Första snön och vägen till avrättningsplatsen

Varje år är det samma sak. Vi vaknar ur nattens sömn, sätter ner fötterna på sovrumsgolvet, kastar en blick genom fönstret och konstaterar ömsom med förtjusning ömsom med förvåning att vinterns första snö fallit. Trots att vi innerst inne vet att snön kommer.

Trafikkaos, stanna hemma, kör försiktigt och är sommardäcken utbytta mot vinterdäcken.

Inte kommer jag ihåg att det blev ett sådant ståhej och feta rubriker när jag var barn. Då kom vintern när den skulle och samtliga medborgare var beredda.

Nu för tiden får det snöa bäst det vill. Jag ska inte upp och skotta fram någon bil. Inte heller bekymrar jag mig över om vägen är plogad eller ej.  Förutom idag. Då jag skulle bege mig till avrättningsplatsen 100 meter in i skogen. Det var kallt och fingrarna stelnade till ganska omgående.

Halshuggning med svärd eller yxa 5 daler. Öronens avskärande 2 daler och tungans avskärande 5 daler, alltså något dyrare än att få öronen avlägsnade. Upphängande i galge, riktigt dyrt, 8 daler och dyrast av allt, att få benen knäckta och ändå vid medvetande bli halshuggen och upphängd på pålar i styckat tillstånd, 15 daler. Skarprättartaxorna år 1736 uppgick till en hög kostnad i dåtidens valuta.

Många gånger har jag kört mot grannkommunen utan att ha den blekaste aning om vad som utspelats strax intill landsvägen. Nu vet jag. Jag har själv gått i snön och blivit blöt om fötterna på den väg där livrädda förbrytare vandrat på väg till sin avrättning.

Nyfikna samlades för att bevittna ett skådespel som gav extra ledigt från arbetet. Säkert med skräckblandad förtjusning.

Jag förfasar mig över historien. Hur de kunde bära sig åt, bödlarna och folket.

När jag kom hem skrev jag artikeln och sorterade bilderna jag tagit. Suckade över den hänsynslösa råheten som skedde då. På den tiden. För länge sedan.

Så med ens kom jag att tänka på att det faktiskt händer samma sak idag. År 2014. Blodiga avrättningar utan några rättegångar. Varje dag till och med. Men inte här i vårt land. Här som vi är trygga i vår svenskhet.

Hit kommer de som bevittnat dagens blodbad och rullande huvuden. Misshandel och kränkningar. De som vissa vill skicka tillbaka till sina hemländerna. Lätt att tycka så för den som inte varit på plats och ställe. Lätt att tycka så för den som inte flytt för sina liv. Med risk för sitt eget liv genom flykten.

Vi kan även avrätta varandra verbalt. Här i vårt trygga land. Vi som har det så bra. Med villa, bil och nytt kök. Vi som äter oxfilé och dricker rött vin på fredagskvällen. När jobbet är slut och helgen tar vid. Sittande i fina soffan och tittar på Dobidoo eller Svenska Hollywoodfruar.

Vi kan avrätta varandra i ord och skrift utan föregående rättegång.

Hårda ord och mjuka barn

I ett väntrum på staden sjukhus. En liten flicka ska sövas för att en undersökning ska utföras.

Mamma och pappa, bonusmamma och bonuspappa.

Så som många familjer ser ut idag.

Mitt i centrum finns barnet. Eller borde finnas.

En resa är planerad. Pappa och bonusmamma. Faster, farbror och kusiner. Farmor och farfar. Och så barnen. De som har en pappa och en mamma och en bonusmamma och en bonuspappa.

Resans mål blir aldrig av. Mamman, den "riktiga" mamman har bestämmanderätten. Hon bestämde att resan inte ska bli av.

I gemensam eller delad vårdad bestämmer mamman. Så som det alltid varit och så som det alltid kommer att vara.

I ett väntrum på stadens sjukhus.

Där får väntrummets besökande patienter, föräldrar med barn samt personal höra bonuspappan kalla bonusmamman för "djävla fitta." Han säger det inte en gång, han säger det två gånger. Han säger det högt så alla hör.

Mitt i centrum finns den lilla flickan. Hon som ska sövas för att en undersökning ska ske.

Hon hör vad bonuspappan kallar bonusmamman.

Ord kan vara hårda men barnen är mjuka.

Vi som är vuxna formar de mjuka barnen. Vi lär dem vad vi ska kalla varandra.

Hårt, löst och mittemellan

Varje morgon har jag förmånen att kliva ur sängen och sätta mig vid dukat frukostbord. Det är alltid maken som står för frukosthållningen och det känns som en lyxig början på dagen.

Även om det stundom kan vara lite klent med smörgåsmaten så finns det alltid kokt ägg på bordet Löskokt åt mig och hårdkokt åt maken.

Ibland, ytterst sällan bör jag tillägga, händer det att jag anordnar dagens första måltid. Vilket alltid ställer till problem för mig. Det är det där med de kokta äggen. Jag får helt enkelt inte till det.

Recept på kokt ägg, status: Lätt.

Kan jag inte hålla med om även om novisen vid spisen påstår att koka ägg är det lättaste som finns.

Antingen rinner både det vita och det gula som döljer sig under skalet eller så har det gula ändrat färg från gult till grönt. Äggklocka i all ära men vår klocka tycks aldrig stämma överens med tiden jag skruvat fram den till.

Då är det lättare att steka ägg men vem vill äta stekt ägg till frukost?! Inte vi i vårt hushåll i alla fall.

Riktigt problematiskt blir det då vi har gäster som sovit över. Då vill jag visa mig på den styva linan och vara en perfekt värdinna även vid frukosten. Maken får då nöja sig med att duka fram koppar och filmjölkstallrikar. Eventuellt plocka fram osthyveln ur lådan. Jag kan dock inte drista mig till att fråga honom hur jag ska koka äggen, då blir jag avslöjad som den dåliga äggkokerska jag är.

Hårt, löst och mittemellan kan önskemålen från gästerna falla och förvirringen hos mig blir total.

Ägg har haft ryktet om sig att öka mängden av blodfetter. En gång i tiden skulle man avhålla sig från intaget av ägg och begränsa sig till endast någon gång i veckan. Nya rön och nya bud. Ät ägg varje dag! Ägg innehåller mängder av nyttigheter. Järn, selen och ett flertal vitaminer med bokstäver i början av alfabetet. Med undantag av bokstaven  C.

Det får vara hur det vill med den saken. Ägg är gott (om det är löskokt) och vi hämtar våra hos grannen som har egna höns. De lever ett farligt liv deras höns där de springer på vägen och sprätter med fötterna i gruset. Det är lätt hänt att köra över en höna med bilen om vi inte ser upp. Ibland kommer även tuppen med språng för att se efter sina damer så de inte hittar på några dumheter.

Jag funderar själv att skaffa mig några hönor. Maken är inte lika angelägen. Han tycker vi ska skaffa bin istället. Enligt hans åsikt är de inte lika äckliga som höns.

Vi få fundera på den saken ett litet tag till innan vi klubbar beslutet.

Att lämna det kända och möta det okända

I lördags var vi bortbjudna till ett par på Vikbolandet som vi känt under många år. Våra döttrar umgicks flitigt när de gick på högstadiet och då blev umgänget naturligt i samband med födelsedagar och vi var på något sätt självskrivna hos varandra när det vankades kalas.

Ju äldre döttrarna blev desto glesare blev besöken hos varandra. Både flickorna och vi föräldrar gled från varandra men har till stor glädje återupptagit vänskapen och träffas då och då. Inte lika ofta och intensivt som förr men vi träffas.

När vi körde ut till Vikbolandet på för oss välkända vägar slog mig tanken att det var exakt på dagen för 25 år sedan som vi med vårt bohag flyttade till gården Olofstorp på Vikbolandet.

Det var med många blandade känslor som vi på morgonen mjölkade våra kossor för sista gången. Huset var tömt och bilen stod färdigpackad och väntade på att få föra oss bort från den kända mot en ny okänd framtid.

Mina svärföräldrar tog mot husnyckel för att lämna den till de som skulle flytta in efter oss. De som skulle mjölka Beda, Skabb-Lena och de andra korna när kvällen kom.

Det lilla röda huset som vi köpt och under flera år renoverat. Ladugården som byggdes upp efter den stora branden, skogsstigen där jag dragit barnvagnen fram och tillbaka. Trädgården, barnens favoritställen i skogsdungen och så barnens farmor och farfar. Vårt stöd när det var bråda tider.
Nu var det inte längre vårt (dock ingick inte farmor och farfar i försäljningen) utan någon annan skulle ta vid vårt gemensamma verk som vi då i den stunden avslutade.

Det var mörkt  när vi öppnade dörren till vårt nya hem. Den enda lampa som fanns i huset var hallampan som välkomnade oss med ett svagt sken. Vi fick leta fram en ficklampa för att kunna lokalisera oss. Något var galet med vattensystemet så vi hade inget rinnande vatten. Flyttbussen körde vilse på de slingriga vägarna och jag ångrade bittert vårt beslut att flytta från Värmland.

Hösten var rå, kall och regnig. Löven låg i drivor på marken och trädens grenar hade endast något enstaka visset löv kvar som envist klamrade sig fast.

När flyttgubbarna äntligen kom tappade de frysboxen i källartrappan det första de gjorde. Soffan bars in och jag kröp ner i den, drog ett täcke över huvudet och låtsades att jag var kvar hemma i den röda lilla stugan.

Renoveringen inleddes. Det var Göran som kom i sin lastbil med det nya köket. Vi hälsade artigt på varandra och föga anade vi då att vi exakt på flyttdagen 25 år senare skulle sitta i hans och Birgittas kök och äta en riktigt smakrik middag. Att Göran och hans fru skulle bli våra goda vänner.

Nu är vi riktiga östgötar. Till och med dialekten finns där även om jag försöker förneka det. Östgötska är inte någon vacker dialekt. Rent ut av skrattretande om jag ska vara riktigt ärlig. Men den finns där och jag som helst vill att de värmländska vokabulären ska lysa igenom har lärt mig att uttala de karaktäristiska ö:na på rätt östgötskt sätt.

Vi trivs gott här och har inga planer på att flytta tillbaka till den värmländska myllan. Men i en plåtlåda med rosor på locket har jag jord från vår gård. Värmländsk svart jord. Den ska användas vid min begravning. Prästen ska viga mitt stoft till den sista vilan med just den jorden. Och när gudstjänsten är slut ska de gäster som eventuellt tänker sig att komma till kyrkan och vinka av mig tåga ut till tonerna av Ack Värmeland du sköna.

Maken som är född Västmanlänning säger då och då att han aldrig ångrat att han fick sig en fru från Värmland. Precis så som det är skrivet i visan.

Det är rart sagt av honom tycker jag.

Mjuka mular och hårda hovar

Det där med hästar har jag aldrig riktigt förstått mig på. Tjusningen i att slänga upp sig på dess rygg förstår jag ännu mindre. Tycker det verkar rent livsfarligt.

Våra döttrar har haft hästar i olika modeller och storlekar. Jag har stått på behörigt avstånd och vridit mina händer när flickorna gett sig av i sadeln. Då det av olika anledningar blivit dags att göra sig av med kusen har tårarna trillat nedför kinderna och jag har tröstat samtidigt som jag inombords bara känt en enorm lättnad. Sådan hemsk mamma är jag!

Så fick jag för någon vecka sedan ett oförklarligt infall. Jag ville pröva på det så många med lyriska stämmor talar så varmt om. Innan ångern slog till ringde jag och bokade en timmas ridtur på islandshäst.
Men, var jag noga med att poängtera, den skulle vara snäll, gå långsamt och helst befinna sig i ett halvdött tillstånd.

Jag blev lovad stallets snällaste häst. Med det kände jag mig trygg. Ända tills idag, då det var dags att kliva ombord, fatta tyglarna och tölta iväg.
För sent insåg jag att jag och ingen annan skulle borsta hästens kropp. På alla håll och kanter. Plus skrapa smuts ur hovarna. En sorts hästpedikyr kan jag kanske kalla det för.

En häst står inte stilla. Den rör på sig och jag fick improvisera en aning. Eller rättare sagt, jag haffade en nioårig flicka som fick göra jobbet. Själv stod jag utanför hästboxen och gav tydliga instruktioner.

Jag hörde tydligt och klart hur min blivande sonhustru fnissade borta från sitt hörn. Hon tyckte uppenbarligen att det var roligt att borsta på en häst.

Det blev dags för avfärd. Jag såg misstroget på hållaren som dinglade på hästens sida där jag skulle sätta ena foten och sedan svinga mig upp i sadeln. Hjälpmedel i form av en liten pall plockades raskt fram och se där, sadeln passade min rumpa perfekt.

Jag höll mig hårt fast i tyglarna och det blå ridspöt. Äventyret kunde börja.

Hästen knallade iväg med sin ryttarinna. Det gick sakta men säkert. Flera gånger somnade hästen och jag förundrades över hur det ens är möjligt att sova och samtidigt hålla sig i rörelse. Tydligen kan hästar det. Då och då väckte jag den genom att killa den på magen med ridspöt. Den blev så pass pigg mellan tupplurarna att den genast började tölta.

Efter hand slappnade jag av och blev mer engagerad i ritten än själva hästen jag satt på. En timmas härlig ridtur i skog och mark där vi kunde se mängder av hjortar som fridfullt gick och betade.

Om hästen skulle trampa i ett jordgetingbo skulle det bli fart på den lovade vår reseledare som höll täten. Hon såg att jag stelnade till och garanterade att så här års har getingarna hamnat i dvala. Koma var min förhoppning.

I kväll känner jag mig nöjd och mycket stolt över mig själv. Inga blessyrer av något slag, hästlukten har hamnat i golvbrunnen tillsammans med varmt duschvatten och jag har avgivit ett löfte till mig själv men även till andra i min familj som känner sig hugade på friluftsliv att det ska blir fler ridturer framöver.

Snart till och med!