Fiberoptik och nytt jobb

Jag undrar vart mina blommig byxor med utsvängda ben tog vägen när jag kasserade dem för det nya modet som kallades V-jeans. Kanske hamnade de hos tant Elsa som klippte mattrasor av dem.
Och fiberoptiklampan. Den där som snurrade runt och bytte färg. Vi satt omkring den, fingrade på våra FNL-knappar och ropade "USA ut ur Vietnam."  Det skulle dröja till 1973 innan USA drog sig ut ur Vietnam. Från ett elände till ett annat och Pinochet tog makten i Chile. Då hade jag skrotat min fiberoptiklampa och för länge sedan slängt undan de blommiga byxorna. Istället hade jag kastat mig in i vuxenlivet trots att jag fortfarande svävande mellan att vara tonåring och vuxen på riktigt.

Då fanns det arbete åt alla som ville arbeta. Struntade i att vidareutbilda mig och satt istället i en verkstad och lödde pyttesmå trådar som skulle in i innanmätet på telefoner. Cigarettröken blandade sig med röken från lödtrådarna och jag vantrivdes i mitt monotona jobb som aldrig tog slut. Trådar i olika färger som skulle fästas på exakt rätt plats, Staplar med lådor som aldrig krympte.

Till slut sket jag i alltihop, fimpade cigaretten i det överfulla askfatet och gick därifrån. Till nästa arbetsplats efter att först ha utbildat mig till verkstadsmekaniker. Ville egentligen bli svetsare men där sa pappa stopp. Han ville inte ha en dotter med ögon förstörda av svetsblänk. Jag blev istället svarvare och allt var frid och fröjd.

På grund av min unga ålder fick jag inte arbeta tills kvällsskiftet tog slut. Termos och den tomma plastburken där mina smörgåsar legat packades ner i ryggsäcken, jag överlämnade svarven till den som hade åldern inne, drog av mig overallen och gick hem. För att återkomma nästa dag och fortsätta svarva delar till fartygsmotorer.

En kväll stod han där. I det kvinnliga omklädningsrummet. En rak höger och nästa dag blev jag inkallad till chefen. Man fick faktiskt inte slåss på sin arbetsplats. Skulle jag ju själv begripa.
 Mannen med ett rejält blått öga log segervisst när jag blev förflyttat till en annan avdelning i fabriken.
När jag gick förbi honom stannade jag upp och placerade en spottloska på hans svarta träsko.
Chefen hötte med sitt pekfinger och såg sträng ut.

1970-talet. Fula blommig tapeter, brunt och orange. Tekoppar i brunt eller grönt glas och arbetarna fick en femte semestervecka.
På min grammofon snurrade plattan där Mungo Jerry sjöng In the summertime tätt åtföljt av Seasons in the sun med Terry Jacks.

På slutet av 70-talet träffades vi, min man och jag.  Vi fick tillsammans kliva in i 1980-talet och byta ut de fula murriga tapeterna mot ljusare toner.

1970 var fyllt av fula färger.....

Döden och ett slukhål

"Sätt på tv:n och se damen som talar med de döda" löd textmeddelandet jag fick igår på min mobiltelefon.
"Du kan komma och titta på mig, jag har också talat med de döda" svarade jag.

Döden skrämmer. Även mig fast jag arbetat nära de döda i nästan tjugo års tid. Jag är inte rädd för att dö men jag är rädd för att lämna allt och alla som finns omkring mig. Inte få uppleva barnbarnens uppväxt med allt vad det innebär. Se årstidernas växlingar och förändringarna i tiden.

Vi talar sällan om döden. Gör vi det så säger vi "om jag dör" inte "när jag dör." För dör det gör vi alla även om vi kämpar och stretar emot. Vårt fyraåriga barnbarn, hon blir ledsen när vi dementerar att vi lever när hon är 80 år. Försöker förklara att skulle vi leva då så skulle vi vara till stort besvär för vår omgivning. Hon köper dock inte den förklaringen.

Men varför ska vi då tala med de döda? För min del tycker jag det är bättre att tala med varandra när vi lever. Det känns mer trevligt på något sätt. Och bekvämare även om samtal ibland kan vara obekväma.

Går det verkligen att tala med de döda och få svar? Känner mig osäker på den punkten. Men inte så pass osäker att jag inte själv talat med det skal som en gång varit en människa. I min yrkesroll har jag stått på bårhuset och småpratat med den jag gjort fin inför sista resan. Talat om livet han eller hon levt även om jag inte varit delaktig i dennes liv. Det har ändå känts trösterikt på något oförklarligt sätt. Kanske har jag hållit min egen död på avstånd genom dessa samtal. Motat undan insikten att en dag är det jag som blir omstoppad under ett vitt täcke.

Det har även handlat om respekt. Att den döde inte ska bli behandlad som ett avskräde bara för att personen har dött. Vem vet, kanske personen i fråga stått med sin ande bredvid oss, mig och sitt skal, och haft synpunkter på mitt arbete och omhändertagande. Jag har alltid tagit det säkra före det osäkra och gjort så gott jag kunnat, så som jag själv vill bli behandlad den dag jag är död och ska till att bli begravd.

Läste i morse att i Linköping har ett slukhål slukat en hel lyktstolpe. Märkligt. Men allt som verkar märkligt har sin förklaring. Även det som vi tycker är onaturligt eller ska jag kanske säga övernaturligt.
Slukhålets förklaring lär ligga i ett avloppsrör som kapsejsat. Ganska naturligt enligt min mening. Synd på lyktstolpen bara för nu lär det väl bli mörkt där ett tag framöver och vem vet vad som döljer sig i mörkret......

Jesus på rymmen och flyg till Ullared

I strålande solsken har jag idag putsat fönster. Både utvändigt och invändigt. Maken roade sig med lite avverkning med motorsågen och kom sedan in för att få lite förmiddagsfika. Det kändes nästan som förr i tiden. När han under vinterhalvåret var skogsarbetare medan jag styrde runt i vårt hem mellan morgon-och kvällsmjölkningen. Då kom han hem och doftade skog nu känns bara doften från motorsågens rök som biter sig fast i hans kläder. Det kan kanske bero på att vi inte är några skogsägare längre. Inte ägare till några kossor heller för den delen.....

Nya gardiner kom upp i de rena fönstren men adventsljusstakarna och stjärnorna får vänta några dagar till. Den finaste stjärnan hänger jag i fönstret mot sjön. Tycker den passar bra där. Betlehemsstjärnan. Den som ledde de tre vise männen mot det nyfödda barnet i stallet.

Nu vet jag inte riktigt hur det blir med ledsagningen eftersom Jesusbarnet är på rymmen. I alla fall om jag får tro personalen i en butik i vår grannkommun. Det var både förvirring och bestörtning när jag trädde in i butiken. Föreståndaren var mycket upprörd och butiksbiträdet ledsen. De kunde inte hitta gossebarnet trots långt och ihärdigt letande. Julkrubban som var till salu innehöll samtliga krubbmedlemmar inklusive får och ett par kameler. De tre vise männen hade letat sig fram till rätt stall och stirrade stelt framför sig. De verkade ledsna de också. Den enda som såg skapligt lugn ut var Maria, möjligtvis hade hon bättre koll på läget.

"Kanske är han kvar på dagis?" föreslog jag i ett försök att muntra upp stämningen. Två par kalla och mörka ögon fick mitt leende att slockna. Man skojar inte om Jesusbarnet! I alla fall inte i adventstid.

Innan jag besökte butiken med den förlorade Jesus hade jag läst en artikel om att människorna i norr nu kan ta flyget till Ullared. På fyra timmar var alla biljetter slut och norrlänningarnas kommande jul räddad. Nu kan även de shoppa loss på Gekås och vd:n  Boris gläds åt den glada folksamlingens glädje.

"Jag undrar om det finns Jesusbarn att köpa på Gekås?" tänkte jag när jag stod och kikade in i den tomma krubban där bara lite halm vittnade om att det var en sängplats åt ett barn av Davids stam.

Jag vågade inte fråga butiksföreståndaren. Varken om inköp av nytt Jesusbarn eller om han tänkte ta sig en dagstur till Ullared där det eventuellt ingår kaffe och smörgås under bussturen. För här i Östergötland får vi åka buss och inte ta flyget om vi ska dit och julhandla.

Kanske har den lille Jesus kommit till rätta och får ta emot myrra, guld och rökelser av de tre stjärntydarna och att butiksägaren är glad igen och känner att julen blir precis så där god som vi alla önskar varandra.

En motorcykel och en navelsträng runt foten

Det har stundom hänt att jag skänkt en gåva till Läkare utan gränser. Känner mig präktig och human precis när jag gör det men sedan faller gåvan i glömska till nästa gång den behövliga hjälpen blir aktuell. Som den egentligen alltid är. Aktuell.

Idag fick jag syn på en skrift som berörde mig på många sätt. En kvinna i Tchad födde i sitt hem sin bebis. Något gick fel så hon lindade navelsträngen runt den lilla foten och kastade sig upp på en motorcykel och färdades på knaggliga vägar i tio mil. Väl framme stod Johanna från Läkare utan gränser och tog emot henne och det lilla nyfödda barnet. Bara för att konstatera att kvar i magen låg ytterligare två barn. Värkarbetet hade stannat upp under den vådliga färden men hjälp fanns att få när mamman var på plats och plötsligt hade hon tre välskapta barn i famnen.

Tack vare bistånd kan hjälparbetarna finnas på plats och göra allt vad de kan för att hjälpa människor som inte lever i den självklara välstånd som vi gör.

Texten avslutades med att man behöver inte vara på plats för att aktivt hjälpa. Gåvor är också en hjälp till hjälpen.

Vi tänker så sällan på det där i vår skyddande värld. Vi tar emot våra barn och de allra flesta gångerna går det bra. Smärtsamt, det går inte att förneka, men det är en smärta som oftast glöms bort ganska så snart efter förlossningen. Inte heller behöver födande kvinnor ta sig till förlossningen på motorcykel utan åker bekvämt i bil. Kunnig personal, smärtlindring, sterila instrument, rena förlossningssängar, rena kläder till mor och barn, rena sanitetsbindor, efterbesök hos läkare för att kolla att allt är som det bör vara och ständiga kontroller på Barnavårdscentralen.

Vad är det vi saknar och vad är det vi behöver? tänkte jag när jag i dag travade in i affären, fast besluten att jag verkligen behövde en ny stjärna i papp för att piffa upp vårt hem till advent.

Vi behöver heller inte vara på plats för att tänka på varandra som står oss nära. Visa att vi finns till för dem vi älskar.  Ett telefonsamtal, en vardagsfika eller ett personligt besök. Helt anspråkslöst.
Livet är kort och det finns ingen möjlighet till repris. Bäst att ta vara på livet och varandra medan vi lever.

Den fina stjärnan i papp? Jodå den ligger i sin kartong och i morgon ska jag veckla upp den, sätta i den miljövänliga lilla lampan och placera den i vårt köksfönster.

K på Colosseum och James.J. Kilroy

Amfiteatern i Rom. Vi kan bara i fantasin föreställas oss de blodiga strider som utspelats där när vi som turister promenerar omkring i och utanför den mäktiga byggnaden som uppfördes omkring 80 år efter Kristus.

Det gäller att vara rädd om de 2000 år gamla väggarna som fortfarande står kvar. Det borde gälla alla. Även klåfingriga ryssar som inte kan låta bli frestelsen att plocka upp en vass sten och rista in ett K i den antika murstenen  när han trodde att ingen såg. Det stod ryssen dyrt. 185 000 kronor i böter samt 4 års villkorlig dom blev straffet.

Det är även ganska dyrt att fika i närheten av Colosseum.  Det fick vi erfara när vi var dumdristiga nog  att slå oss ner på en utomhusservering för att njuta av en kopp kaffe med tillhörande kaka och Colosseum som fondvägg. 500 svenska kronor kostade kalaset för fyra personer. Sved nästan lika mycket som det antagligen nu svider i den ryska utsmyckaren.

Klotter är ingen ny företeelse. Det har pågått sedan år 1825. Och det lär väl aldrig försvinna. Graffiti kallas det också eller som de mer moderna säger, "tags." Vad det än heter så blir den drabbade oerhört arg och ledsen speciellt om det har rasistiska inslag. Många skriver ner till allmän beskådan vad de vill förmedla. Orättvisor, slagord, förföljelser av folk och olika kulturer samt politiska åsikter.

Men det finns även glada budskap som att Jesus lever eller att någon drabbats av bubblande kärlek. Parkförvaltningar, bostadsinnehavare, kollektivtrafiken med flera betackar sig dock för all form av olovlig utsmyckning i skrift medan saneringsfirmor inte ser med samma ögon på problemet.

När jag var ung gick det att läsa lite här och var att den där "Kilroy was here". Vart Kilroy tagit vägen är en gåta, antagligen har han tröttnat eller hamnat i gravens mörker för han borde vara fasligt gammal om han fortfarande lever.

Jag fick aldrig klart för mig varför en fartygskontrollant under andra världskriget, dessutom bosatt i USA, var tvungen att resa till den värmländska bygden och skriva lite varstans att han varit där. Säkert for han även fram i andra delar av Sverige, ja över hela världen för den delen  Mr. James J. Kilroy.

Klotterplank är väl avskaffade för länge sedan. Nu finns sociala medier där vi öppet kan klottra ner vad vi tänker och tycker.

Om oss själva men även om vad vi tycker om andra....