Runkeeper och konsten att boosta

Som tillfällig hundägare till ledarhunden som nu är en lånehund är det som för alla andra hundägare, ut och gå i ur och skur. Nu har vi dock än så länge sluppit skur och idkat hundpromenader i ur. Vad nu ur innebär. Regnat, snöat eller blåst har det i alla fall inte gjort.

Jag är inte ägarinna av någon Runkeeper eller andra datoriserade finesser så mina långa hundpromenader kanske inte räknas som rätt motion. Inte heller går jag i rask takt iförd sportoutfit.
Däremot tar jag skogspromenader medan hunden springer och hoppar i den oländiga terrängen.
Vi klättrar uppför, jag hasar mig nedför, går runt isbelagda små bäckar och undviker att kliva på hala stenar. Forcerar ris och snår. Hjärtat pumpar och slår. Jag blir svettig och andfådd.
Känner utan någon Runkeeper att det gör nytta.

Vill jag veta min vikt före och efter mitt pass ställer jag mig på badrumsvågen. Tiden ser jag på mitt armbandsur. Idag till exempel, då gick, klättrade, klängde och hasade jag i exakt sjuttio minuter. Någon röst behövde inte upplysa mig om detta genom en inpluggad öronsnäcka.Inte heller hur många steg jag tagit. Det känns i lårmusklerna att stegen är många.

Gammalmodigt, men det må så vara. Jag är en rätt gammal person med en del gammalmodiga värderingar. Som att inte ladda ner Runkeeper i min mobil.

Jag boostar mig genom skogsluften. Småfåglarnas vårliga kärlekskvitter. Svanarna som flyger där vingarna ger upphov till det karaktäristiska ljudet. Hunden som springer, stannar upp och tittar om jag är med. Ljudet från bilarna på Skärblackavägen, ett svagt brus långt borta. En tupp som gal på gården bortom skogen. Doften av våt mossa och barrträd. Goda endorfiner flödar och ger mig glädjerus. Snart ska hunden lämnas tillbaka. Då faller jag säkert in i bekvämlighetens lunk.
Vi kanske borde köpa oss en hund. Eller hålla lättjan stången och fortsätta med skogspromenaderna.

Isen är svag på Glan. Vi satte oss en stund, hunden och jag, när vi nådde sjön. Tittade ut över det allt mer mörknande istäcket. I går var det några dumdristiga vintermetare som testade fiskelyckan men även isens hållbarhet. Ånyo en brandkårsutryckning. Hjärt- och lungräddning efter att den ena av vintermetarna dragits upp ur vattnet.

På hemvägen hittade hunden några gamla benknotor. En käke där tänderna satt kvar. Han lade de vita benen framför mina fötter. Såg frågande på mig. Skulle han få ta med dem hem? Jag skakade på huvudet och hunden lufsade vidare. Vände sig om och kollade att jag hängde med. Fåglarna fortsatte obekymrade om vår närvaro med sina vårläten.

Skogen äger.

Snart ska vi åka hem till stortvillingarna och deras lillebror. Äta semlor och wienerbröd. Det är också ett sätt att boosta.

Släckta stjärnor och generationsskifte

Det är många som har det hett om öronen just nu. Inte minst Hillary Clinton som enträget kämpar sig mot toppen för att bli ledaren i maktens korridor.
Motståndaren är bland annat Bernie Sanders, en äldre gentleman som kallar sig socialdemokrat. Vinner han inte kan han med ålderns rätt bli påve istället. Vatikanen vill ha en papa som snart närmar sig slutklämmen på livet som aposteln Petrus efterträdare.

Anna Book är en annan stackare, mest en känd profil inom nöjesbranschen. Innan ens hela folkets fest har startat börjar bråken. Det blir ingen Himmel för två för Anna. Nu är hon ensam och ledsen med en värkande själ. Förkrossad och otröstlig. Kan tro det. Trots att maken Roberto har gjort ett tappert försök att sätta skrämselhicka på de som bestämmer är beslutet enhälligt taget. Anna Bokk är diskvalificerad och får inte vara en i gänget.

Julian Assange ställer krav på svensk åklagare. Han vägrar resa till Sverige på förhör. Blir han utvisad till USA kan han ställa upp på nästa presidentval. Fler presidenter före honom släpar runt på skumma bagage så han kan nog platsa bland kandidaterna. Ersätta galningen Donald Trump, till exempel.

Själva lever vi ett stillsamt liv, fjärran från glamour och massmedial uppmärksamhet. Känns helt i sin ordning att vara en helt vanlig människa utan att behöva ha världens blickar riktade mot vårt håll.
Tänker inte ens titta på Melodifestivalen.

Det som bryr min hjärna för tillfället är mirakeldoktorn Paolo Macchiarini leverne. Han är inte bara en katastrofkirurg, han är även sol- och vårare. Fru och barn till trots.
En amerikans reporter föll för hans charm och doktorn lovade hennes bultande hjärta guld och gröna skogar. Samt äktenskap. Självaste påven skulle förrätta vigselceremonin. Kläder syddes upp och inbjudningskort i äkta kalvskinn producerades.
Inget blev som tänkt, varken med det ena eller det andra. Påven var bortrest till ett annan land och visste inget om något. Inte heller Macchiarinis fru.
Läkarens patienter dog och tog med sig sina obrukbara plaststrupar i graven och den tilltänkta bruden fick hjärtat krossad.
Säkert är att kirurgens fru är rosenrasande så nu står han där utan fru, älskarinna och jobb.
Rektorn på Karolinska Institutet får väl sparken han också vad det lider.

Följer med spänning den rafflande upplösningen. Fram till dess sitter rektorn kvar på sin stol under tiden ärendet granskas. Den enda som är säker på sin sak är Lars Leijonborg i egenskap av KI styrelseordförande. Vad han är säker på är dock ganska så osäkert för jag tycker inte att det framgår i sin helhet. Eller också så övergår det mitt förstånd. Kan mycket väl vara så.

Vi lever i en mycket spännande värld av våld, krig, intriger, näthat och främlingsfientlighet. Blir något för nästa generation att ta tag i. Stackars alla dessa små som en gång blir vuxna och ska reda ut det som företrädarna ställt till med.

En sovbil och ett hjärta i sanden

Vårkänslorna börjar komma i takt med att frosten smälter på yttertrappan. Ett par minusgrader i morse men jag är viss och säker om att solen fått termometern att stiga i grader.

Jag ser våren och sommaren framför mig. Möjligheter som ljusa årstider bär med sig. Hemmastrosande och utflykter, nära och långt bort. Som sommaren 2012 då vi iordningställde vår bil till en sovbil. Fällde ner baksätena och bäddade med madrasser, täcken och kuddar. Åkte till Danmark. Tog dagen som den kom och sov om nätterna i vår bil. Parkerade första natten utanför en camping. Kröp in genom hålet i avspärrningen och smygduschade i campingens hygienavdelning. Åt frukost på morgonöppna caféer. Solen sken varenda dag. Skagen dit inga turister ännu kommit. Den långa stranden nästan helt för oss själva. Vi ritade ett hjärta i sanden. En våg från tre hav kom och spolade bort det. Vi gick vidare med våra skor i händerna. Bakom oss blev det spår av våra nakna fötter.

Igår träffade vi på en bekant. Det blir ofrivillig skilsmässa om kanske ett år. Lite längre tid om de har tur. Inget vet säkert för inget mer finns att göra.
Jag kände tacksamhet över att jag inte behövde vara professionell under samtalet så som jag varit under många år. Där framtoningen i min yrkesroll skulle vara stöttande och vägledande. Gråta fick jag göra utanför besöksrummet. Torka ögonen och snyta näsan så inga spår av min medömkan syntes.
Visa empati mitt i det professionella. Det tar tid att lära sig den konsten.

Nu är jag endast Carina. Gråt som blandades med ord. Våra tårar och våra ord. En väv av sorg där skytteln löpte fram och tillbaka mellan meningar och tystnad. Ibland skrattade vi. Det är tillåtet att skratta i skymningsmörker.
Böner kan vara till tröst och ge kraft. Men varje tanke som släpps fri kan också det vara en bön.
Ja, sa vi och nickade. En tanke kan vara en bön.

Tider som varit och tider som kommer. Tillsammans eller i ensamhet där minnen finns som en sammanflätad osynlig tråd.

God natt, hoppas vi ses i morgon, sa vi till varandra. Maken somnade före mig. Vi höll varandra i handen och jag lirkade ur min hand när jag skulle vända mig om. I sömnen la han sin lediga hand på min nakna axel. Hud mot hud. Närhet. Trygghet. Kärlek.

Låg och tittade ut i mörkret. Hade svårt att komma till ro. Tänkte på vår resa till Danmark. När vår bil var omgjord till en sovbil och vi smygduschade i campingens hygienavdelning. Tänkte att jag aldrig vill åka ensam till Danmark och sova i en sovbil.

Vi vaknade nästan samtidigt i morse. Till en ny gemensam dag.

Märker du att det är dagsmeja? frågade maken för en liten stund sedan och såg glad ut.
Ja det märker jag. Det pirrar av glädje och framtidstro i kroppen.

Han ska ta sig an vår jordkällare nu, se till att den blir brukbar. I vår sår vi gurkfrön och i höst lägger vi in gurka och ställer burkarna i jordkällaren. Till vintern kan vi äta leverpastejmackor med egenodlad saltgurka.
Min enda önskan är att allt ska få vara som vanligt. Alltid. En enda önskan, inget mer. Får i tacksamhet glädjas åt stunden som är.

Östgötsk Blåklint och VAMS

Småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar ska resa bort när det lider. Därmed är jag utsedd till att bli husets härskare, ett ansvarsfullt uppdrag. I uppdraget ingår även att se till att deras tre råttor, Råttis, Kompis och vad den tredje vars namn jag glömt, inte svälter ihjäl.
Måste tillstå att jag inte känner mig helt bekväm med uppgiften. Problemet ligger i att jag måste sticka in handen i buren för att fylla på mat i matskålarna. Tänker att maken borde ha något bra gripverktyg med långt skaft som jag kan nyttja.

Det är tid kvar att fundera över råttproblemet, inte värt att göra sig bekymmer i förväg.
Idag är jag dock ledig. Och då menar jag ledig i ordets rätta bemärkelse. Samtliga artiklar är skrivna och ivägskickade till redaktionen. Inget som ligger oskrivet och gnager på samvetet, dagen är vikt åt mig och inget annat. Jag VAMSAR idag. Det vill säga VårdAvMigSjälv. Ett underbart uttryck som jag hittat på alldeles själv. Vart får jag allt ifrån egentligen?!

Med det sagt har jag haft tid att granska nyhetsflödet lite mer djupgående. Ingen upplyftande läsning som ger upphov till muntration.
Uppdrag granskning har gjort en störtdykning ner i den feta gräddens kooperativ Arla. Tjänstemän och chefer har njutit furstligt på mjölkböndernas bekostnad. Skickat fruar till Paris, ätit för dyra krognotor, släpat hem flaskor från Systembolaget och förärat sina telningar med leksaker.

Spenkopparna suger mjölken ur kossorna och bönderna vänder på slantarna för att få verksamheten att gå ihop. Vilket den nätt och jämt gör. Vissa tvingas lägga ner sin produktion och sadla om till köttproduktion eller gå i konkurs.

Vi har för länge sedan slutat köpa Arlas produkter. Försöker istället gynna de små och lokala mejerierna som Östgötamjölk och Blåklintsprodukter. Det sistnämnda har sitt mejeri inte så många mil bort från oss. Ekologiskt, nära och bra.

Arlas kalas där slutnotan uppgick till 150 000 kronor skulle ha hjälp åtminstone en mjölkbonde att komma, kanske inte på grön kvist, men rädda situationen.

Vi har sagt det förut och vi säger det igen, tack och lov att vi för länge sedan slutade att producera mjölk.

Hade ambitioner att ta mig en rejäl promenad på min lediga dag. Vädret inbjuder dock inte till någon utomhusvistelse. Hos mamma blommar snödropparna vilket är ett gott tecken på stundande fortsatt fägring i blomrabatterna.
Sonen ringde nyss och undrade om jag vill följa med honom nästa vecka till hans kunder som behöver få sina fruktträd beskurna.  Bara det är ett säkert vårtecken.

Maken är iväg på besiktning. Hoppas han får ett infall och kommer hem med semlor. Det vore en fröjd på min lediga dag. Påsken infaller tidigt i år så det är inte så mycket tid att vinka på gällande semmelintag.

Blekmedel och en fet fästmanslös flicka

En orolig natt på grund av blåst och märkliga drömmar. Liggande på en madrass i serveringen på ett konditori har jag blivit matad med havregrynsgröt samt haft bekymmer över att människor använt vårt avloppsdike till att göra sig av med sopor.
Maken som är en händig karl maskerade soporna med utbredda dagstidningar och garanterade att ingen skulle märka något av miljöförstörelsen.
Det finns visst drömtydare och jag antar att det är dags att söka upp en sådan.

Efter gårdagens blogg gällande tandvård fick jag en extra och speciell kommentar på sociala medier. Tandinfo.se med vision att sprida kunskap om tandvård och ökad medvetenhet om vår munhälsa hörde av sig med ett litet inlägg.
Tandinfo.se har inte några höga siffror gällande följandet av deras sociala länk. Endast tjugo personer har hittat till deras twitterkonto. Kanske inte så märkligt eftersom våra tänder inte tillhör det vi allt som oftast lägger så stor vikt på.  Om det inte gäller tandblekning vill säga. Vita tänder tillhör det lyckliga, smarta och snygga folket. Med ett vitt leende kommer vi långt. Säger reklamen och ger oss som går omkring med gula betar ett skämsigt samvete.

Om vi dessutom är vältränade, lever sunt, har de rätta måtten över mage, lår, stuss och byst förstärks vår image och det bländvita leendet.
Vi blir överösta med reklam gällande både det ena och det andra. Även tandkrämsreklam som lovar starka tänder utan karies och ilningar i blottade tandhalsar. Men andemeningen är att dessa produkter främst ger vita tänder. Vissa tandkrämstuber har till och med en sorts mätsticka där vi själva kan göra jämförelsen från gult till vitt. Undret sker med endast några få borstningar, stjärna som blänker bredvid en vit framtand på det. Pling!

Små barn suger i sig reklamens budskap utan att någon av oss egentligen förstår hur det går till. Vi vuxna sticker inte reklam i händerna på småttingarna och ber dem följa skönhetsideal med tillhörande vita tänder. Men vi talar om det. Gnäller över våra kroppar som inte håller måtten. Men mest gillar vi att kommentera, stöta och blöta andras kroppar och utseende. Oberoende om barn hör eller inte.

En av småtvillingflickorna ville klippa av sig sitt lockiga fluffiga blonda hår. Det var inget inplanerat utan föll sig bara så då hon var med och beskådade sin systers förvandling i frisörstolen. Hon blev fin utan sina lockar, vi berömde och lovordade den nya frisyren. Flickan var nöjd och belåten fram till den dag då kamraterna på förskolan påpekade att hon minsann såg ut som en pojke. Glädjen förbyttes till sorg, bedrövelse och ånger över att frisörens sax omvandlat halvlångt till kort.  Mina misstankar är att något barn hört en vuxen fälla kommentarer över småtvillingflickans frisyr eftersom jag har svårt att föreställa mig att så små barn har några aspekter på varandras utseende och genus.

Det är så sorgligt att redan vid unga år finns åsikter om hur människor ser ut men framför allt hur utseendet bör vara. Barn bör få vara barn utan bekymmer om andras utseende. En dag kommer då de har åsikter om både sina egna och andras kroppshyddor och nunor men vi vuxna behöver inte påskynda den processen.
Till min stora förskräckelse sa en dag stortvillingflickan med övertygelse i rösten att om hon blir fet kommer hon aldrig att få en kille. Flickebarnet fyller fem år till hösten...
I egenskap av farmor vill jag ta den som tutat i barnet detta i upptuktelse. Det borde vederbörande tåla eftersom jag inte utesluter att grundaren var en vuxen människa.

PS. Tandinfo.se Glöm inte det för friska tänder och god munhälsa! Även gula gaddar behöver god omvårdnad.