En full måne och ökad brottslighet

Täcket snodde sig runt min kropp. Försökte nästan ta stryptag och jag sprattlade mig loss, varm och svettig. Sedan låg jag och vred mig som en metmask allt medan ett ljus strömmade in genom vårt sovrumsfönster. Jag lyssnade på makens lugna andetag och försökte andas i samma takt. Han rullade från sida till rygg och började sedan dra timmerstockar. Innan han fått i hop till en hel timmervälta gav jag upp, slängde fötterna över sängkanten. Traskade ut i köket och drack ett glas vatten.

Det var fullmåne. Då sover jag alltid dåligt. Dumheter, hävdar maken. Men jag ger mothugg. Kan månen flytta på hav så kan även jag påverkas. Människokroppen består av upp till 65% vatten och borde i rimlighetens namn få vågskvalp allt eftersom månen genomgår sina faser.

 Månen har även magiska egenskaper. Månmagi kallas det. Speciellt magiskt blir det när månen är full. Aktiviteten ökar under fullmånefasen. Akutmottagningarna får extra hög arbetsbelastning. Även förlossningsavdelningarna får mycket att göra. Kanske ökar även den aktivitet som kan resultera i ett besök på förlossningen. Månen kan få känslor att svalla lite extra. Det är allmän känt.

Astronomen Shoemaker är som enda människa begravd på månen. I alla fall en del av honom eftersom lite av hans aska följde med rymdsonden Lunar Prospector ut i rymden. När sonden gjort sitt kraschade den på månen och Shoemakers dröm att komma till månen gick i uppfyllelse. Lite väl sent, men ändå.

I England menar polismakten att folk blir  aggressiva vid fullmåne och ser till att fler poliser är i tjänst och håller sig patrullerande utanför pubar och nattklubbar. Allt för att stävja den tillfälligt ökade brottsligheten.

I går fick boende på andra sidan jordklotet blicka upp mot himlen och se en röd måne.
Tokyoborna gjorde yogaövningar under den röda månen och Nasas experter höll sig vakna för att svara på amatörastronomernas frågeställningar.

Så på ett eller annat sätt påverkas vi faktiskt av månen...

Stand up, älgjakt och kontraster

I går kväll lämnade jag soffhörnet och den fluffiga blå filten för att med block, penna och kamera åka till grannkommunen. Redan när jag klev in i lokalen märktes att det låg förväntningar i luften. Framför bardisken hade det bildats små grupper som serverades öl av dem bakom disken.
Skummet på de manliga överläpparna torkades bort med handens baksida  medan damerna diskret och snabbt lät tungspetsen hålla läppen fri från ölskummet för att sedan då och då bättra på läpparnas färg med sina läppstift.

Av allt att döma hänger onsdagens benämning lill-lördag fortfarande i för lokalen fylldes alltmer ju närmare klockan drog sig mot 20.00.
Det var stand up på programmet och framme vid scenen gjorde sig komikerna redo.

Eftersom jag aldrig tidigare varit på dylika tillställningar var även jag förväntansfull. Intervjun var avklarad, nu skulle jag bara lyssna och försöka få till några bra bilder.
Sorlet tystnade och den första stå-upparen greppade mikrofonen. Snabba repliker, gapskratt bland publiken och ett allt mer ökande tempo där orden smattrade ur den talandes mun..

Där satt jag och förstod inte något av skämten. Antingen är jag helt humorbefriad eller onormalt korttänkt och obegåvad. Det enda jag gladde mig över var att jag inte själv betalt biljetten utan tvärt om fick pengar på kontot för att vara på plats och ställe.
Men publiken njöt och det var huvudsaken. Speciellt mycket njöt och skrattade de då någon stolsgranne fick ett pekfinger följt av en dräpande replik rakt mot sig.

Jag packade ihop min egen nödvändiga rekvisita innan det ens var dags för första kiss- och fylla -på-ölglasenpausen. Satte mig tillrätta bakom ratten i min bil och körde i mörkret hem till Skärblacka.

Rädslan för att möta någon vilsekommen älg var dock överhängande. Jägarna sitter nu som bäst och smörjer upp sina gevär inför den stundande jakten och kanske känner  älgarna vittringen av det jagande folket och blir en aning spattiga. Tänkte jag och lät bilradion hålla mig sällskap. Och, tänkte jag vidare, jag åker hellre ut och hänger med en jägare för då måste alla hålla tyst. Det är faktiskt som så att under ett älgpass får man inte ens andas så det hörs.
Inte berätta roliga historier heller för den delen, de sparas till kafferasten runt den värmande brasan.

Det finns kontraster i livet.

En doft av apelsin och bröstkompression

Hissen stannade med ett surrande ljud, de automatiska dörrarna for upp och jag klev in i det skarpt orangefärgade utrymmet som skulle föra mig upp till våning fyra. Det doftade apelsin i hissen, någon hade skalat och ätit morgonens första frukt.

Den vita skylten med blå bokstäver ledsagade mig rätt. Egentligen hade jag inte behövt läsa den. Vartannat år i tjugo års tid har jag i åkt samma hiss, klivit ut ur den och sedan vikt av till vänster. In genom den vidöppna dörren, ryckt av en nummer lapp från nummerlappshållaren och satt mig ner för att vänta.

I dag fick jag nummer 26. Hoppas det var ett bra nummer. Ett turnummer. Kan inte tro annat men vet inte säkert för än om två till tre veckor. När det vita kuvertet kommer. Då får jag veta.

Vi satt och bläddrade i gamla veckotidningar. Trist väntrum och trista möbler. Men allt behöver inte vara glatt och roligt. Det kanske räcker med att måla hissen orange.

Damer med två saker gemensamt. Bröst och samma postnummer. Garvade damer som varit med förr. Det kallas för bröstkompression och är inte någon angenäm upplevelse. Tala om stekta ägg under några minuter.
Så finns det alltid några nykomlingar i gruppen. De som fyllt 40. Som spänt lyssnar på oss andra.

"De som är utrustade med små bröst har det värst." Vi nickar mot varandra. De nya med eventuellt små bröst ser bleka ut och tänker att det kan väl aldrig vara möjligt. "Jodå, garanterar vi. Så är det."

Vi som inte har så där pyttesmå utan mer av åldern avlånga kan utan några problem låta sköterskan med varliga händer lägga upp tutten mellan plexiglaset sedan låter hon foten sköta fotpedalen som sammanför de båda plexiglasskivorna. Med bröstet som mellanlägg. Maskinen pyser och stånkar i kapp med bröstens ägarinna. Gånger två.....oftast....

Mammografi. Motsatsen kallas skämtsamt för pappografi. Om det vore möjligt att utföra prostatakompression i en liknande apparatur som är konstruerad för oss kvinnor skulle jag vilja vara med och titta på. Tror att det skulle vara ganska intressant. I alla fall få vara med och lyssna hur samtalen flyter i väntrummet. Män emellan.

Falla tungt och klättra tyngre

Det är lätt att knuffa någon utför en trappa. Stå där högst upp och se hur personen drullar ner, steg för steg och vid varje duns slå sig allt värre. Det vi dock glömmer är att när vi vänder oss bort får den vi lämnat nere i pölen av skam och bottenlösheten en tung klättring uppåt.

Sociala medier som till exempel Facebook är ett bra sätt att förmedla känslor och tankar Kärleksförklaringar, romantiska middagar,  och andra glädjefyllda roligheter. Men även prestationer som kan få andra att känna prestationsångest samt det sista jag nu fått höra, ett inlägg samt två bilder på för mig främmande människor. Bilder tagna av en för de uthängda främmande människa.

Just det inlägget har fått tusentals gilla-klickningar och många kommentarer. Av människor som inte ens var där när det påstådda hände. Inte heller jag var på plats och ställe och har således inte kunnat varken gilla eller kommentera. För hur skulle jag kunna göra det?!

En bild och en beskriven händelse. Påhittad eller äkta. Hur kan jag veta vad som är rätt och riktigt. Jag kan ryckas med av kommentarerna, kanske klicka på "gillaknappen" för att någon annan jag är facebookvän med gjort det. För att visa att jag minsann tycker lika som alla andra.

Läser jag vidare i inlägget har de "åtalade" och dömda gjort ett försök till försvar. Dömd utan rättegång vill jag kalla det för. En för många främmande människa har fått med sig andra från norr till söder, fula kommentarer har kastats vilt och de som vill gå i försvar får ingen plats.

Vi ser ofta till det som är eländigt och fel.  Blir sammansvurna, en hord mot den ensamme som inte kan  armbåga sig fram genom massan av okända röster.

Vi kan inte längre skydda oss. Mobiler med kameror är förrädiska och utan att vi anar det slår bilden av någon vi känner mot oss. Eller bilden av oss själva. För alltid ligger den där, kan aldrig raderas, lagrad i en gigantisk hårddisk. En evighetsbild.

 Någon klättrar nu tungt uppför de trappsteg där ett enda fall förändrade en dag som kanske började bra.

Ibland är vi väldigt snabba att trycka på "gillaknappen." Alldeles för snabba.

Lycka till du okände och den jag känner som har ett tungt och sorgset sinne i kväll.
Må nattens vila ge dig tröst så du orkar ta mot morgondagen med förnyade krafter.

Begynade tandlossning och bekantas utlandsresor

För några kvällar sedan fick jag reda på att vi som är bosatta i östra Östergötland mår sämre än innevånarna i de andra delarna. I ett försöka att stärka och främja vår hälsa har de drabbade kommunerna tillsammans med landstinget dragit igång en stor hälsosatsning. Först ut var vårt Skärblacka och här arrangerades den första hälsotemakvällen.

God mat, intressant föreläsare, spännande montrar men framför allt trevlig samvaro. Speciellt livat var det omkring sköterskorna från vårdcentralen som gratis erbjöd provtagning av blodtrycket. Kön ringlade sig lång, det skrattades och pratades. Mest om sjukdomar. Detta intressanta och outtömliga samtalsämne. Flera av blodtrycksprovtagarna fick med sig gula lappar där trycket var angivet och med en uppmaning att boka tid på vårdcentralen. Gissar att telefonkön varit lång dit de här dagarna.

Folktandvården var också på plats. Kostnadsfri tandborstutdelning och föreläsning om tandlossning där en makaber modell visades upp. Normal tand med normalt tandkött som slutade i bara tandhalsar och inflammationer. Jag borstade tänderna lite extra noga den kvällen...

En representant från Norrköpings kommun med ansvar över vår hälsa minglade runt. Eftersom jag var där i tjänstens vägnar passade jag på att få en intervju med henne.
Mycket av intresse att för egen del lägga på minnet och försöka i bästa möjliga mån efterleva för att hålla mig frisk, kry och glad i sinnet.

Vi stressar fram genom livet. Det är inget nytt. Men vi kan även bli stressade över att bekanta köper resor och åker utrikes. Eller byter bil. Pressen att efterlikna blir hög och kan leda till kollaps och sjukhusvistelse.
Kan det vara så att östra östgötar åker på solsemester eller byter bil mer än de västra? Nej det låter osannoligt. Det måste vara något annat som ligger bakom hälsoproblemen.

Att gemenskap främjar hälsan tvivlar jag dock inte på. Beviset var tydligt när jag och några andra damer träffades i vår nystartade bok- och läsecirkel. Vi pratade böcker men vi pratade även om mycket annat. Viktiga och oviktiga händelser från våra vardagsliv. Timmarna gick och på vissa av oss blev till sist ögonlocken så tunga att vi fick bryta upp. Kände att jag fick en energikick av den kvällen. Goda endorfiner strömmade genom kroppen och nu längtar jag till nästa gång vi ska träffas.

Goda vänner och små sår ska vi vara rädda om och vårda på bästa sätt. Samt borsta tänderna ordentligt.