Skelettkvinnan och ätbara skorpioner

Tillbaka till verkligheten efter en helg i lättjans tecken. Vi har blivit serverade både fika och mat utan att behövt bidra med någon som helst ansträngning.

Gårdagen bjöd på ett riktigt vårväder. Knopparna i vår syren sväller och vill brista. För tidigt, förmanar jag. Kölden kan slå till igen och då kanske vi blir utan blomster.
Skåne står redan i full blom har det inrapporterats. Vi har något att vänta på ett litet tag till. Lika härligt varje år då vintern dragit sig tillbaka. Snödroppar, krokus, påskliljor, skilla och äppelblom.

Det har bara tagit några dagar och jag har redan fallit in i ett sunt leverne. Skogspromenader som tar en timma från start till mål. Tycker redan att muffinsmagen dragit sig tillbaka.
Hunden snokar upp gamla ben och ger mig. Samlingen har ökat och jag är snart den nya skelettkvinnan. Dock tar jag inte hem benknotorna och lägger dessa i garderoben och riskerar hamna i åtal. Det förefaller nu orimligt eftersom det allena går till åtal om det är människoben som skall avhandlas.
Tar ändå inga risker, skanken hunden kom dragandes med hängde jag upp i närmaste gran. Som ett slags julgranspynt. Alltid retar den någon räv som inte kommer åt eventuella kvarvarande köttslamsor.

När hunden inte letar ben så äter han rådjursbajs. Rena rama läckerheterna för en allätande hund. Om det är någon näringsrik kost är jag inte inbegripen i men att det skulle göra någon skada har jag svårt att tro.

De flesta hundar är inte så nogräknade med vad de stoppar i sig. Eller så är de det. Sådant vi ser med avsmak på glufsar hunden njutningsfullt och snabbt i sig.
Något jag skulle ha oerhört svårt för att äta är insekter. Henrik Kruusval åt mask på bästa sändningstid i teve igår. Även en skorpion slank ner. Jag fick kväljningar och tittade bort.
Insekter är den nya tidens födointag. Miljövänligt, näringsrikt och konsumeras av 80 % av världens länder. Jag kommer aldrig att ingå i den procentsatsen. Så får insekterna vara hur proteinrika är nyttiga som helst. Jag gör det bara inte.

I de yngre tonåren fick min kompis och jag för oss att vi skulle provsmaka konserverade gräshoppor. Vi inhandlade en burk på Tempo och tittade misstroget ner på de tätt packade insekterna. Som med spretande ben och döda ögon glodde tillbaka över konservburkens kant.
Jag minns hur det knastrade när vi bet huvudet av var sin gräshoppa. En var åt vi sedan föll min kamrat i tårar och for hem till sin mamma i Karlstad.
Det var då den första stenen murades i grunden till att min då uppkomna avsky att äta insekter består.

Livsmedelsverket är på samma linje som jag. Ser inte insekter som föda och de klassas som novel foods av både Livsmedelsverket och EU och är såldes förbjudet att säljas i vårt land. Nu skiljer sig Livsmedelsverket och mina åsikter åt på en punkt eftersom jag endast har äckliga aspekter på att inmundiga kryp. Livsmedelsverket däremot tänker på eventuella biverkningar som allergi och överkänslighet som insekterna kan föra med sig.

Men importerat danskt fläsk och kött från andra länder fullspäckad med antibiotika går bra.

Runkeeper och konsten att boosta

Som tillfällig hundägare till ledarhunden som nu är en lånehund är det som för alla andra hundägare, ut och gå i ur och skur. Nu har vi dock än så länge sluppit skur och idkat hundpromenader i ur. Vad nu ur innebär. Regnat, snöat eller blåst har det i alla fall inte gjort.

Jag är inte ägarinna av någon Runkeeper eller andra datoriserade finesser så mina långa hundpromenader kanske inte räknas som rätt motion. Inte heller går jag i rask takt iförd sportoutfit.
Däremot tar jag skogspromenader medan hunden springer och hoppar i den oländiga terrängen.
Vi klättrar uppför, jag hasar mig nedför, går runt isbelagda små bäckar och undviker att kliva på hala stenar. Forcerar ris och snår. Hjärtat pumpar och slår. Jag blir svettig och andfådd.
Känner utan någon Runkeeper att det gör nytta.

Vill jag veta min vikt före och efter mitt pass ställer jag mig på badrumsvågen. Tiden ser jag på mitt armbandsur. Idag till exempel, då gick, klättrade, klängde och hasade jag i exakt sjuttio minuter. Någon röst behövde inte upplysa mig om detta genom en inpluggad öronsnäcka.Inte heller hur många steg jag tagit. Det känns i lårmusklerna att stegen är många.

Gammalmodigt, men det må så vara. Jag är en rätt gammal person med en del gammalmodiga värderingar. Som att inte ladda ner Runkeeper i min mobil.

Jag boostar mig genom skogsluften. Småfåglarnas vårliga kärlekskvitter. Svanarna som flyger där vingarna ger upphov till det karaktäristiska ljudet. Hunden som springer, stannar upp och tittar om jag är med. Ljudet från bilarna på Skärblackavägen, ett svagt brus långt borta. En tupp som gal på gården bortom skogen. Doften av våt mossa och barrträd. Goda endorfiner flödar och ger mig glädjerus. Snart ska hunden lämnas tillbaka. Då faller jag säkert in i bekvämlighetens lunk.
Vi kanske borde köpa oss en hund. Eller hålla lättjan stången och fortsätta med skogspromenaderna.

Isen är svag på Glan. Vi satte oss en stund, hunden och jag, när vi nådde sjön. Tittade ut över det allt mer mörknande istäcket. I går var det några dumdristiga vintermetare som testade fiskelyckan men även isens hållbarhet. Ånyo en brandkårsutryckning. Hjärt- och lungräddning efter att den ena av vintermetarna dragits upp ur vattnet.

På hemvägen hittade hunden några gamla benknotor. En käke där tänderna satt kvar. Han lade de vita benen framför mina fötter. Såg frågande på mig. Skulle han få ta med dem hem? Jag skakade på huvudet och hunden lufsade vidare. Vände sig om och kollade att jag hängde med. Fåglarna fortsatte obekymrade om vår närvaro med sina vårläten.

Skogen äger.

Snart ska vi åka hem till stortvillingarna och deras lillebror. Äta semlor och wienerbröd. Det är också ett sätt att boosta.

Släckta stjärnor och generationsskifte

Det är många som har det hett om öronen just nu. Inte minst Hillary Clinton som enträget kämpar sig mot toppen för att bli ledaren i maktens korridor.
Motståndaren är bland annat Bernie Sanders, en äldre gentleman som kallar sig socialdemokrat. Vinner han inte kan han med ålderns rätt bli påve istället. Vatikanen vill ha en papa som snart närmar sig slutklämmen på livet som aposteln Petrus efterträdare.

Anna Book är en annan stackare, mest en känd profil inom nöjesbranschen. Innan ens hela folkets fest har startat börjar bråken. Det blir ingen Himmel för två för Anna. Nu är hon ensam och ledsen med en värkande själ. Förkrossad och otröstlig. Kan tro det. Trots att maken Roberto har gjort ett tappert försök att sätta skrämselhicka på de som bestämmer är beslutet enhälligt taget. Anna Bokk är diskvalificerad och får inte vara en i gänget.

Julian Assange ställer krav på svensk åklagare. Han vägrar resa till Sverige på förhör. Blir han utvisad till USA kan han ställa upp på nästa presidentval. Fler presidenter före honom släpar runt på skumma bagage så han kan nog platsa bland kandidaterna. Ersätta galningen Donald Trump, till exempel.

Själva lever vi ett stillsamt liv, fjärran från glamour och massmedial uppmärksamhet. Känns helt i sin ordning att vara en helt vanlig människa utan att behöva ha världens blickar riktade mot vårt håll.
Tänker inte ens titta på Melodifestivalen.

Det som bryr min hjärna för tillfället är mirakeldoktorn Paolo Macchiarini leverne. Han är inte bara en katastrofkirurg, han är även sol- och vårare. Fru och barn till trots.
En amerikans reporter föll för hans charm och doktorn lovade hennes bultande hjärta guld och gröna skogar. Samt äktenskap. Självaste påven skulle förrätta vigselceremonin. Kläder syddes upp och inbjudningskort i äkta kalvskinn producerades.
Inget blev som tänkt, varken med det ena eller det andra. Påven var bortrest till ett annan land och visste inget om något. Inte heller Macchiarinis fru.
Läkarens patienter dog och tog med sig sina obrukbara plaststrupar i graven och den tilltänkta bruden fick hjärtat krossad.
Säkert är att kirurgens fru är rosenrasande så nu står han där utan fru, älskarinna och jobb.
Rektorn på Karolinska Institutet får väl sparken han också vad det lider.

Följer med spänning den rafflande upplösningen. Fram till dess sitter rektorn kvar på sin stol under tiden ärendet granskas. Den enda som är säker på sin sak är Lars Leijonborg i egenskap av KI styrelseordförande. Vad han är säker på är dock ganska så osäkert för jag tycker inte att det framgår i sin helhet. Eller också så övergår det mitt förstånd. Kan mycket väl vara så.

Vi lever i en mycket spännande värld av våld, krig, intriger, näthat och främlingsfientlighet. Blir något för nästa generation att ta tag i. Stackars alla dessa små som en gång blir vuxna och ska reda ut det som företrädarna ställt till med.

En sovbil och ett hjärta i sanden

Vårkänslorna börjar komma i takt med att frosten smälter på yttertrappan. Ett par minusgrader i morse men jag är viss och säker om att solen fått termometern att stiga i grader.

Jag ser våren och sommaren framför mig. Möjligheter som ljusa årstider bär med sig. Hemmastrosande och utflykter, nära och långt bort. Som sommaren 2012 då vi iordningställde vår bil till en sovbil. Fällde ner baksätena och bäddade med madrasser, täcken och kuddar. Åkte till Danmark. Tog dagen som den kom och sov om nätterna i vår bil. Parkerade första natten utanför en camping. Kröp in genom hålet i avspärrningen och smygduschade i campingens hygienavdelning. Åt frukost på morgonöppna caféer. Solen sken varenda dag. Skagen dit inga turister ännu kommit. Den långa stranden nästan helt för oss själva. Vi ritade ett hjärta i sanden. En våg från tre hav kom och spolade bort det. Vi gick vidare med våra skor i händerna. Bakom oss blev det spår av våra nakna fötter.

Igår träffade vi på en bekant. Det blir ofrivillig skilsmässa om kanske ett år. Lite längre tid om de har tur. Inget vet säkert för inget mer finns att göra.
Jag kände tacksamhet över att jag inte behövde vara professionell under samtalet så som jag varit under många år. Där framtoningen i min yrkesroll skulle vara stöttande och vägledande. Gråta fick jag göra utanför besöksrummet. Torka ögonen och snyta näsan så inga spår av min medömkan syntes.
Visa empati mitt i det professionella. Det tar tid att lära sig den konsten.

Nu är jag endast Carina. Gråt som blandades med ord. Våra tårar och våra ord. En väv av sorg där skytteln löpte fram och tillbaka mellan meningar och tystnad. Ibland skrattade vi. Det är tillåtet att skratta i skymningsmörker.
Böner kan vara till tröst och ge kraft. Men varje tanke som släpps fri kan också det vara en bön.
Ja, sa vi och nickade. En tanke kan vara en bön.

Tider som varit och tider som kommer. Tillsammans eller i ensamhet där minnen finns som en sammanflätad osynlig tråd.

God natt, hoppas vi ses i morgon, sa vi till varandra. Maken somnade före mig. Vi höll varandra i handen och jag lirkade ur min hand när jag skulle vända mig om. I sömnen la han sin lediga hand på min nakna axel. Hud mot hud. Närhet. Trygghet. Kärlek.

Låg och tittade ut i mörkret. Hade svårt att komma till ro. Tänkte på vår resa till Danmark. När vår bil var omgjord till en sovbil och vi smygduschade i campingens hygienavdelning. Tänkte att jag aldrig vill åka ensam till Danmark och sova i en sovbil.

Vi vaknade nästan samtidigt i morse. Till en ny gemensam dag.

Märker du att det är dagsmeja? frågade maken för en liten stund sedan och såg glad ut.
Ja det märker jag. Det pirrar av glädje och framtidstro i kroppen.

Han ska ta sig an vår jordkällare nu, se till att den blir brukbar. I vår sår vi gurkfrön och i höst lägger vi in gurka och ställer burkarna i jordkällaren. Till vintern kan vi äta leverpastejmackor med egenodlad saltgurka.
Min enda önskan är att allt ska få vara som vanligt. Alltid. En enda önskan, inget mer. Får i tacksamhet glädjas åt stunden som är.

Östgötsk Blåklint och VAMS

Småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar ska resa bort när det lider. Därmed är jag utsedd till att bli husets härskare, ett ansvarsfullt uppdrag. I uppdraget ingår även att se till att deras tre råttor, Råttis, Kompis och vad den tredje vars namn jag glömt, inte svälter ihjäl.
Måste tillstå att jag inte känner mig helt bekväm med uppgiften. Problemet ligger i att jag måste sticka in handen i buren för att fylla på mat i matskålarna. Tänker att maken borde ha något bra gripverktyg med långt skaft som jag kan nyttja.

Det är tid kvar att fundera över råttproblemet, inte värt att göra sig bekymmer i förväg.
Idag är jag dock ledig. Och då menar jag ledig i ordets rätta bemärkelse. Samtliga artiklar är skrivna och ivägskickade till redaktionen. Inget som ligger oskrivet och gnager på samvetet, dagen är vikt åt mig och inget annat. Jag VAMSAR idag. Det vill säga VårdAvMigSjälv. Ett underbart uttryck som jag hittat på alldeles själv. Vart får jag allt ifrån egentligen?!

Med det sagt har jag haft tid att granska nyhetsflödet lite mer djupgående. Ingen upplyftande läsning som ger upphov till muntration.
Uppdrag granskning har gjort en störtdykning ner i den feta gräddens kooperativ Arla. Tjänstemän och chefer har njutit furstligt på mjölkböndernas bekostnad. Skickat fruar till Paris, ätit för dyra krognotor, släpat hem flaskor från Systembolaget och förärat sina telningar med leksaker.

Spenkopparna suger mjölken ur kossorna och bönderna vänder på slantarna för att få verksamheten att gå ihop. Vilket den nätt och jämt gör. Vissa tvingas lägga ner sin produktion och sadla om till köttproduktion eller gå i konkurs.

Vi har för länge sedan slutat köpa Arlas produkter. Försöker istället gynna de små och lokala mejerierna som Östgötamjölk och Blåklintsprodukter. Det sistnämnda har sitt mejeri inte så många mil bort från oss. Ekologiskt, nära och bra.

Arlas kalas där slutnotan uppgick till 150 000 kronor skulle ha hjälp åtminstone en mjölkbonde att komma, kanske inte på grön kvist, men rädda situationen.

Vi har sagt det förut och vi säger det igen, tack och lov att vi för länge sedan slutade att producera mjölk.

Hade ambitioner att ta mig en rejäl promenad på min lediga dag. Vädret inbjuder dock inte till någon utomhusvistelse. Hos mamma blommar snödropparna vilket är ett gott tecken på stundande fortsatt fägring i blomrabatterna.
Sonen ringde nyss och undrade om jag vill följa med honom nästa vecka till hans kunder som behöver få sina fruktträd beskurna.  Bara det är ett säkert vårtecken.

Maken är iväg på besiktning. Hoppas han får ett infall och kommer hem med semlor. Det vore en fröjd på min lediga dag. Påsken infaller tidigt i år så det är inte så mycket tid att vinka på gällande semmelintag.