jag när jag vaknade upp i natt. En dröm hade väckt mig och jag låg en stund och funderade över om det jag drömt var sant eller inte. Det var då vemodet kom över mig. Sorgsenheten att det inte var sant, bara en dröm. Ändå kände jag en form av glädje över drömmen, den var så verklig.

Blundade hårt och försökte föra mig tillbaka till skogsvägen där vi promenerade och småpratade. Gula långbyxor, precis som det gula från solrosorna. Vi skrattade och gruset knastrade under våra skor.

Ibland är det skönt att drömma. Omedvetet låta hjärnan forma ihop en historia. Plocka fram bitar ur hjärnbiblioteket och sammanfoga verklighet med det overkliga. Önskningar som faller på plats för en kort stund.

Kanske drömmar kan få en människa att kämpa vidare. Bevara drömmen och förvalta den. Forma om känslan till ett ställningstagande. En riktlinje för hur vi ska handla och komma framåt i livet.

De tankar vi samlar på oss under en dag måste bearbetas, läggas till rätta och bevaras. Sova på saken är ett talesätt och det är nog inte helt fel. Ofta rätas frågetecknen ut under nattens vila och vi får en klarare syn på våra grubblerier.

När jag lägger mig för att sova i kväll ska jag försöka frammana nattens dröm. Se om det går att återskapa den. Så vi kan vandra på skogsvägen igen. Du med de gula långbyxorna, ivrigt pratande och jag ska bara lyssna. Flika in en kommentar, andas den klara höstluften och känna glädjen över att få finnas till.

Om det fungerar kommer jag att vara så där vemodigt glad när jag vaknar.