En skakig resa och den kvinnliga rösten

Att resa med flygplan är en speciell upplevelse. Själv är jag oerhört spänd vid start och landning. De farligaste momenten har jag hör sägas. Inte vet jag om det är sant eller inte, rädd är jag i alla fall.
Inte överdrivet rädd, bara rädd.

När vi senast var ute och flög maken och jag var det en tur på cirka sex timmar. Väl uppe i luften var det en behaglig flygning. Kaptenen och hans besättning hälsade oss välkomna ombord och flygvärdinnorna började sitt jobb med att passa upp oss resenärer. Mat och dryck i besvärliga och svåröppnade plasttråg, varma och kalla drycker i pappersmuggar.

De sista timmarna blev det behagliga utbytt mot obehagligheter. Planet kastades kors och tvärs. Kaptenen ropade ut att ingen fick gå på toaletten, alla skulle sitta stilla och väl fastspända. Gällde även personalen som blev allt mer surmulna och stingsliga ju längre tiden gick. De hade väl tråkigt där de satt i sina säten fastbältade och inget kunde göra.
Själv höll jag kollen på spypåsen. Både min egen och makens ifall jag skulle råka fylla min.

Tills sist landade vi välbehållna och vid rätt destination. Glada och förväntansfulla glömde vi resan efter att ha muttrat av oss ett tag,

Semesterveckan gick och det blev dags att flyga hem. Starten gick bra och rädslan försvann. Så hälsade kaptenen med sin besättning oss välkomna ombord. Precis som vanligt.
Men - kaptenens röst var ljus och kvinnlig. Alla passagerare reagerade exakt på samma sätt. Även jag som puffade på maken.
"Hörde du, det är en tjej som flyger oss!"

Personalen började sitt arbete med att utfodra turister som inte var lika bleka som på ditresan.
All kabinpersonal var av manligt kön. Rollerna var utbytta. Snygga så det nästan var skamligt åt det var de dessutom. Den manliga personalen.

I går kväll var jag hemma hos Therese. Tuffaste bruden i Skärblacka. Med det tuffaste jobb någon kan ha.

Hon har lovat mig, Therese,  att en dag ska hon komma hem till mig. Vi ska åka på en liten utflykt hon och jag. Hon har lovat mig att hon ska hämta mig. I sin helikopter.

Jag känner ingen rädsla inför detta. För varför skulle jag vara rädd? Det är hennes jobb. Ja inte att hämta tanter som vill se världen från ovan förstås, utan ett riktigt jobb. Att spaka en helikopter. Hon kan köra flygplan också.

Vassa armbågar har hon begåvats med. Bra tycker jag. Det behövs stundom bland gubbväldet.

Böcker i rader och papyrusrullar

Idag har jag införskaffat ytterligare ett plastkort till min plastkortssamling. Jag måste påstå att jag blev en smula förvånad fast jag egentligen inte skulle ha blivit det. Borde ha begripit att dagens lånekort inte längre ser ut som forntidens. Då, på den tiden jag gick till biblioteket för att låna böcker antecknade bibliotekarien med blyertspenna bokens nummer på ett kort som jag skulle bevara varsamt tills dess boken skulle lämnas åter. Då tog hon fram sitt radergummi, suddade på mitt lånekort och stämde av i sin egen tjocka utlåningsbok där samtliga låntagare var uppskrivna.

Nu ska jag sitta hemma och låna. Logga in mig på bibliotekets hemsida, leta upp det jag önskar läsa och tanka ner hel härligheten i min iPad. Men det krävs ett platskort vilket jag nu har i min ägo. Samt en fyrsiffrig pin-kod.

Kanske att jag gör det. Men bara kanske. Jag gillar att hålla i en bok. Läsa sidornas text och sedan när det är dags att pausa lägga dit bokmärket med texten "Avstånd har ingen betydelse. Närhet är en hjärtesak."

Vi har ett trivsamt bibliotek i Skärblacka. Förvånansvärt stort insåg jag då jag för första gången steg in bland alla rader av böcker. Men inte lika stort som Bibliotheca Alexandrina i Egypten. Där finns det plats för 2000 besökare samtidigt som kan välja bland 8 miljoner böcker. Eller rättare sagt över 500000 volymer, det fattas lite till 8 miljoner. Fast ändå.

Föregångare till det enorma biblioteket grundades 280 före Kristus på nästan samma plats där det nya dagens moderna bibliotek ligger. Då fick de läs-och skriftlärde rulla ut papyrusrullar och studera innehållet. Inte vet jag om de fick låna med sig rullarna hem men det förmodar jag. Däremot ställer jag mig tveksam till om det var någon trevlig kvällslektyr eller småmysig deckarunderhållning för att få en grå och regnig eftermiddag trivsammare på de där rullarna. Säkert endast torra ämnen rörande planeternas rörelse, gravitation och filosofi. Inget för mig.

Eratosthenes och Aristarchos, de gamla forskarna, slamrar väl runt med det som eventuellt finns kvar av benknotorna om de visste hur dagens bibliotek fungerar. Att vi inte ens behöver bemöda oss att gå dit för att låna och läsa det andra har skrivit.

Måste tillstå att tekniken gått framåt.......

Grå vindruta och en vandrande varg

Jag är en av de som en gång kört på en älg med bil. Det var en otrevlig upplevelse som dock slutade utan några blessyrer för min egen del. Älgen blev dock tilltufsad och tittade anklagande på mig innan den blödande haltade tillbaka in i skogen där en jägare fick eftersöka och antagligen göra slut på på lidandet. Minns inte så noga för det var länge sedan det hände.

Men skräcken över att möta ett vilt djur på vägen sitter än i dag i. Den tycks bli värre med åren och jag har en stark olust att färdas i bil när det är mörkt. Minnet av dunsen och hur vindrutan blev helt grå är fastetsat och lagrad på en speciell plats i min hjärna.

Jag tillhör den skaran som välsignar älgjakten. Men det ska tydligen vara ont om älg sägs det. Endast 300 000 till 400 000 vilket jag tycker är ett ansenligt stort antal. Jag är dock ingen älgjägare så jag har inget större begrepp huruvida det är mycket eller lite. Bara de håller sig där de ska vara är jag nöjd.

Annars tycker jag det är trevligt med vilda djur. För något år sedan såg jag en varg traska över vår sjö. Den var på väg till grannkommunen som önskade den tillbaka till oss.

Debatterna går heta om vargens öde och leverne. Det är en känslig fråga som indelar mänskligheten i olika läger. Vissa hatar vargen så till den milda grad att de är beredda  att ta hårda straff för att på eget bevåg skicka in den i evigheten medan andra kämpar för vargens rätt att leva. Jag kan förstå den som mister sina djur och hundar i vargattacker. Jag som varken har får eller annat än en lånehund som inte riskerar att dö och uppäten av varg känner inget obehag eller rädsla utan tycker endast att det är ett trevligt inslag i naturen. Om jag slipper närkontakt vill säga. Jag lider inte av vargskräck däremot av en kraftig hundrädsla och det kanske är samma sak när jag tänker efter.

När vi bodde i Värmland hade en varg strosat förbi på våra ägor. På den tiden en mycket ovanlig händelse som föranledde dagspressen att komma och fotografera fotspåren i snön. Maken hävdade dock att det var grannens hund som varit på visit och han lät sig inte övertygas om motsatsen. En stor sensation var det hur som helst.

Jag har i dagarna lärt mig att besöker jag Sörmland kan jag stöta på ett Mufflonfår på vägarna. Visste inte ens att det fanns ett får som hette så. Den är dessutom fredlösa året om och får därmed inte skjutas. Tror att om jag mötte ett Mufflonfår skulle jag nog bli räddare än om jag mötte en älg. Eller kanske en varg...

Det styrande ljuset och Lucifer

November månad. Vad jag avskyr denna månad. Mörk och rå. Även om våra rosor envist fortsätter att blomma och magnolian är full av knopp så är det ändå november. Aldrig verkar den ta slut heller, den falska månaden som lurar våra växter att strunta i sin vinterdvala. Tiden är ur led verkar det som.

I denna dystra mörkermånad blev dagens journalistiska arbete en fullträff. Klockan nio i morse stod jag utanför dörren till en av stadens största lampaffär. Jag blev glad i hela kroppen när jag kom in och såg alla adventsljusstakar, stjärnor men även häftiga lampor som inte har ett dugg med advent och jul att göra. Lampor som är gångbara året om.

Hela affären strålade av ljus i olika nyanser. Kanske en perfekt arbetsmiljö för den som lider av årstidsbunden depression. En slags ljusterapi på arbetstid, betald i form av lön dessutom. Förstår varför den butiksansvariga som jag skulle intervjua var så glad hela tiden. Måste bero på hennes arbetsplats som badade i ljus från morgonöppning till kvällsstängning.

Det finns dock ingen ljuskälla som kan ersätta dagsljuset. Men bra belysning kan påverka våra hormoner i positiv riktning. Felaktig belysning har däremot en motsatt verkan. Vi blir ledsna och deppiga. Ont i huvudet kan vi också få.
Ljuset styr oss men vi kan vara med och påverka åt vilket håll vi blir styrda. Oftast i alla fall. Om vi inte har någon så kraftig psykisk åkomma att det kvittar om vi sitter i mörker eller ljus. Då får vi ta till andra metoder för att bli harmoniska, terapisoffan till exempel.

Det latinska ordet för ljusbärare eller ljusbringare är Lucifer. Inte ofta vi tänker på det. Att just Lucifer skulle ha varit en ängel som stod Gud närmast. Den stjärna i Guds himmel som alstrade det starkaste skenet av alla stjärnor.

Ljusbäraren som gjorde uppror mot Gud när människan skapades. Om vi inte så ofta tänker på Lucifer med ljuset så talar vi ofta om honom. Fast vi kallar honom vid ett annat namn.

Händer att även jag då och då talar om honom. Vid speciella tillfällen. När adrenalinet av någon anledning runnit till lite extra.

När jag gick från stadens största lampaffär hade jag en påste i handen. Två nya fina adventsstjärnor fick följa med hem. Det ska bli trevligt att få sätta upp dem i vårt fönster. Ljust och fint kommer det att bli.

Bakade förresten lussekatter igår. Och mjuk pepparkaka. Förberedelserna inför den stora födelsedagen har börjat.

Ett soldattorp och stela ansikten

För några år sedan köpte vi ett gammalt hus. Ursprungligen hade det varit ett soldattorp och ingen hade bott i där på mycket länge. Huset var i stort behov av renovering men först skulle vi tömma det på mängder av pinaler eftersom säljarna inte hade något intresse av det gamla bohaget. Dessutom var det inte deras ansåg de,  det hade bara ingått i köpet den gång de skrev under handlingarna av dödsboet som sålde fastigheten. En något konstig affärsupplåtelse men vi hade inga synpunkter utan lovade att ta hand om det gamla hemmet på bästa sätt.

Med andra ord, det blev många resor till återvinningsstationen med fylld släpkärra.

Det är otroligt spännande att rota runt bland andra människors saker. Känslan av att göra något förbjudet ligger i bakgrunden och bubblar. Utdragna byrålådor där brev, böcker och personliga tillhörigheter samsas. Skåp där tomtenissar förvånat stirrade på främmande ansikten medan porslinsgrisar med äpplen i trynet hoppades att det snart skulle lacka mot jul så de kunde få bli utsläppta under några dagar.
Änglaspel som pinglade när skåpdörren for upp. Påskycklingar och virkade korgar med grant målade påskägg. Snapsglas med tillhörande snapsflaska, urdrucken för många år sedan. Inte ens spritdoften hade dröjt sig kvar under korken.

Målmedvetet arbetade vi oss fram genom en främmande människas liv. På något sätt kändes det som om vi blev bekanta med den gamle mannen som var död och begraven sedan mycket lång tid tillbaka.
Vi fick följa med honom på hans många resor till Amerika. Han tyckte om kortspel och pynta slipsen med nål från landet bortom det stora havet. Läste mycket böcker och ägde en trampsymaskin. Lyssnade på grammofon och var en smula religiös för vi hittade en grammofonskiva med andliga visor.

Så hittade vi två mycket gamla fotoalbum. Svartvita tjocka och hårda fotografier där personer poserat framför kameralinsen och fastnat med stela, allvarliga ansikten. Herrar med hatt och kvinnor med blusar och klänningar som dolde precis allt som bör döljas på det århundradet. I anständighetens namn. Fanns säkert andra porträttfotografer även på den tiden men vi såg dock inga spår efter en sådan.

Sonen och jag beslutade oss för att behålla var sitt album. Vi kommer aldrig att få reda på något om personerna på fotografierna eller ens någon efterföljande släkting. Ibland händer det att jag öppnar det gamla fotoalbumet och tittar på de stela människorna i svart-vitt.  Jag har svårt att förstå att de en gång i tiden varit i allra högsta grad livs levande.

Det gamla soldattorpet har fått en rejäl omvandling och när vi åker dit och hälsar på i egenskap av farmor och farfar möts vi av stortvillingarna, vår lånehund och två katter.

Det är nya tider vid Oskarsro.