Färskt bröd och soppa på en spik

Äntligen har vår simhall öppnat efter en omfattande renovering. Dottern och jag firade tilldragelsen med ett uppfriskande och stärkande bad på morgonkvisten. Vi var fem personer i den avgränsande motionsbanan. På den andra delen var en hel skolklass. De uppvisade sina simfärdigheter för simfröken som noggrant gjorde anteckningar. Sedan blev det fri lek. Vilket betyder höga vågor i bassängen.
Jag kände hur jag långsamt smalnade av runt midjan för varje simtag. Men ordningen återställdes när vi nytvagade och hudkrämsdoftande besökte vårt lokala café. Hungern slår till efter en halvtimma idogt simmande. Vi beställde nybakat bröd med rejält pålägg. Dottern bjöd. Födelsedagsfika i förväg, förklarade hon.

Det är ganska långsamt att simma. Någon direkt konversation är inte att föredra eftersom jag inte gärna vill ha simbassängsvatten i munnen. Vem vet vad det innehåller förutom klor. Ett säkert tecken på att något har hänt är när doften av klor ökar i styrka. Jag knep ihop munnen nogsamt.
Däremot hinner man tänka en hel del innan den stora väggklockan visar att halvtimman gått och det är dags att kliva upp ur vattnet. Mina tankar letade sig tvärs över Östersjön. Till staden Riga. Ett populärt turistmål dit det dagligen går lågprisflyg.

1991, när Lettland blev självständigt, packade vi vår röda Volvo kombi med resväskor fyllda av begagnade kläder, spände fast barnen och åkte färja till huvudstaden som ligger vid floden Daugava.
Vårt värdpar hade ordnat ett boende åt oss i ett sommarlovstomt studenthem. Bilen fick vi köra till ett annat hus och låsa in bakom en hög mur som vaktades av två stora ilskna hundar. Allt för att vi skulle slippa åka hem på fälgarna, utan backspeglar, strålkastare och torr tank när veckan var över.
Misären var total. Ibland fick vi mat, ibland fick vi det köket kunde åstadkomma och det var inte mycket. Men fattigdom leder till uppfinnesrikedom så kocken kokade soppa på en spik och vi blev skapligt mätta.

Med våra fyllda väskor begav vi oss ut på den lettiska landsbygden. Delade ut kläder till en familj som hade tolv barn i ett rum och kök. Vår son lekte med de barn som var i hans ålder och blev uppäten av loppor.
Nästa tur gick till ett sjukhus där barnavdelningen skulle få leksaker som de svenska barnen inte längre ville leka med. Läkaren visade intresse för vår dotter. Han tittade henne i ögonen och frågade mig vad som fattades henne. Jag berättade och han ruskade på huvudet. Sådana barn ska sitta på institution sa han allvarligt och blev bekymrad över att vi lät henne gå lös i samhället. Sedan tog han mig med till operationsavdelningen och lät mig bevittna en ryggoperation. Några skyddskläder ansåg han överflödigt så jag fick gå in till den sövda patienten precis som jag var. Min kamera var i beredskap och jag fotade den öppnade ryggen för att sedan sätta bilderna i vårt resealbum.

Det var en omtumlande vecka. Vi fick lära oss att det gick att överleva på små medel och lite mat. Att toalettpapper var en lyxvara men även att självständighet ger svajiga ben i början.

För två år sedan var vi till Lettland och hälsade på vår yngsta dotter som flyttat till en lettisk väninna under ett par månader för att jobba med ett skrivprojekt hon höll på med. Inget fattades vad vi kunde se. Nybyggda hus där endast ett och annat ruckel störde den pittoreska idyllen i den lilla småstad vår dotter tillfälligt bodde.
Riga såg ut att blomstra och maten var riklig och mycket god. Vi trängde oss fram bland alla turister på stadens gator och avnjöt kaffelatte med perfekt söta bakverk.

1991 då vi åkte till Lettland för första gången var vår dotter endast ett par år gammal. Hon minns inte så mycket av den resan. Hennes syn på Lettland är hur det ser ut där idag.

Den vackra staden vid Rigabukten, där floden Daugava rinner och frihetsmonumentet sträcker sig upp mot himlen. Staden Riga som kommit att bli en stad som många vill besöka och där inga visum längre behövs.

Polyper bakom näsan och usla kirurger

I går kväll gick jag till sängs redan innan grannarna ens börjat funderat över att ta fram tandborste och pyjamas. Det är trevligt men arbetsamt att umgås med barnbarn som dessutom är i dubbel upplaga. Varje morgon har jag klivit upp i ottan för att transportera stortvillingarna till dagis. Varje eftermiddag har resan gått tillbaka in till staden för att forsla dem åter till hemmets vrå. Så även denna morgon och eftermiddag.

Nåväl. Innan sömnen kom till mig passade jag på att lyssna lite på poden. Kvällens ämne var misslyckade kirurgiska ingrepp. Det är med en skräckblandad förtjusning jag lyssnar till dylika program. Skrämmer upp mig medan jag tackar för att jag är lyckligt lottad som endast legat under skalpellen ytterst få gånger. Tre närmare bestämt. Och då har det inte varit några större operativa åtgärder. Inget som skulle intressera och hetsa upp min omgivning. Förutom mig själv vill säga.

Värre var det för mannen i poden. Han skulle ta bort polyper bakom näsan och kirugen stack in kniv och tång lite på måfå. Hamnade i den stackars mannens hjärna och orsakade en stor hjärnblödning.
Jag rös lite extra och började tänka på när jag var tolv år gammal. Mina föräldrar märkte att jag snarkade och snörvlade å det grövsta om nätterna samt dragit på mig ett grötigt tal. En snabb undersökning och det konstaterades att jag fått polyper bakom näsan.
Lätt åtgärdat lovade läkaren och jag höll min mamma i handen när jag tog plats i väntrummet på Öron-näs- och hals i Karlstad Centralsjukhus. Där satt andra barn med bleka nosar och svettiga händer.
Jag blev uppropad först av alla. Fick en kopp med något starkt att dricka sedan var det dags för bedövning. Sex topsliknade föremål av metall stacks in i varje näsborre. Det var en form av förbedövning förklarades det. Sedan skulle bara bedövningen ta innan det var dags för den stora bedövningssprutan. Under tiden fick jag sitta hos mamma i väntrummet. Samt bland alla andra barn. När jag trädde in i väntrummet med bakåtlutat huvud och tolv spröten ut näsan svimmade nästan mamma och barnen skrek av förfäran. En pojke i femtonårsåldern reste sig och gick hem. Jag ville följa med honom men blev stoppad i dörren.
Bedövningen tog och det var dags för nästa. Sittande i en gammaldags tandläkarstol bands jag fast i händer, fötter och huvud. Det var tur för även om jag hade en liten lekamen var jag stark och smidig.
Sprutan stacks in i halsen och sedan gjorde sig kirurgen beredd.  Halsvägen skrapades polyperna bort med en liten osthyvel. Blodet sprutade åt alla håll och kanter och jag skrek så gott det var möjligt. Mamma satt kvar i väntrummet och åt naglar.

Tiderna har förändrats. Dock vill läkare gärna fortfarande operera under lokalbedövning. Det sägs att det finns risker med narkos men den risken tar jag om det skulle vara så. Jag må vara gammal men jag har en stark vilja. Viljan att själv bestämma över min kropp och min smärttröskel.

Det som satt sina spår efter den traumatiska näsoperationen är att jag trivs väldigt illa i sjukhusmiljö.
Tack näsdoktorn på Centralsjukhuset i Karlstad!

Larssons nya kor och ett tomt krutförråd

Det var sommar och värmen låg som ett lock över den värmländska landsbygden. Vi har precis fått in vårt hö när en liten gnista från höfläkten letade sig in i det nybärgade höet uppe på skullen. Katastrofen var ett faktum och slutade i en helt nedbrunnen ladugård. Mjölkkorna klarade sig tack vare ett rådigt ingripande av maken men kalvar och kvigor samt en tjur som fram till dess haft sitt roliga strök med i branden.

Genom prövningar går man styrkt vidare sägs det och det ligger nog en uns av sanning i detta påstående. Strax efter nyår stod vår nya ladugården klar och våra kossor som fått tillfälliga bostäder hos snälla mjölkgrannar fick flytta hem igen. Samt en helt ny besättning som vi köpt på auktion någonstans i Närke.
Dagspressen var närvarande vid den högtidliga invigningen och plåtade oss, djurtransportören och Larssons nya kossor. Fotografen ställde sin väska precis innanför ladugårdsdörren. Den var vidöppen och fylld av fotorullar som det så var före den digitaliserade tidsålder. Till saken hör att kor som inte känner sig hemmastadda lätt kan bli lösa i magen och det fick den arme fotografen erfara när han återvände till redaktionen med en väska fylld av fotorullar och koskit.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och jag har följt med strömmen och inte varit rädd för att prova på lite av varje. Ibland har det varit de mest märkliga förehavanden som jag haft svårt att tacka nej till. Men det mest märkliga av allt var nog när jag under några år sällade mig till försvarsmakten för att bevaka ett krutförråd ute i skogen på Vikbolandet.

Med stort ansvar spände jag på mig min svarta armbindel med gul text. V A K T stod det och vakt var jag. Jagade bort turister i husbil som slagit sina nattliga läger utanför mitt förråd som var fyllt med krut från golv till tak. Schasade bort rävar och lösspringande hundar. Plockade upp cigarettfimpar och säkrade spår. Ryckte i dörrarna och lyssnade till ventilernas susande. Inget undgick mitt vakande öga och öra.
Uppdraget var dock ytterst hemligt. Ingen skulle få veta var jag bodde i den händelse att någon kruttjuv skulle dyka upp och under hot förmå mig att öppna förrådet. Det var till och med så hemligt att jag inte ens förärats med en nyckel, än mindre själv fått sticka in näsan för att känna doften av krut. Ibland fick barnen följa med mig på mina inspektionsrundor. Under sekretess naturligtvis.

Varje månad fick jag en liten lön för mödan och försvarsmakten ansåg att jag var en mycket föredömlig krutförrådsvakt. I ur och skur gjorde jag mina inspektionsrundor och gladde mig åt den slant, om än dock ringa, som rasslade in på mitt konto. Men så plötsligt upphörde lönen att komma. Som den nitiske och ansvarsfulle person jag är fortsatte jag ändå mina vaktande åtgärder på oregelbundna tider. För så stod det i stadgarna. Oregelbundenheten främjade säkerheten.
När det gått ungefär ett halvår och lönen fortfarande uteblivit ringde jag försvarsmakten i Linköping i hopp om att den retroaktiva lönen skulle bli ganska så stor.
En märklig tystnad spred sig på linjen mellan Vikbolandet och Linköping när jag framförde mitt ärende.
Krutförrådet var inte längre något krutförråd utan endast ett tomt förråd. Ingen hade tänkt på att meddela den nitiske vakten att verksamheten sedan ett halvår tillbaka var nedlagd och all krut bortforslad under ett av mig obevakat ögonblick.

Vi tackade varandra för gott samarbete och jag lade den svarta armbindeln med gul text i ett kuvert och skickade den tillbaka till ursprungsdestinationen. Den fick sedan säkert pryda någon annan arm som hade till uppgift att bevaka ett annat förråd. I största hemlighet. På oregelbundna tider.

Cirkus i köket och stela ben

Nu har det mörknat utanför min skrivarbod. Själv känner jag mig slak efter dagens bedrifter som helt gått i stortvillingarnas tecken.
De anlände redan tidigt i morse och bänkade sig vid frukostbordet. Fil, müsli, ägg och rostat bröd. Samt mitt lager av skorpor som inte längre är något skorplager utan endast en ekande tom skorpburk.
Blomkålssoppa till lunch och en tävlan om vem som fick den största soppmustaschen.

Därefter har vi bedrivit cirkusverksamhet i köket. Lånehunden som tillhör stortvillingarnas hushåll var det enda cirkusdjur vi kunde uppbringa. Hon ville dock ej vara med i leken utan låg mest under köksbordet och såg på hundars vis bekymrad ut.

Fruktstund i det glödheta cirkustältet som näst intill framkallade svimningsanfall hos mig innan det var dags att bege sig till stadens sjukhus för att träna stela ben i den uppvärmda vattenbassängen.

Mina ben är inte stela, däremot en av stortvillingarnas. För att träna styrka och mjukhet har hon blivit ordinerad bad tillsammans med andra små barn med allehanda medfödda krämpor. Idag fick jag vara den som följde med flickebarnet och det kändes som en stor ära.
En tydlig skylt med illustrationer manade till renlighet innan badet. Speciellt fötter, armhålor och de mest intima ställen skulle skrubbas noga. Vi följde slaviskt skylten och huttrande stod vi sedan utanför bassängen och väntade på vår tur.

Det var de vuxnas pass innan oss. Gamla som unga guppade runt i det varma vattnet medan en instruktör gav order om träningen. När de sedan var klara och skulle in i duscharna för att förbättra den redan förbättrade hygienen kände jag mig en smula obekväm. Jag har inga som helst problem inför olika sorters handikapp men idag blev det på något sätt övermäktigt. Kanske berodde det på att jag insåg att många av de som var där råkat ut för olyckor och hastigt påkomna sjukdomar. En gång fullt friska människor som plötsligt kommit att hamna i beroendeställning. Som inte längre kan gå, inte klä av sig och klä på sig utan assistans.
Plötsligt blev stortvillingen med sina stela ben kissnödig. Vi gick in i omklädningsrummet för att uppsöka toaletten.
Då såg jag en kvinna som blev duschad av två assistenter, intvålad och schamponerad. Torkad med ett stort badlakan. Påklädd och sminkad. Håret fixad med en medhavd hårfön.

Jag blev plötsligt rädd. Lyfte upp mitt lilla barnbarn. Höll henne tätt intill mig. Kände hennes hjärta pumpa mot mitt bröst. Vi dinglar i en mycket skör tråd. Livet kan ändras under en mils färd med bil. Den där blodproppen som vi inte visste att vi hade kan hitta på att sticka iväg och orsaka stor skada.

Jag vill fortsätta att sitta svettig och varm i ett cirkustält i vårt kök. Äta blomkålssoppa och få en vit mustasch. Ligga på vår stora säng och ha små händer som tar på mig medan jag läster högt om gubben Pettson och hans knasiga katt.

Jag vill inte åka färdtjänst till stadens sjukhus och plaska runt i en bassäng med varmt vatten medan någon assistent väntar på att få duscha mig i armhålorna, mina fötter och mina mest intima ställen.

Mina barn och andras ungar

Idag är det stor dag. Lilla prinsessan Estelle, eller Estrella som någon kallat henne, firar sin treåriga bemärkelsedag.
Hon är en mogen ung dam. Kanske går det att kalla henne brådmogen ty vilka treåringar gör officiella debuter vid så späd ålder.
Vi östgötar kan sträcka på oss för den lilla monarken är hertiginna över oss vanligt dödliga med den karaktäristiska dialekten som påvisar vart vi hör hemma. Min dialekt dock något uppblandad med värmländska toner. Speciellt då jag talar med en värmlänning i telefon.
Hur som helst, sin officiella debut gjorde Estelle i sitt hertiginnedöme då hon inför samlad press invigde sagostigen vid Tåkern. Detta skedde i maj när göken gol och då var hon endast två år gammal.
Om nu inte detta vore nog så hälsade hon klädd i folkdräkt på hela det svenska folket på nationaldagen och på den lilla kusinens dop i Drottningholms slottskyrka charmade hon alla.
Hovexperterna lovar och prisar det kungliga ämnet med att hon trots sina unga år har förmågan att sköta sig exemplariskt.

Nu går prinsessan på förskolan Äventyret. Våra barnbarn småtvillingarna och deras storasyster går på Haren och Nyckelpigan på Hasselgårdens förskola medan stortvillingarnas förskola heter Kastanjegården. Det är ett bestyr när barnen ska iväg på morgonen. Stövlar, vantar och mössor samt rejäla utekläder som står emot väta och kalla vindar.
Allt som oftast är jag inblandad som transportör. Så även denna morgon. Idag dock ej allena utan  tillsammans med småtvillingarna och deras storasysters mamma. Vi skulle efter avlämnade barn bege oss till den lokala frisörsalongen och få håret klippt och för egen del avslutande frisering med noppade ögonbryn. Därefter en avslappnande cafébesök innan hemfärd.

När jag öppnade dörren till huset kom Sigge hund rusande och hälsade mig glatt välkommen. Därefter småtvillingarna och deras storasyster. Sist kom mamman ner från övervåningen. Jag stannade förstummad innanför dörren. Tittade på de glada barnen och insåg omedelbart att de inte såg ut som de brukar. Kan ha att göra med att de kroppsmålat sig med tuschpennor under det att mamman styrt med morgonens hushållsgöromål.
Mest dekorerat sig i ansiktet, i öronen, hals, nacke, hårbotten och ögonlock.
En aning röd/blå flammighet uppstod i tre söta ansikten efter en omild behandling med en frottéhanduk innan det blev dags att föra flickorna till förskolan.

Lilla Estelle. Undrar om hon också har egna tuschpennor som hon kan pyssla med under tiden hennes mamma bäddar sängarna, hänger tvätten, plockar i diskmaskinen, torkar av diskbänk och köksbord innan det är dags att bege sig till Äventyret?