Asfaltsanläggare och svarta händer

Det var vitt ute på gräsmattan när jag tittade ut i morse. Log för mig själv. Inga bekymmer med att skrapa bilens rutor. Jag kan lugnt stanna hemma utan att bege mig ut och halka omkring på den frusna asfalten. Visserligen är bilens sandaler utbytta mot grova sulor och med rätt hastighet borde jag klara av en bilresa helskinnad och utan plåtskador, men ändå.

Vad gör egentligen asfaltsläggarna om vintern? Då är de är i alla fall osynliga på vägarna. Kanske jobbar de extra som snöröjare, men om det inte faller någon snö att röja?!

När jag var lite fanns i mina planer att bli asfalterare. Tyckte det verkade som ett trevligt jobb. När de dök upp på samhällets gator fanns även jag på plats. De skrek på mig att hålla mig undan men jag drogs som en fluga till sockerdricka. Sög in doften av varm asfalt och klafsade omkring i tjäran. Mamma var lika arg som de asfalterande gubbarna och gnuggade frenetiskt mina skor rena när jag kom hem från dagens studiebesök.

En eftermiddag när de trötta asfalterande arbetarna tagit kvällen tog jag med mig grannpojken så även han skulle få bekanta sig med mitt framtida yrke. Hans intresse var dock svalt men en kvarglömd hink tjära lockade till sig hans nyfikenhet.

Istället för att leka asfaltsanläggare menade pojken att det gick lika bra eller ännu bättre att leka "svarta handen." Vad det var för lek visste jag inte men blev snart nog involverad i de svarta händernas leverne. Det var bara att doppa ner våra små nävar i tjärhinken sen var det klart att sätta igång.

Något sa mig att jag inte var hågad på att omvandla mina händer till svart så jag fick tillstånd på min begäran att vara "vita handen" det behövdes såna också försäkrade pojken och körde glatt ner sina händer i burken.

Vi lekte ända till det blev dags att bege  oss hemåt. Sen var det definitivt slut på det roliga. I alla fall för "svarta handens" del. Och hans moder bör jag kanske tillägga. Hon hade högljudda, arga och helt oförstående synpunkter på sonens val av lekar.

Vi växte upp, grannpojken och jag. Gick åt var sitt håll. Planerade vår framtid. Jag tänkte satsa på att söka mig som sockerrörsarbetare i Cuba istället för asfaltsarbetare. Det blev inget av någondera. Lika bra var väl det.

Första ljuset och Herrens ankomst

Det är något speciellt med att få tända det första av de fyra ljusen i adventsljusstaken. Fylld av farofylld mossa om ljuset glöms bort. Räddningstjänstens förmaningar om att strunta i mossan biter inte på mig. Trots att jag själv varit brandman i åtta år. Dock var jag aldrig med om någon brasa som orsakats av glömska och slarv i samband med adventsfirande.
Jag stoppar gladeligen dit den vita mossan och tänder på. Ljuset alltså, inte mossan.

I morgon startar adventskalendern. Luckorna öppnas och det blir en dag närmare julafton. Jag har sparat barnens alla kalendrar och min samling består nu av 40 stycken. Köper fortfarande adventskalendern när den kommer ut i handeln men de hamnar nu för tiden oöppnade bland de andra.
Det är en rolig grej helt enkelt och jag tänker inte sluta där jag en gång började utan fortsätter med min adventskalendersamling. Våra barn växte ur lucköppnandet och nu tar barnbarnen vid, en häftig tanke.

Under några år när barnen var små läste jag högt vid frukostbordet ur boken Marias lilla åsna. Tanken från min sida var att undervisa om Herrens ankomst. Inte vet jag om det lade grunden till dotterns prästyrke men så blev det i alla fall. Det troliga är väl att hon fick kallelsen att bli Guds förkunnare.
Jag minns i alla fall den där högläsningen som en trivsam start på dagen i adventstid. Vad barnen tyckte har jag dock glömt vid det här laget.

I eftermiddag har vi varit på adventsgudstjänst. Prästdottern förkunnade evangeliet och höll i predikan. De traditionella adventspsalmerna sjöngs till min mammas glädje som inte gillar de nya psalmerna som står sist i psalmboken. Hon vill ha det på gammeldags manér. Kyrkokören med adventssånger och fika i församlingshemmet.

Men det är nu det börjar för en del. Oron inför julen. Alla har inte förmånen att njuta av söndagarna i advent. Allt eftersom ljus efter ljus tänds kommer julafton närmare och närmare. Jag blir ledsen och nedstämt inför tanken. Skjuter den ifrån mig och gläds över att ha förmånen att fira jul i lugn och ro.

När vi kom in i kyrkan tände jag ett ljus framme i ljusbäraren. Placerade det så jag kunde se det under hela gudstjänsten. Det ljuset fick omsluta alla som jag tänker extra mycket på. I förbönen nämnde jag dem tyst inom mig själv. Namn efter namn. Men det viktigaste av allt, mitt namn fick också plats bland alla de andra. Det är så lätt att glömma bort sig själv.

En nyckel med hjärtan och dubbletter

Jag har pimpat upp min husnyckel. Tyckte att jag ville ha en nyckel som symboliserar min trygghet, vårt hem, som dock är litet men mycket väl fungerande, den plats som omsluter mig med värme och kärlek. Vad passar då bättre än en hjärt-nyckel. Hemmet är ju vårt hjärta.

För många år sedan. Framför den stora spegeln i stadens sjukhus. Omklädningsrummet för personalen. Jag höll på att knäppa den vita rocken och på fötterna satt de fotriktiga skorna. Måste ha bekväma skor med rejäla sulor så fötterna mår bra under ett långt arbetspass.

Kvinnan stod tätt bakom mig. Jag var tvungen att flytta huvudet lite åt sidan för att vi skulle få ögonkontakt genom spegeln. Vi knäppte knapparna samtidigt. Så stack hon ner handen i rockfickan, tog upp en nyckel och höll handen rakt framför sig. Nyckeln blänkte till lite i ljuset av lysrörsarmaturen.

Vi tittade rakt på varandra. Ögonen smälte ihop och jag nickade tyst.

"Jag har fått nyckeln nu. Får hyra en lägenhet av sjukhuset."

I hennes ögon lyste ingen rädsla längre. Rädslan som jag sett så många gånger. Ibland glödande, ibland resignerat.

"Det finns dubbletter men jag tänker inte ge bort någon nyckel" fortsatte hon.
"Gör du helt rätt i, behålla alla nycklar själv" svarade jag.

Kvinnan stoppade tillbaka nyckeln i fickan, drog sig bakåt och försvann ur mitt synfält.

Ibland tycker jag mig se den där kvinnan. Hon som fick en nyckel till sin frihet. Men jag ser nog fel för det hände i en annan stad, i en annan tid.

Det händer att jag ibland tänker på  nyckeln som låg i den öppna handen. Tänker att det var tur att hon fick den.

Jag kramar hårt om min nyckel varje gång jag ska sätta den i låset till vår egen dörr.
Nyckeln med hjärtan på.

Fiberoptik och nytt jobb

Jag undrar vart mina blommig byxor med utsvängda ben tog vägen när jag kasserade dem för det nya modet som kallades V-jeans. Kanske hamnade de hos tant Elsa som klippte mattrasor av dem.
Och fiberoptiklampan. Den där som snurrade runt och bytte färg. Vi satt omkring den, fingrade på våra FNL-knappar och ropade "USA ut ur Vietnam."  Det skulle dröja till 1973 innan USA drog sig ut ur Vietnam. Från ett elände till ett annat och Pinochet tog makten i Chile. Då hade jag skrotat min fiberoptiklampa och för länge sedan slängt undan de blommiga byxorna. Istället hade jag kastat mig in i vuxenlivet trots att jag fortfarande svävande mellan att vara tonåring och vuxen på riktigt.

Då fanns det arbete åt alla som ville arbeta. Struntade i att vidareutbilda mig och satt istället i en verkstad och lödde pyttesmå trådar som skulle in i innanmätet på telefoner. Cigarettröken blandade sig med röken från lödtrådarna och jag vantrivdes i mitt monotona jobb som aldrig tog slut. Trådar i olika färger som skulle fästas på exakt rätt plats, Staplar med lådor som aldrig krympte.

Till slut sket jag i alltihop, fimpade cigaretten i det överfulla askfatet och gick därifrån. Till nästa arbetsplats efter att först ha utbildat mig till verkstadsmekaniker. Ville egentligen bli svetsare men där sa pappa stopp. Han ville inte ha en dotter med ögon förstörda av svetsblänk. Jag blev istället svarvare och allt var frid och fröjd.

På grund av min unga ålder fick jag inte arbeta tills kvällsskiftet tog slut. Termos och den tomma plastburken där mina smörgåsar legat packades ner i ryggsäcken, jag överlämnade svarven till den som hade åldern inne, drog av mig overallen och gick hem. För att återkomma nästa dag och fortsätta svarva delar till fartygsmotorer.

En kväll stod han där. I det kvinnliga omklädningsrummet. En rak höger och nästa dag blev jag inkallad till chefen. Man fick faktiskt inte slåss på sin arbetsplats. Skulle jag ju själv begripa.
 Mannen med ett rejält blått öga log segervisst när jag blev förflyttat till en annan avdelning i fabriken.
När jag gick förbi honom stannade jag upp och placerade en spottloska på hans svarta träsko.
Chefen hötte med sitt pekfinger och såg sträng ut.

1970-talet. Fula blommig tapeter, brunt och orange. Tekoppar i brunt eller grönt glas och arbetarna fick en femte semestervecka.
På min grammofon snurrade plattan där Mungo Jerry sjöng In the summertime tätt åtföljt av Seasons in the sun med Terry Jacks.

På slutet av 70-talet träffades vi, min man och jag.  Vi fick tillsammans kliva in i 1980-talet och byta ut de fula murriga tapeterna mot ljusare toner.

1970 var fyllt av fula färger.....

Döden och ett slukhål

"Sätt på tv:n och se damen som talar med de döda" löd textmeddelandet jag fick igår på min mobiltelefon.
"Du kan komma och titta på mig, jag har också talat med de döda" svarade jag.

Döden skrämmer. Även mig fast jag arbetat nära de döda i nästan tjugo års tid. Jag är inte rädd för att dö men jag är rädd för att lämna allt och alla som finns omkring mig. Inte få uppleva barnbarnens uppväxt med allt vad det innebär. Se årstidernas växlingar och förändringarna i tiden.

Vi talar sällan om döden. Gör vi det så säger vi "om jag dör" inte "när jag dör." För dör det gör vi alla även om vi kämpar och stretar emot. Vårt fyraåriga barnbarn, hon blir ledsen när vi dementerar att vi lever när hon är 80 år. Försöker förklara att skulle vi leva då så skulle vi vara till stort besvär för vår omgivning. Hon köper dock inte den förklaringen.

Men varför ska vi då tala med de döda? För min del tycker jag det är bättre att tala med varandra när vi lever. Det känns mer trevligt på något sätt. Och bekvämare även om samtal ibland kan vara obekväma.

Går det verkligen att tala med de döda och få svar? Känner mig osäker på den punkten. Men inte så pass osäker att jag inte själv talat med det skal som en gång varit en människa. I min yrkesroll har jag stått på bårhuset och småpratat med den jag gjort fin inför sista resan. Talat om livet han eller hon levt även om jag inte varit delaktig i dennes liv. Det har ändå känts trösterikt på något oförklarligt sätt. Kanske har jag hållit min egen död på avstånd genom dessa samtal. Motat undan insikten att en dag är det jag som blir omstoppad under ett vitt täcke.

Det har även handlat om respekt. Att den döde inte ska bli behandlad som ett avskräde bara för att personen har dött. Vem vet, kanske personen i fråga stått med sin ande bredvid oss, mig och sitt skal, och haft synpunkter på mitt arbete och omhändertagande. Jag har alltid tagit det säkra före det osäkra och gjort så gott jag kunnat, så som jag själv vill bli behandlad den dag jag är död och ska till att bli begravd.

Läste i morse att i Linköping har ett slukhål slukat en hel lyktstolpe. Märkligt. Men allt som verkar märkligt har sin förklaring. Även det som vi tycker är onaturligt eller ska jag kanske säga övernaturligt.
Slukhålets förklaring lär ligga i ett avloppsrör som kapsejsat. Ganska naturligt enligt min mening. Synd på lyktstolpen bara för nu lär det väl bli mörkt där ett tag framöver och vem vet vad som döljer sig i mörkret......