En sovbil och ett hjärta i sanden

Vårkänslorna börjar komma i takt med att frosten smälter på yttertrappan. Ett par minusgrader i morse men jag är viss och säker om att solen fått termometern att stiga i grader.

Jag ser våren och sommaren framför mig. Möjligheter som ljusa årstider bär med sig. Hemmastrosande och utflykter, nära och långt bort. Som sommaren 2012 då vi iordningställde vår bil till en sovbil. Fällde ner baksätena och bäddade med madrasser, täcken och kuddar. Åkte till Danmark. Tog dagen som den kom och sov om nätterna i vår bil. Parkerade första natten utanför en camping. Kröp in genom hålet i avspärrningen och smygduschade i campingens hygienavdelning. Åt frukost på morgonöppna caféer. Solen sken varenda dag. Skagen dit inga turister ännu kommit. Den långa stranden nästan helt för oss själva. Vi ritade ett hjärta i sanden. En våg från tre hav kom och spolade bort det. Vi gick vidare med våra skor i händerna. Bakom oss blev det spår av våra nakna fötter.

Igår träffade vi på en bekant. Det blir ofrivillig skilsmässa om kanske ett år. Lite längre tid om de har tur. Inget vet säkert för inget mer finns att göra.
Jag kände tacksamhet över att jag inte behövde vara professionell under samtalet så som jag varit under många år. Där framtoningen i min yrkesroll skulle vara stöttande och vägledande. Gråta fick jag göra utanför besöksrummet. Torka ögonen och snyta näsan så inga spår av min medömkan syntes.
Visa empati mitt i det professionella. Det tar tid att lära sig den konsten.

Nu är jag endast Carina. Gråt som blandades med ord. Våra tårar och våra ord. En väv av sorg där skytteln löpte fram och tillbaka mellan meningar och tystnad. Ibland skrattade vi. Det är tillåtet att skratta i skymningsmörker.
Böner kan vara till tröst och ge kraft. Men varje tanke som släpps fri kan också det vara en bön.
Ja, sa vi och nickade. En tanke kan vara en bön.

Tider som varit och tider som kommer. Tillsammans eller i ensamhet där minnen finns som en sammanflätad osynlig tråd.

God natt, hoppas vi ses i morgon, sa vi till varandra. Maken somnade före mig. Vi höll varandra i handen och jag lirkade ur min hand när jag skulle vända mig om. I sömnen la han sin lediga hand på min nakna axel. Hud mot hud. Närhet. Trygghet. Kärlek.

Låg och tittade ut i mörkret. Hade svårt att komma till ro. Tänkte på vår resa till Danmark. När vår bil var omgjord till en sovbil och vi smygduschade i campingens hygienavdelning. Tänkte att jag aldrig vill åka ensam till Danmark och sova i en sovbil.

Vi vaknade nästan samtidigt i morse. Till en ny gemensam dag.

Märker du att det är dagsmeja? frågade maken för en liten stund sedan och såg glad ut.
Ja det märker jag. Det pirrar av glädje och framtidstro i kroppen.

Han ska ta sig an vår jordkällare nu, se till att den blir brukbar. I vår sår vi gurkfrön och i höst lägger vi in gurka och ställer burkarna i jordkällaren. Till vintern kan vi äta leverpastejmackor med egenodlad saltgurka.
Min enda önskan är att allt ska få vara som vanligt. Alltid. En enda önskan, inget mer. Får i tacksamhet glädjas åt stunden som är.

Östgötsk Blåklint och VAMS

Småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar ska resa bort när det lider. Därmed är jag utsedd till att bli husets härskare, ett ansvarsfullt uppdrag. I uppdraget ingår även att se till att deras tre råttor, Råttis, Kompis och vad den tredje vars namn jag glömt, inte svälter ihjäl.
Måste tillstå att jag inte känner mig helt bekväm med uppgiften. Problemet ligger i att jag måste sticka in handen i buren för att fylla på mat i matskålarna. Tänker att maken borde ha något bra gripverktyg med långt skaft som jag kan nyttja.

Det är tid kvar att fundera över råttproblemet, inte värt att göra sig bekymmer i förväg.
Idag är jag dock ledig. Och då menar jag ledig i ordets rätta bemärkelse. Samtliga artiklar är skrivna och ivägskickade till redaktionen. Inget som ligger oskrivet och gnager på samvetet, dagen är vikt åt mig och inget annat. Jag VAMSAR idag. Det vill säga VårdAvMigSjälv. Ett underbart uttryck som jag hittat på alldeles själv. Vart får jag allt ifrån egentligen?!

Med det sagt har jag haft tid att granska nyhetsflödet lite mer djupgående. Ingen upplyftande läsning som ger upphov till muntration.
Uppdrag granskning har gjort en störtdykning ner i den feta gräddens kooperativ Arla. Tjänstemän och chefer har njutit furstligt på mjölkböndernas bekostnad. Skickat fruar till Paris, ätit för dyra krognotor, släpat hem flaskor från Systembolaget och förärat sina telningar med leksaker.

Spenkopparna suger mjölken ur kossorna och bönderna vänder på slantarna för att få verksamheten att gå ihop. Vilket den nätt och jämt gör. Vissa tvingas lägga ner sin produktion och sadla om till köttproduktion eller gå i konkurs.

Vi har för länge sedan slutat köpa Arlas produkter. Försöker istället gynna de små och lokala mejerierna som Östgötamjölk och Blåklintsprodukter. Det sistnämnda har sitt mejeri inte så många mil bort från oss. Ekologiskt, nära och bra.

Arlas kalas där slutnotan uppgick till 150 000 kronor skulle ha hjälp åtminstone en mjölkbonde att komma, kanske inte på grön kvist, men rädda situationen.

Vi har sagt det förut och vi säger det igen, tack och lov att vi för länge sedan slutade att producera mjölk.

Hade ambitioner att ta mig en rejäl promenad på min lediga dag. Vädret inbjuder dock inte till någon utomhusvistelse. Hos mamma blommar snödropparna vilket är ett gott tecken på stundande fortsatt fägring i blomrabatterna.
Sonen ringde nyss och undrade om jag vill följa med honom nästa vecka till hans kunder som behöver få sina fruktträd beskurna.  Bara det är ett säkert vårtecken.

Maken är iväg på besiktning. Hoppas han får ett infall och kommer hem med semlor. Det vore en fröjd på min lediga dag. Påsken infaller tidigt i år så det är inte så mycket tid att vinka på gällande semmelintag.

Blekmedel och en fet fästmanslös flicka

En orolig natt på grund av blåst och märkliga drömmar. Liggande på en madrass i serveringen på ett konditori har jag blivit matad med havregrynsgröt samt haft bekymmer över att människor använt vårt avloppsdike till att göra sig av med sopor.
Maken som är en händig karl maskerade soporna med utbredda dagstidningar och garanterade att ingen skulle märka något av miljöförstörelsen.
Det finns visst drömtydare och jag antar att det är dags att söka upp en sådan.

Efter gårdagens blogg gällande tandvård fick jag en extra och speciell kommentar på sociala medier. Tandinfo.se med vision att sprida kunskap om tandvård och ökad medvetenhet om vår munhälsa hörde av sig med ett litet inlägg.
Tandinfo.se har inte några höga siffror gällande följandet av deras sociala länk. Endast tjugo personer har hittat till deras twitterkonto. Kanske inte så märkligt eftersom våra tänder inte tillhör det vi allt som oftast lägger så stor vikt på.  Om det inte gäller tandblekning vill säga. Vita tänder tillhör det lyckliga, smarta och snygga folket. Med ett vitt leende kommer vi långt. Säger reklamen och ger oss som går omkring med gula betar ett skämsigt samvete.

Om vi dessutom är vältränade, lever sunt, har de rätta måtten över mage, lår, stuss och byst förstärks vår image och det bländvita leendet.
Vi blir överösta med reklam gällande både det ena och det andra. Även tandkrämsreklam som lovar starka tänder utan karies och ilningar i blottade tandhalsar. Men andemeningen är att dessa produkter främst ger vita tänder. Vissa tandkrämstuber har till och med en sorts mätsticka där vi själva kan göra jämförelsen från gult till vitt. Undret sker med endast några få borstningar, stjärna som blänker bredvid en vit framtand på det. Pling!

Små barn suger i sig reklamens budskap utan att någon av oss egentligen förstår hur det går till. Vi vuxna sticker inte reklam i händerna på småttingarna och ber dem följa skönhetsideal med tillhörande vita tänder. Men vi talar om det. Gnäller över våra kroppar som inte håller måtten. Men mest gillar vi att kommentera, stöta och blöta andras kroppar och utseende. Oberoende om barn hör eller inte.

En av småtvillingflickorna ville klippa av sig sitt lockiga fluffiga blonda hår. Det var inget inplanerat utan föll sig bara så då hon var med och beskådade sin systers förvandling i frisörstolen. Hon blev fin utan sina lockar, vi berömde och lovordade den nya frisyren. Flickan var nöjd och belåten fram till den dag då kamraterna på förskolan påpekade att hon minsann såg ut som en pojke. Glädjen förbyttes till sorg, bedrövelse och ånger över att frisörens sax omvandlat halvlångt till kort.  Mina misstankar är att något barn hört en vuxen fälla kommentarer över småtvillingflickans frisyr eftersom jag har svårt att föreställa mig att så små barn har några aspekter på varandras utseende och genus.

Det är så sorgligt att redan vid unga år finns åsikter om hur människor ser ut men framför allt hur utseendet bör vara. Barn bör få vara barn utan bekymmer om andras utseende. En dag kommer då de har åsikter om både sina egna och andras kroppshyddor och nunor men vi vuxna behöver inte påskynda den processen.
Till min stora förskräckelse sa en dag stortvillingflickan med övertygelse i rösten att om hon blir fet kommer hon aldrig att få en kille. Flickebarnet fyller fem år till hösten...
I egenskap av farmor vill jag ta den som tutat i barnet detta i upptuktelse. Det borde vederbörande tåla eftersom jag inte utesluter att grundaren var en vuxen människa.

PS. Tandinfo.se Glöm inte det för friska tänder och god munhälsa! Även gula gaddar behöver god omvårdnad.

Bettskena och ett tandläkarcafé

I morse trodde jag nästan att det var eldsvåda borta i skogen. Solen var på uppgång och mellan tallarna visade sig ett eldrött sken som spred sig vidare mot himlen som färgades rosa. Magnifikt.
Solen orkar sig ännu inte upp så högt på himlavalvet vilket är besvärande vid bilkörning. Det är nätt och jämt att de nedfällbara solskydden räcker ner så pass långt att solen kommer i skymundan.

Nu har dock molnen dragit in och det förväntas snöfall. Personligen tror jag mer på regn.

Känslan när jag öppnar dörren till tandläkarmottagningen och går ut därifrån är oslagbar. Bedövad och med krökt överläpp men med en hel tand. Nu visste jag inte att den var trasig eftersom jag inte haft några problem men vi förra tandläkarbesöket då jag bitit sönder en tand visade det sig att även denna var i farozonen. För att stämma i bäcken togs beslutet att göra en åtgärd. Vilket nu är gjort.

Känslan när min tandläkare säger att nu ska hon gå i pension, tack för den här tiden men vi ses aldrig mer i detta sammanhang är även det oslagbart. Efter att valsat runt och till sist hittat rätt så är tiden i min trygga tandläkarstol nu förbi. Medför för mig ett mindre trauma.
Munnen är så oerhört personlig och jag måste känna förtroende för den som ska rota runt bland mitt garnityr. Lätt på handen och med ett tålmodigt sinne för tandvårdsrädsla är ett krav som jag inte tullar på. Känner jag mig det minsta obekväm blir det inget återbesök.

Den tandläkare jag hade letat upp i en annan stad för några år sedan var en erkänt duktig tandläkare. Han månade om rädda patienter så jag utgick ifrån att han var de rätte för mig.
Efter den första undersökningen konstaterades det att jag var i ett stort behov av en bettskena. Jag for fram och tillbaka mellan hemmet och den andra staden. Satte mig darrande tillrätta och gapade. Att få en bettskena är ingen enkel manöver samtidigt som det tär hårt på den ekonomiska besparingen.
När allt var överståndet skulle jag försöka få goda nätters sömn med bettskenan på plats mellan mina tänder. Obekvämt, äckligt och mycket besvärande. Efter någon månad åkte den svindyra bettskenan av hård plast i soppåsen.

Då gjorde tandläkaren i den andra staden ett nytt revolutionerande drag. Han ville förutom att peta med kroken mellan mitt tandkött och mina tänder förära mig psykologiska behandlingar. Han hade den rätta utbildningen garanterade han. Jag blev förvirrad. Var han tandläkare eller psykolog? Och varför ville han hjärnskrynkla mig? För att bota min tandvårdsrädsla eller tyckte han att det låg något annat under ytan som borde lyftas upp?
Han skickade mig små kort med uppsatta tider där han hälsade mig välkommen. Jag rev korten och kastade dem där bettskenan hamnat. Åkte aldrig mer till psykologtandläkaren i den andra staden.

Nu ska min trygga, snälla, sjungande tandläkare bli pensionär. Tandsköterskan tänker slå in på samma bana. Men de funderar på att öppna ett café tillsammans. Naturligtvis ska de göra det. Jag kommer att varva mellan tandläkarcafét och vårt hembageri. Om det nu blir något av deras caféplaner. Kreativiteten brukar flöda när pensionsåldern närmar sig. Om det blir något är en helt annan sak.

Själv ska jag stifta bekantskap med någon ny tandläkare om ett år. Det känns skrämmande och brutalt.

Äppelblom och en bön till Herren

Snöfall under natten. Så klart, vad annat har vi att vänta, än är inte vinterns tid förbi. Termometern har dock sakta men säkert krupit upp till det gradantal som räcker för att smälta bort den snö som föll i natt och blottlagt våra gräsmattor som är gröna men inte ännu inbjuder till att beträdas utan strumpor och skor.
Maken är positivt inställd och har spolat av våra bilar med högtryckstvätten. I mitt tycke en onödig åtgärd eftersom vår väg mest liknar en leråker på vissa ställen. Men något vill han väl fördriva tiden med då hans hustru suttit upptagen med att skriva tre artiklar under större delen av dagen.

Vår magnolia har börjat med att svälla upp sina knoppar. En förberedelse inför det som komma skall. Förra året var den för första gången översållad av mörka blommor med inslag åt det lila hållet. Vi är lite oense om just magnolian, maken och jag. Han vill bygga en inglasad uteplats precis där den står vilket betyder att magnolian måste offras. Vilket jag inte vill med den påföljd att diskussionerna fortgår vart placeringen av den inglasade uteplatsen ska förläggas.

Ett välfärdsproblem som jag inte skäms över fast jag kanske borde. Med tanke på att minst ytterligare trettionio personer drunknat på sin flykt över Medelhavet. Åter igen ser vi bilder på drunknade små barn som ligger på strandkanten. Bebisar som aldrig hann leva sina liv.
Jag vet snart inte vad jag ska tycka om den här massflykten som sker. Det är så ofattbart tragiskt och hemskt.

Än så länge sitter vi i de trygga sadlarna. Men inte så länge till om vi ska tro på generalmajor Anders Brännström som spår att vi ska få vara med om krig inom några år.
Allan Widman spär på och ser Ryssland som det stora hotet.

Vad gör vi om ryssen kommer? Ska vi då också fly för våra liv och vart ska vi fly?
Kommer vi att samla ihop oss till en enda gemensamhet och ta hand om varandra? Föräldrar, barn, barnbarn, syskon och övriga släktingar, äkta som ingifta, kommer vi att följas åt oavsett vad som idag ligger och pyr under ytan. Tveksamt. Var och en är sig själv närmast. Det liv som gäller idag i den trygga präktigheten kommer även att gälla vid krig och katastrofer. Bomber och granater gör ingen skillnad, det är min fasta övertygelse.

Om en stund ska vi åka hem till stortvillingarna och deras lillebror. Barn som än så länge är ovetande om världens ondska. En dag blir även de varse om vad som är mitt och vad som är ditt när det inte längre handlar om kampen om spaden i sandlådan.

När äppelblommen är som vackrast ska jag sitta under trädet och dricka latte. Njuta av att just jag har haft förmånen att födas i ett land förskonat från krig. Barnbarnen ska vara med mig. Få var sin glass och jag ska ha bekymmer med att torka dem alla runt kletiga glassmunnar. De ska sitta bredvid mig på filten medan jag ber en bön om fred, lycka och välgång.

Amen.