Att famla sig fram och stå på led

Så har jag då kört femmilen. Bekvämt tillrättalagd i soffan skrek jag fram Johan Olssons bronsmedalj och förundrades över Petter Northugs övermänskliga krafter i skidspåret.
-Jag lyckades famlade mig fram till en tredjeplats, sa han Olsson. Såg lite ledsen ut. Eller också var han bara trött. Ödmjuk är han hur som helst. Skulle alla vara. Ödmjuka. Även inför guldpengar.

Maken tog det hela med ro. Han till och med kostade på sig en tupplur innan upploppet. Skulle jag också behöva. En liten ögonslutning innan det är dags för den stora sömnen i kväll. Så jag orkar se på tv. Det är en serie vi följer på söndagskvällar. Minns dock inte riktigt vad men det är säkert spännande och bra.

Anledningen till mitt sömnbehov är två dagars intensivt umgänge med barnbarnen. Vi har helt på egen hand, maken och jag,  haft huvudansvaret för barn mellan fyra och två år samt en ledarhund och det är mäktigt. De är ganska många barn och dessutom i dubbel upplaga förutom en av dem. Jämförbart med att köra fem mil på skidor. Nästan. Trötthetsmässigt i alla fall.

Vi har varit hemma hos småtvillingarna och deras storasyster medan deras föräldrar var till huvudstaden och roade sig för julklappen de fick av oss. Hotell, god mat och musikalen Livet är en schlager.
Ryktet spred sig till stortvillingarna som ansåg det lämpliga i att komma över och visitera sina kusiner. Alla ville de ha pannkakor, lördagsgodis och fika. Efter sex timmars intensivt lekande åkte stortvillingarna hem till sitt och vi stoppade de resterande barnen i badkaret för att hålla dem vakna tills dess de skulle gå och lägga sig.
I natt har jag sovit tätt intill en småtvilling. Vi har dragit i var sin ända av täcket och knölat med kudden för att vi båda skulle få plats. Jag sover inte så bra i en liten barnsäng kom jag fram till under nattens timmar.

I förmiddags ville två av flickorna bli kliade på ryggen. Samtidigt. Då gjorde jag ytterligare en upptäckt. Nämligen den att jag aldrig skulle klara av att spela trummor. Hålla båda händerna i gång samtidigt. Inte kyrkorgel heller för den delen då det även krävs ett avancerat fotarbete. Jag får helt enkelt hålla mig till att steka pannkakor åt fem barn. Det klarar jag galant!

Det regnar hos oss. Vårregn? Tur att skid VM inte gått av stapeln i Skärblacka. Då kanske även Northug fått problem. På Facebook har matbilder ersatts av tussilago och växande vårlökar. Samt en varg som varit synlig och strukit omkring vid en postlåda. Det har gett upphov till vitt skilda kommentarer i kommentarsfältet. Vissa är för vargar, andra inte.

I morgon börjar en ny oxvecka. För den som jobbar vill säga. Även jag ska dra mitt strå till stacken genom att så småningom betala skatt på det jag tjänar under morgondagen frilansjobb åt tidningen. Det finns många hål att stoppa skattepengarna i så jag säger inget om det.

En trevlig helg har det varit och nu väntar jag och de andra med spänning på nästa begivenhet. Svärsonen har lovat att skriva ut flygbiljetterna och har tagit hand om våra passböcker som är elva stycken till antal. När vi reser är det bäst att vi ställer upp oss på led vid flygplatsen så vi inte tappar bort oss. Som en förskoleklass ungefär.

Bråddgatan och Tunnbindaregatan

I hörnet av Bråddgatan 32 och Tunnbindaregatan 35 i Norrköping ligger den judiska synagogan. En vit byggnad som i mitt tycke är ganska vackert. Det låga staketet omgärdar synagogan och några almar (?) ger det hela en fin inramning.

Jag har varit inne i synagogan ytterst få gånger och då endast i samband med att jag arrangerat någon begravning.
Nu för tiden åker jag sällan förbi den judiska synagogan. Har inga direkta ärenden i den delen av staden annat än när jag lämnar stortvillingarna på dagis en bit bort bland kvarteren.  Därför har jag inte heller sett det andra som rör sig på Bråddgatan och Tunnbindargatan sett och talar om. Den beväpnade polisen som då och då står där och håller vakt.
"Det pågår viss aktivitet där inne" svarar polisen när allmänheten frågar.

Judehatet växer sig allt starkare i vårt land, men även ute i Europa. Svenska familjer med judiska rötter börjar se sig om för att flytta från Sverige. Vart? tänker jag. Till Israel? Där det finns oro och konflikter.
Judiska förskolor och skolor har också polisbevakning som är utrustade med kulsprutepistoler. I vårt land! Hur påverkas barnen av det? Kan föräldrarna känna sig lugna och trygga när de är på sina arbeten?
Det kan verka som om terroristerna lyckats med sina uppsåt. Det ska de inte få känna men känner säkert ändå. Även om flera av dem har en önskan om att Hitlers återuppståndelse skulle ge dem ytterligare hjälp på traven med att utrota judar.

På judiska kyrkogårdar har gravar skändats. Gravstenar välts. Under 2014 anmäldes 200 hatbrott med antisemitiska uppsåt i Sverige, i Bryssel dödades fyra personer då ett judiskt museum attackerades. Rabbin i Malmö blev påflugen av okända män och synagogan i Göteborg fick hot om att den skulle jämnas med marken.
Dödande skott i Köpenhamn och attacken mot kosherbutiken i Paris. Elever i svenska skolor som högt uttalar sig om att judar borde skjutas.

I går tittade jag på Skavlan. Mest för att höra Niclas Hammarström och Magnus Falkeheds skräckfyllda berättelse från deras fångenskap i Syrien. Själva Skavlan är ingen vidare programledare. Det blir mest flams och trams av alltihop.
Känner mig nöjd med att min chefredaktör inte skickar ut mig på farofyllda uppdrag. Jag håller mig mest hem om kring och i Finspång. Men där har det visserligen skett ett hemskt mord så skurkar finns över allt.

Idag är det 29 år sedan Olof Palme mördades. I går blev Boris Nemtsov nedskjuten på öppen gata. Han som under lång tid varit rädd att bli mördad av Putin.

Och i Falun fortsätter fortsätter jakten på medaljer. Själv ska jag steka pannkakor till stortvillingarna, småtvillingarna och deras storasyster. Det lär gå åt mycket pannkakssmet.

Färskt bröd och soppa på en spik

Äntligen har vår simhall öppnat efter en omfattande renovering. Dottern och jag firade tilldragelsen med ett uppfriskande och stärkande bad på morgonkvisten. Vi var fem personer i den avgränsande motionsbanan. På den andra delen var en hel skolklass. De uppvisade sina simfärdigheter för simfröken som noggrant gjorde anteckningar. Sedan blev det fri lek. Vilket betyder höga vågor i bassängen.
Jag kände hur jag långsamt smalnade av runt midjan för varje simtag. Men ordningen återställdes när vi nytvagade och hudkrämsdoftande besökte vårt lokala café. Hungern slår till efter en halvtimma idogt simmande. Vi beställde nybakat bröd med rejält pålägg. Dottern bjöd. Födelsedagsfika i förväg, förklarade hon.

Det är ganska långsamt att simma. Någon direkt konversation är inte att föredra eftersom jag inte gärna vill ha simbassängsvatten i munnen. Vem vet vad det innehåller förutom klor. Ett säkert tecken på att något har hänt är när doften av klor ökar i styrka. Jag knep ihop munnen nogsamt.
Däremot hinner man tänka en hel del innan den stora väggklockan visar att halvtimman gått och det är dags att kliva upp ur vattnet. Mina tankar letade sig tvärs över Östersjön. Till staden Riga. Ett populärt turistmål dit det dagligen går lågprisflyg.

1991, när Lettland blev självständigt, packade vi vår röda Volvo kombi med resväskor fyllda av begagnade kläder, spände fast barnen och åkte färja till huvudstaden som ligger vid floden Daugava.
Vårt värdpar hade ordnat ett boende åt oss i ett sommarlovstomt studenthem. Bilen fick vi köra till ett annat hus och låsa in bakom en hög mur som vaktades av två stora ilskna hundar. Allt för att vi skulle slippa åka hem på fälgarna, utan backspeglar, strålkastare och torr tank när veckan var över.
Misären var total. Ibland fick vi mat, ibland fick vi det köket kunde åstadkomma och det var inte mycket. Men fattigdom leder till uppfinnesrikedom så kocken kokade soppa på en spik och vi blev skapligt mätta.

Med våra fyllda väskor begav vi oss ut på den lettiska landsbygden. Delade ut kläder till en familj som hade tolv barn i ett rum och kök. Vår son lekte med de barn som var i hans ålder och blev uppäten av loppor.
Nästa tur gick till ett sjukhus där barnavdelningen skulle få leksaker som de svenska barnen inte längre ville leka med. Läkaren visade intresse för vår dotter. Han tittade henne i ögonen och frågade mig vad som fattades henne. Jag berättade och han ruskade på huvudet. Sådana barn ska sitta på institution sa han allvarligt och blev bekymrad över att vi lät henne gå lös i samhället. Sedan tog han mig med till operationsavdelningen och lät mig bevittna en ryggoperation. Några skyddskläder ansåg han överflödigt så jag fick gå in till den sövda patienten precis som jag var. Min kamera var i beredskap och jag fotade den öppnade ryggen för att sedan sätta bilderna i vårt resealbum.

Det var en omtumlande vecka. Vi fick lära oss att det gick att överleva på små medel och lite mat. Att toalettpapper var en lyxvara men även att självständighet ger svajiga ben i början.

För två år sedan var vi till Lettland och hälsade på vår yngsta dotter som flyttat till en lettisk väninna under ett par månader för att jobba med ett skrivprojekt hon höll på med. Inget fattades vad vi kunde se. Nybyggda hus där endast ett och annat ruckel störde den pittoreska idyllen i den lilla småstad vår dotter tillfälligt bodde.
Riga såg ut att blomstra och maten var riklig och mycket god. Vi trängde oss fram bland alla turister på stadens gator och avnjöt kaffelatte med perfekt söta bakverk.

1991 då vi åkte till Lettland för första gången var vår dotter endast ett par år gammal. Hon minns inte så mycket av den resan. Hennes syn på Lettland är hur det ser ut där idag.

Den vackra staden vid Rigabukten, där floden Daugava rinner och frihetsmonumentet sträcker sig upp mot himlen. Staden Riga som kommit att bli en stad som många vill besöka och där inga visum längre behövs.

Polyper bakom näsan och usla kirurger

I går kväll gick jag till sängs redan innan grannarna ens börjat funderat över att ta fram tandborste och pyjamas. Det är trevligt men arbetsamt att umgås med barnbarn som dessutom är i dubbel upplaga. Varje morgon har jag klivit upp i ottan för att transportera stortvillingarna till dagis. Varje eftermiddag har resan gått tillbaka in till staden för att forsla dem åter till hemmets vrå. Så även denna morgon och eftermiddag.

Nåväl. Innan sömnen kom till mig passade jag på att lyssna lite på poden. Kvällens ämne var misslyckade kirurgiska ingrepp. Det är med en skräckblandad förtjusning jag lyssnar till dylika program. Skrämmer upp mig medan jag tackar för att jag är lyckligt lottad som endast legat under skalpellen ytterst få gånger. Tre närmare bestämt. Och då har det inte varit några större operativa åtgärder. Inget som skulle intressera och hetsa upp min omgivning. Förutom mig själv vill säga.

Värre var det för mannen i poden. Han skulle ta bort polyper bakom näsan och kirugen stack in kniv och tång lite på måfå. Hamnade i den stackars mannens hjärna och orsakade en stor hjärnblödning.
Jag rös lite extra och började tänka på när jag var tolv år gammal. Mina föräldrar märkte att jag snarkade och snörvlade å det grövsta om nätterna samt dragit på mig ett grötigt tal. En snabb undersökning och det konstaterades att jag fått polyper bakom näsan.
Lätt åtgärdat lovade läkaren och jag höll min mamma i handen när jag tog plats i väntrummet på Öron-näs- och hals i Karlstad Centralsjukhus. Där satt andra barn med bleka nosar och svettiga händer.
Jag blev uppropad först av alla. Fick en kopp med något starkt att dricka sedan var det dags för bedövning. Sex topsliknade föremål av metall stacks in i varje näsborre. Det var en form av förbedövning förklarades det. Sedan skulle bara bedövningen ta innan det var dags för den stora bedövningssprutan. Under tiden fick jag sitta hos mamma i väntrummet. Samt bland alla andra barn. När jag trädde in i väntrummet med bakåtlutat huvud och tolv spröten ut näsan svimmade nästan mamma och barnen skrek av förfäran. En pojke i femtonårsåldern reste sig och gick hem. Jag ville följa med honom men blev stoppad i dörren.
Bedövningen tog och det var dags för nästa. Sittande i en gammaldags tandläkarstol bands jag fast i händer, fötter och huvud. Det var tur för även om jag hade en liten lekamen var jag stark och smidig.
Sprutan stacks in i halsen och sedan gjorde sig kirurgen beredd.  Halsvägen skrapades polyperna bort med en liten osthyvel. Blodet sprutade åt alla håll och kanter och jag skrek så gott det var möjligt. Mamma satt kvar i väntrummet och åt naglar.

Tiderna har förändrats. Dock vill läkare gärna fortfarande operera under lokalbedövning. Det sägs att det finns risker med narkos men den risken tar jag om det skulle vara så. Jag må vara gammal men jag har en stark vilja. Viljan att själv bestämma över min kropp och min smärttröskel.

Det som satt sina spår efter den traumatiska näsoperationen är att jag trivs väldigt illa i sjukhusmiljö.
Tack näsdoktorn på Centralsjukhuset i Karlstad!

Larssons nya kor och ett tomt krutförråd

Det var sommar och värmen låg som ett lock över den värmländska landsbygden. Vi har precis fått in vårt hö när en liten gnista från höfläkten letade sig in i det nybärgade höet uppe på skullen. Katastrofen var ett faktum och slutade i en helt nedbrunnen ladugård. Mjölkkorna klarade sig tack vare ett rådigt ingripande av maken men kalvar och kvigor samt en tjur som fram till dess haft sitt roliga strök med i branden.

Genom prövningar går man styrkt vidare sägs det och det ligger nog en uns av sanning i detta påstående. Strax efter nyår stod vår nya ladugården klar och våra kossor som fått tillfälliga bostäder hos snälla mjölkgrannar fick flytta hem igen. Samt en helt ny besättning som vi köpt på auktion någonstans i Närke.
Dagspressen var närvarande vid den högtidliga invigningen och plåtade oss, djurtransportören och Larssons nya kossor. Fotografen ställde sin väska precis innanför ladugårdsdörren. Den var vidöppen och fylld av fotorullar som det så var före den digitaliserade tidsålder. Till saken hör att kor som inte känner sig hemmastadda lätt kan bli lösa i magen och det fick den arme fotografen erfara när han återvände till redaktionen med en väska fylld av fotorullar och koskit.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och jag har följt med strömmen och inte varit rädd för att prova på lite av varje. Ibland har det varit de mest märkliga förehavanden som jag haft svårt att tacka nej till. Men det mest märkliga av allt var nog när jag under några år sällade mig till försvarsmakten för att bevaka ett krutförråd ute i skogen på Vikbolandet.

Med stort ansvar spände jag på mig min svarta armbindel med gul text. V A K T stod det och vakt var jag. Jagade bort turister i husbil som slagit sina nattliga läger utanför mitt förråd som var fyllt med krut från golv till tak. Schasade bort rävar och lösspringande hundar. Plockade upp cigarettfimpar och säkrade spår. Ryckte i dörrarna och lyssnade till ventilernas susande. Inget undgick mitt vakande öga och öra.
Uppdraget var dock ytterst hemligt. Ingen skulle få veta var jag bodde i den händelse att någon kruttjuv skulle dyka upp och under hot förmå mig att öppna förrådet. Det var till och med så hemligt att jag inte ens förärats med en nyckel, än mindre själv fått sticka in näsan för att känna doften av krut. Ibland fick barnen följa med mig på mina inspektionsrundor. Under sekretess naturligtvis.

Varje månad fick jag en liten lön för mödan och försvarsmakten ansåg att jag var en mycket föredömlig krutförrådsvakt. I ur och skur gjorde jag mina inspektionsrundor och gladde mig åt den slant, om än dock ringa, som rasslade in på mitt konto. Men så plötsligt upphörde lönen att komma. Som den nitiske och ansvarsfulle person jag är fortsatte jag ändå mina vaktande åtgärder på oregelbundna tider. För så stod det i stadgarna. Oregelbundenheten främjade säkerheten.
När det gått ungefär ett halvår och lönen fortfarande uteblivit ringde jag försvarsmakten i Linköping i hopp om att den retroaktiva lönen skulle bli ganska så stor.
En märklig tystnad spred sig på linjen mellan Vikbolandet och Linköping när jag framförde mitt ärende.
Krutförrådet var inte längre något krutförråd utan endast ett tomt förråd. Ingen hade tänkt på att meddela den nitiske vakten att verksamheten sedan ett halvår tillbaka var nedlagd och all krut bortforslad under ett av mig obevakat ögonblick.

Vi tackade varandra för gott samarbete och jag lade den svarta armbindeln med gul text i ett kuvert och skickade den tillbaka till ursprungsdestinationen. Den fick sedan säkert pryda någon annan arm som hade till uppgift att bevaka ett annat förråd. I största hemlighet. På oregelbundna tider.