Biblioteksinvigning och Skärblackas stolthet

Det lovades regn men det blev sol. Och en smula tryckande värme dessutom. Vädret, detta ständiga väder. Hur vore livet om vi vore förhindrade att släppa väder lite titt som tätt.

Energiskt har jag jagat dagen. Såpadoften blandas med doften från pannbiff med rejält tilltagen stekt lök och brunsås. Rädisor från grönsakslandet där dillen blivit uppäten av småkryp. Vitlöken får dock stå ifred och frodas gladeligen allt medan maken hävdar att vitlök är direkt förkastligt att blanda ner i maträtter. Oftast märker han ingen men var och en har rätt att uttrycka sina åsikter.

Yttrandefrihet kan ta sig på lite olika sätt. Blev jag varse då jag mitt på dagen åkte ner till vårt bibliotek som under högtidliga former invigdes. Gamla bibblan är uttjänt och  Norrköpings stadsbibliotek och Skärblackas företagarförening slitit hårt för att få till stånd att vårt filialbibliotek fått nya fina lokaler i gamla Konsum som packade ner sina varor och försvann sedan några år tillbaka. Frid över Konsum och damerna som arbetade där. De hade minsann inga glada dagar vad det såg ut som. Förhoppningsvis är damerna nöjda med att butiksytan återuppstått med en fräschör som ska skänka glädje och många sköna litterära stunder. Dessutom har den som trakterar släktforskning har tilldelats ett eget krypin.

De blå-gula banden klipptes och alla församlade klappade i händerna. Cider och salta pinnar. Mingel och återlämning av böcker som legat hemma hos folk medan biblioteket flyttat. Ingen straffavgift för övergången tid hade utlovats.

Jag fotade och intervjuade. De som varit högst inblandad i företaget med nyinvigningen och med besökarna. Lovorden tog aldrig slut. Kulturen har flyttat till Skärblacka sa bibliotekschefen. Applåder och glädje bland hyllmeter av böcker och färgade ballonger.

Endast en enda besökare var missnöjd. För lång väntan innan det åter igen gick att gå in genom biblioteksdörren. Gammal eller ny dörr spelade ingen roll. Biblioteket ska nyttjas var fjortonde dag varpå tre nya böcker ska lånas och tre utlästa återlämnas. Rytmen har varit rubbad och det fanns all anledning till gnäll.
Fanns det då inget positivt med det nya? Jo att det har stora fönster. Men för lite fönster. Det gamla biblioteket hade många fler.

Yttrandefriheten är till för alla. Det är en orimlighet att samtycke råder även över ett nytt bibliotek.

Min personliga åsikt om vårt nya bibliotek är att det är väldigt fint, välplanerat och genomtänkt i minsta detalj. Snygg harmoni i inredningen och massor av litteratur att välja mellan.

Bra jobbat, helt enkelt. Biblioteket kommer att bli Skärblackas stolthet. Om det är jag viss och säker.

Framtidsutsikter och mer tandtråd åt ungdomen

Då kom det som vi länge väntat på. Regnet. Tunga livgivande droppar. Inget regnkaos precis som på andra ställen där det är översvämningar och katastrofläge. Oväder är dock att vänta. Från Tyskland. Lagom till Vätternrundan. Arma cyklister men ingen har tvingat dem till startfållan. Det är ett högst frivilligt påfund.
Bara det har stabiliserat sig till midsommar är jag nöjd ty det vore trevligt att vistas ute tillsammans med sill, laxpaté och den jag älskar.

Regniga dagar inbjuder till  småpyssel inomhus. Som att gå igenom vad som missats på sociala medier de soliga och varma dagarna då jag gett min dator halvledigt. Endast det nödvändigaste har utförts, det andra har lämnats åt sidan för en stund.
Jag har även ägnat tid åt att lyssna på det som jag laddat ner från lite olika radiokanaler:
Soldiers of Odin som patrullerar på gatorna för att ge skydd. Medborgargardet som startades av en finsk nazist och där svenska Soldiers of Odin lyder under den fiska moderrörelsen. Jag blir skrämd men inte förvånad. I går fick jag reda på att till informationsmötet om ett nytt boende för ensamkommande flyktingbarn i grannkommunen och som jag bevakade, hade ett flertal SD anhängare som åhörare. Ditskickade av sitt parti för att ställa besvärliga och jobbiga frågor. Människor som inte bor i området där det nya boendet ska byggas försökte verbalt och otrevligt sätta fyra politiker i en dålig dager. Nu är tydligen byggnationen överklagad och flyktingbarnens nya boende ligger på framtiden.

Jag lyssnade vidare. Massakern på klubben i Orlando. En kväll som slutade i skräck och död. Vittnesmål som är svåra att ta till sig. Människor som dödats av en galning med homofobi. Tyvärr finns det gott om människor med galna åsikter rörande andra människors kärlek. Stanley Sjöberg är en bland dem alla.

Det sista jag laddat ner handlade om våra tänder. Intressant med många synvinklar. Tänderna ska borstas efter 2-stegsmetoden. 2 cm tandkräm på tandborsten och det ska borstas i 2 minuter 2 gånger om dagen. Ingen direkt nyhet men vad som kanske är okänt för vissa är att munnen inte ska sköljas efter avslutad borstning. Inte heller ska äldre människor använda tandtråd, den hör ungdomen till. Rotfyllning kan ge kroniska biverkningar med variga bihålor och för mycket fluor orsaka osteoporos.
Snus är dock inte skadligt för tänderna men det får vara hur som helst med den saken eftersom jag slutat snusa sedan åtta veckor tillbaka.

En regntung dag inbjuder till samhällsinformation och världshändelser, kaffe och kexchoklad. Tryggt, ombonat och utan själsliga eller kroppsliga krämpor kan jag betrakta en värld som sakta men säkert håller på att gå under. För om inte människor som står varandra nära kan respektera varandras åsikter och se varandras olikheter som en tillgång hur ska då en hel värld kunna göra det.

Jag ängslas över våra barnbarns framtid...

En hårdhudad man och en rådgivande mamma

De första jordgubbarna i vårt land har mognat och är skördade.  En till mig och en till maken. De smakade himmelskt.
Det har kraxats om snö och att jag skulle bli tvungen att skörda snögubbar. Men tji fick pessimisten. Ingen nederbörd, varken i fling- eller droppform har himlen erbjudit oss även om väta i rejäla doser verkligen tarvas.
Skator och kråkor och till och med ett rådjur suktar efter bären men vi har säkrat våra gubbar mot objudna gäster. Mördarsniglarna verkar ha dött ut i torkan och det lär inte vara någon som känner sig svårmodig på grund av det. Det är ett svårbemästrat otyg där inga preparat hjälper i kampen mot en snigelfri trädgård.

Preparat kan dock vara av nöden tvunget i vissa fall, beroende vad det rör sig om. Dagens händelse apropå preparat utspelade sig i grannkommunens motsvarighet till Ica, vilket jag i detta fall då syftar på Coop.
Ett nytt strykbräda skulle inhandlas men även fyra stycken Värmländsk hackkorv som just denna butik tillhandahåller.
I kön före mig stod två män som föreföll sig vara närmare 40 år. De tillhörde den kategori som klassas ha ett farligt utseende. Muskler som pumpats upp av idogt hissande med tunga hantlar och skivstänger. Överarmarna såg trånga ut i t-shirtens korta ärmar. Hade jag haft en sax i väskan skulle jag ha klippt upp en skåra för att ge musklerna syre. Den hud jag såg var kroppsmålade i beständig färg och håret på deras hjässor så kort att jag såg att skalparna fått lite för mycket sol. Hård blick och kaxig utstrålning. Skrammel runt halsar grova som på en oxe, tajta jeans och breda bälten med nitar.
Det enda som störde det grymma utseendet var att den ena mannen ideligen torkade sig om näsan med en pappersnäsduk. Han snörvlade och mellan snytningarna såg han en smula jämmerlig ut. På rullbandet åkte deras ölburkar, frysta pizzor och plastförpackade falukorvar sakta fram mot kassören.
I medicinhyllan plockade den snorade mannen till sig två askar med preparat som ska lindra hösnuva. Med myndig stämma frågade han kassören om det som står att läsa i bipacksedeln.
Tyvärr, tyvärr, sa en unge kassören lamt, jag får inte ge medicinska råd.
Den grymme snorade mannen började fingra på askarna med preparat för att lirka ur den beskrivning som talar om varans för- och nackdelar.
Kassören slickade sig nervöst om läpparna och påtalade lågmält att det inte är tillåtet att öppna några förpackningar innan varan är betald.
Hårda blickar hårdnade ännu mer och kassören vitnade.

Jag stod med mitt strykbräda och Värmlandskôrvarna och följde intresserat händelseutvecklingen. Det jag inte hade med i beräkningen var att männen med farliga anleten plötsligt vände sig till mig.
De undrade vad jag egentligen ansåg vara det bästa köpet mot hösnuva.
Ta båda, prova dig fram, blev mitt råd.
Båda stirrade på mig och verkade inte helt tillfreds med svaret. Det började suckas i den bakomvarande kön. En kvinnlig kassörska som varit med ett tag i köpbranschen räddade situationen genom att öppna en ny kassa. Kön försvann och kvar var de grymma männen, den sittande blekfisen till kassör och jag.

Utan någon som helst förvarning plockade den snorige hårdingen upp sin telefon. Deklamerade att han minsann tänkte ringa till sin mamma för att fråga eftersom ingen hjälp på plats och ställe fanns att tillgå. Efter en kort ordväxling tryckte han bort samtalet, lade prydligt tillbaka den ena asken med preparat och betalade sina varor samt den ask med preparat som hans mamma sagt att han skulle köpa.

Hur skulle världen se ut om det inte fanns mammor att fråga om råd då det uppstår kniviga situationer?! Även den mest hårdhudade behöver stundom sin mamma. Det tål minsann att tänka på!

Trångt på skämsbänken och en tradare på Autobahn

Det råder fotbollsfeber med tillhörande gnäll.  Förlorande lag skyller på domaren, motståndarlaget, bollen, publiken och sportreportern. Ut med dem allihop och sätt dem på skämsbänken. De bästa målen är självmålen, det har jag alltid tyckt. Det är då leken blir som roligast.

Lek ska vara roligt och idag har vi lekt från morgon till kväll. Med avbrott för äggmackor, bullar, glass och pannkakor med sylt.

Sagostigen någonstans utanför Flen eller om det var Malmköping erbjuder det mesta från bröderna Grimms barn- och folksagor, nordiska folksagor och andra mer eller mindre kända berättelser.
Spännande, läskigt och småsten i sandalerna. Ekoxar, myror och spindlar. Uppstickande rötter och nedfallna klippblock. Bockarna Bruses bro, Mors lilla Olle och snarkande troll.
Hans och Greta där den uppeldade häxans fötter stack ut ur ugnen. Askungen på bal. Musiken strömmade ut ur slottet vilken var enligt stortvillingflickan helt underbar. Mina tankar fördes dock till begravningsmusik men om detta ordade jag icke för jag hade inte hjärta att förstöra den förtrollande stämningen.

Stigen slingrade sig genom skogen och här och var fanns små stugor utplacerade. Stortvillingarna tryckte sina näsor mot stugornas fönster för att hänfört beskåda det som utspelades innanför de spröjsade rutorna. Rödluvans varg var hemsk att se där den låg nedbäddad under täcket i mormors säng med hennes spetsprydda nattmössa neddragen över de ludna öronen.  

Mitt på Sagostigen fanns ett café. När jag skulle betala vårt fika frågade damen bakom disken mig om vi hade det roligt.
Mycket roligt, svarade jag.
Under morgontimmarna hade det varit rörigt, sa damen. Böjde sig fram och viskade mot mig att ett gäng utvecklingsstörda varit ute på Sagostigen och att de varit högljudda.
De är väl som folk är mest när vi är ute på en sagostig och har roligt, svarade jag och tog emot den lilla korgen med fika som gjort i ordning åt oss.
Damen log stelt och jag såg att hon ångrade sig över att hon drabbats av ett anfall av förtrolighet.

Lek föder glädje oavsett vem som deltar i leken. Alla får vara med.

Det har varit en minst sagt fartfylld dag vilken började med en omdirigering över Rejmyreskogen för att ta oss till Flen via Katrineholm. Vägarbete var den bidragande orsaken och vi låg bakom en tysk långtradare vars chaufför försiktigt rattade fram sitt fordon på de smala krokiga vägarna. Bromslyset lös ilsket rött i varje kurva och då det blev möte med en timmerbil önskade nog den tyske chauffören att han fått stannat hemma och kört sin tradare på Autobahn istället för att befinna sig på svenska småvägar mitt ute i ingenstans.

I morgon är en ny dag. Kanske är då den tyske långtradarchauffören på väg hem. Sagostigen utanför Flen öppnar upp för nya besökare och vargen ligger där den ligger. Obekymrad över vilka heta debatter vargfrågor orsakar.

Lufthunger och en ranglig stol

Maken och jag åkte bil häromdagen. Landskapet passerade utanför bilrutan. Snabbt försvann tillfälliga vyer och lades bakom bilens bakruta. När vi körde in i ett litet samhälle konstaterade vi att villaträdgårdarnas gräsmattor var brunbrända av för mycket sol och brist på vatten.
Jag kunde i mitt inre känna hur det skulle vara att gå på de torra grässtråna, hur det frasade under skosulorna och den kliande känslan av små torra strån som letat sig in mellan kanterna på skorna och huden.
Våra gräsmattor är gröna och friska. Tillgång på vatten har hållit grönskan vid liv. Vi är förskonade från tistlar som gärna vill slå rot och med sina taggiga blad göra illa barfotafötter.

En kvinna kom in på vår tomt idag. Hon var barfota och det såg somrigt skönt ut där hon gick på vår gröna gräsmatta.
Vi inledde med de vanliga artighetsfraserna. Lovordade vädret och hon berättade om en trevlig liten tur hon gjort under helgen.
Men, kvinnan var trött. Det syntes tydligt i hennes ögon.
Utmattningssyndrom.
Vi pratade en stund om det. Vi som båda varit där och vet hur det känns. Den skavande invändiga känslan som slår ut alla sinnen. Som att hamna i ett virvlande vattendrag. Fingrar som griper om hala stenar utan att få fäste. Kroppen följer skoningslöst med vattnet som suger och drar. Nedåt för att under några sekunder lyftas upp så mycket att det går att fylla lungorna med så pass mycket luft att den värsta lufthungern stillas.

Själen känns som en förtorkad gräsmatta. Skriker efter väta i ett försök att få det att spira och gro till frodig grönska. Vilan är en botande ingrediens. Sömnen en annan. Ljuset det tredje. Fienden är tiden som aldrig vill stå stilla. Som manar på, hetsar och kräver stundom det orimliga.

Under helgen har maken och jag verkligen tagit vara på tiden. Låtit den ge oss vila och närhet till varandra. Djupt inom mig finns syndromet, det vill aldrig överge sin boning. Lurpassar för att vid första bästa tillfälle göra en överrumplande manöver och ta över makten.

Jag har dock lärt mig att bemästra syndromet. Hålla det i schakt. Min förmåga är ingen hemlighet men en konst att lära. Ett enda ord bestående av tre bokstäver. N E J! Många gånger svårt att uttala men livsviktigt att kunna.

Vi talade med varandra, kvinnan och jag. Hennes trötta ögon blev för en stund blanka. Det sög till i magtrakten och när hon gått satte jag mig en liten stund i makens knä. Han höll om mig och undrade om jag trodde att stolen skulle hålla för oss båda. Jag skrattade men tänkte att om allt höll när det var som värst finns det inget som går sönder så länge vi kärleksfullt håller om varandra. Inte ens om vi sitter på en och samma rangliga stol.