Nystruken tvätt och rött vin i papplådor.

Vaknade tidigt i morse av att regnet smattrade mot taket. Bruset genom det öppna sovrumsfönstret. Varmt och ombonat under täcket. En mellandag, vilodag, återhämtningsdag.

Fika med stortvillingarna, deras lillebror och föräldrar. Bullar, donuts med rosa frosting. Gröt och jordgubbssylt och smultron som plockas av små fingrar.

Ett ogjort jobb som nu är gjort och ivägskickat. Nya jobb inbokade i min kalender. Ledarhunden som ligger med huvud och tassar utanför ytterdörren. Sover med halvöppna ögon, uppmärksammad över det som händer nära och långt borta. Omedveten om mattes klafsande i leran på Bråvallafestivalen.
Tack och lov att jag inte är där, sa sonen och bet en tugga av bullen.
Han sambo nickade instämmande och körde in grötskeden i munnen på lillpojken.

Stryktvätt och i öronen nedladdad bok från Storytel. Jag gillar att stryka. Doften av nytvättat som torkat i solen. Avkopplande och vilsamt. När strykbrädet kommer fram blir min skrivarbod omvandlad till en strykbod. Öppen dörr och utsikt över sjön. I just love it.

Vi funderar lite över en ny utflykt, maken och jag. Har ännu inte bestämt något resmål. Kanske sätter vi oss i bilen och ser vart den tar oss. Har blivit bjudna till Skåne, men inte förrän till hösten. Nu ska vi göra sommar först. En sak i tagen tillika en dag i taget.

Småfåglarna har kläckt fram sina ungar. De lär dem det de kan lära ut. Snart bär det av till Afrika. En lång resa dit få kommer fram. Jag har hört att utmattade fåglar landar på fartyg. Tar igen sig, vilar vingarna för att ta ny sats. Bärs upp av luftströmmarna för att sedan dyka rakt ner i havet och drunkna.

I södra och östra Afrika är katastrofen stor. 50 miljoner människor kommer att dö inom ett halvår på grund av svält. I vårt land diskuteras det höga skatter, religiösa friskolor och fotbolls-EM. Hatar varandra på sociala medier och utför kidnappning med hjälp av motorsåg. Tillreder somriga sallader med lite kalorier och tappar upp vin i glasen  ur pappersdunkar.

En ranglig båt har blivit bärgad ur havet utanför Italien. Inlåst i lastutrymmet tätt tillsammans ligger drunknade flyktingar. Italien har lovat att säkra dna för att få reda på vilka de drunknade människorna är. Så att de ska få en värdig begravning som ska lindra sorgen för de efterlevande.
Hur ska det gå till? tänker jag. Ser ut genom den öppna dörren till skrivarboden. Bredvid mig ligger högen med nystruken tvätt. Det doftar rent och gott.

Det regnar igen. Tvärs över Glan hörs musiken från Bråvalla. Dunk, dunk, dunk. Maken lagar mat. När vi ätit kanske vi kollar på en film. Det är innesittarväder. Inget fattas oss.

Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att ligga tätt intill andra, inlåst i ett lastutrymme på en ranglig båt som går till botten...

Oro, glädje, nya skor och en Solgunga

Kampen mot inkräktare i vår trädgård fortsätter i oförminskad styrka. Denna gång ska våra röda vinbär räddas från att bli plockade från vår buske. Ett bärnät har inhandlats och träts över vinbärsbusken så det finns goda förhoppningar om röd vinbärssylt under nästkommande vecka.
Det är inte alltid så enkelt att vara en odlare. Varken storodlare eller på hobbynivå. Det är mycket som ska klaffa, lagom av allt är receptet på en lyckad skörd.

Dottern är nu rustad inför morgondagen. Nya gummistövlar är köpta och i egenskap av mamma har jag varnat, förmanad och gett goda råd. Bråvallafestivalen. Vad mer behöver jag orda i saken.

Mammor ängslas även då barnen vuxit upp. Så också min mamma. Hon ängslas över mitt välmående, att jag har för mycket att göra, att jag ska köra av vägen då jag är ute på mina frilansuppdrag, att jag tycker det är besvärande att ta hand om henne och vara henne behjälplig i det mesta.
Idag blev jag rörd över mammas omsorg då jag levererade den dagliga matlådan med rester från makens och min middagsmat. Jag i min tur ängslas över att mamma inte äter ordentligt. Därav tillagas det lite extra i vårt kök och packas i lådor som hon ger tillbaka till mig när de är tomma.

Jag klev in i hallen och mamma stod beredd med en tidning som hon slagit upp på sidan 29. Bilden föreställde en mycket fin och mycket dyr solstol i canvastyg med fräsigt mönster designat av konstnären Nadja Wedin.
Jag vill att du köper solstolen till dig som en gåva från mig, sa mamma.
Den är så dyr, det kan jag verkligen inte ta emot!
Jo, sa mamma och nu darrade hennes röst. Jag vill att du ska ha den för dör jag ska du sitta i den fina stolen och känna som om du sitter i min famn även om jag är borta.

Bara tanken. Att sitta i stolen som mamma gett till mig och tänka på de här åren vi haft tillsammans den dag jag inte längre har någon mamma. Sortera bland minnen och lägga alla minnen som är fina i en hög bredvid mig och solstolen. Plocka bland minnena och glädjas över det som varit bra.

Njut av sommaren i en Solgunga, löd rubriken på sidan 29 i tidningen. Än är sommaren inte slut och jag har nu beställt solstolen. När den kommer ska jag fälla upp den och min mamma ska få provsitta i den först av alla. Då ska hon få en burk hemkokt rödvinbärssylt som hon kan ställa i kylskåpet bredvid burken med hemkokt jordgubbssylt som hon fick av mig idag när jag överlämnade matlåda.

Nyss fick jag ett sms från dottern. Tack för idag. Vad skulle jag göra utan dig, gå barfota?
När vi ändå var igång med att köpa stövlar gav jag smakråd om ett par nya skor passande att bära till hennes prästkläder. Att handla skor med dottern är ett projekt och kan liknas med ett mirakel när skorna passar hennes nätta fötter. Nu är hon rustad och jag behöver inte oroa mig över det.

Mammor äger även om mammor ängslas över sina små barn, vuxna barn och medelålders barn.

Kapade rosor och Folkets park i Kristinehamn

När jag upptäckte att rådjuren nu gett sig på våra rosor brast nästan min högra hjärtklaff. Där det suttit knoppar spretade endast några tragiska avknoppade stjälkar. Min fasta övertygelse är att vi endast får bukt med problemen om vi införskaffar oss ett gevär och förpassar djuren till en annan plats där de inte längre kan göra någon skada.

Varje kväll hör vi hur råbockarna brölar med sitt karaktäristiska läte i sin brunstiga iver att få lägra en hona. Jag tycker de borde vara fullt upptagna med sina parningsakter istället för att ge sig in i vår trädgård och ställa till med oreda.
Kanske vill de uppvakta sina honor med rosor och det kan väl må vara hänt bara de låter våra vara ifred.

Luften känns en aning kylslagen. Är sommaren över nu? Eller finns det hopp om en fortsättning? Fotbolls EM har medfört att vi inte haft vår teve påslagen under lång tid. Därför hänger vi inte med i väderleksrapporterna utan gör våra egna väderprognoser. Tittar ut genom fönstren på morgonen och konstaterar att antingen är det solsken, mulet eller regnar. Sedan följer vi utvecklingen och klär oss därefter.

Vår dotter däremot håller på att rusta sig för alla eventualiteter. Hon ska vid mogen ålder gå på sin allra första musikfestival. Till det berömda men även ökända Bråvalla. Därav ska jag följa med henne in till staden under morgondagen för att hon ska kunna införskaffa sig ett par gummistövlar i en nätt och snygg modell. Mina gummistövlar med stålhätta finns bevarade från den tiden då jag var brandman men jag inser att det är inte lönt att erbjuda henne dessa vattentäta stöveldon. Snyggt och ärtigt ska det vara då det bär av till festival.

Hade hon hittat på detta upptåg när hon var tonåring hade jag oroat och förfasat mig. Tänkt på allt som kan hände på en festival. Nu har jag inget mandat att bestämma och följder därmed med henne och inhandlar ett par snygga stövlar. I gengäld får jag och maken ta hand om hennes ledarhund för han mår bäst utan några höga musikaliska framträdanden.

Jag har heller aldrig varit på någon festival. Varken när jag var ung eller i mogen ålder. De enda tillställningar jag varit ute på är danser i Folkets park. Inget nöje som jag kan påstå att jag saknar. Det var endast förknippat med tråkigheter förutom en enda gång. När jag mötte min man i Folkets park i Kristinehamn. Två danser, två koppar kaffe och därtill två mazariner. Sedan var lyckan gjord för all evinnerlig framtid.

Nu sitter vi här i vårt hemman på ålderns höst medan skocken av barnbarn pockar på vår uppmärksamhet. Det kan vi tacka Folkets park i Kristinehamn för. Vilket vi också gör lite då och då.

Den arga tanten utanför biblioteket och vikten av att älta en surdeg

Bland det värsta jag vet är när jag inte blir informerad om sådant som jag bör bli informerad om. Eller vilseledd är en mer korrekt benämning.
Men, utebliven information kan hänga ihop med att bli vilseledd. Desinformera är en av synonymerna till vilseleda. Jag släpper det där men fortsätter ändå att hävda min rätt att bli informerad för att slippa bli vilseledd.

Jag hade beslutat mig för att åka ner till vårt bibliotek en liten sväng. Det nya fina som vi äntligen fått mitt i navet av vår by.
Kollade snabbt på hemsida. Onsdag och öppet till klockan 17.00. Vi stänger om 48 minuter, läste jag på sidan.
48 minuter, en hel evighet till stängningsdags. Jag hinner med god marginal. Meddelade maken att jag skulle försvinna för en liten stund och körde ner till parkeringen bakom biblioteket.
Redan när jag klev ur bilen fick jag en föraning om att allt inte stod rätt till. Fönstren såg oroväckande mörka ut och mina farhågor besannades när jag snopet ryckte i den låsta dörren. Trots att hela lokalen var nedsläckt drog jag ändå i dörrhandtaget för att förvissa mig om att den verkligen var låst.

Vita bokstäver och siffror på dörren upplyste mig om öppettiderna. För säkerhets skull kollade jag en gång till på hemsidan genom min smarta telefon. Jodå, det skulle vara öppet. Tid kvar innan stängningsdags, 27 minuter.
Jag letade med ögonen. Kanske ett anslag om ändrade öppettider under sommaren. Inget sådant gick att finna.
Jag kände att jag plötsligt förvandlades till en surkärring. Lusten att besöka vårt fina bibliotek försvann. Rann av mig som seg sirap, hamnade vid mina fötter och bildade en kletig pöl.

Körde med stor irritation hemåt. På Bergslagsvägen finns inbuktningar lite varstans för att minska farten vilket innebär att det blir aningen svårare att mötas backspegel mot backspegel. Kommer vi för nära varandra blir det backspegelbyte på bilverkstaden. Jag ville hävda mig i trafiken, tränga mig före och utmana mina medtrafikanter i en backspegelsduell. Allt på grund av att jag blivit desinformerad.
Ingen dramatik uppstod på Bergslagsvägen. Mina medtrafikanter gjorde precis så som jag brukar göra vid möte när inbuktningarna ska passeras. Sakta ner och hålla mig undan till dess att det är riskfritt att mötas.

Hemkommen kollade jag åter igen vårt fina biblioteks öppettider. Nu var det endast 4 minuter kvar innan det skulle stänga. Kollade Facebook för säkerhets skull. Allt som är sant står på Facebook. Det vet alla och en var. Öppet till klockan 17.00, idag då det är onsdag. Alltså var det rätt och jag hade fel. Trots en mörk lokal och låst dörr.

Nu har jag några alternativ att välja på. Åka till vårt fina bibliotek under morgondagen. Visa upp min allra sämsta sida och skälla ut de rara flickorna som arbetar där. Fråga varför de stänger och låser i förtid. Gaffla högt och ljudligt om att det orsakade mig b e s v ä r. Eller skriva en syrlig åsikt på hemsidan eller på deras Facebooksida så alla runt omkring i bygden kan läsa och förfasa sig tillsammans med mig.
Jag kan även åka till vårt fina bibliotek under morgondagen och vara helt som vanligt. Inte orda om det inträffade eller ställa frågor som framstår mig som en besvärlig person.

Vad tjänar det till att sura och bråka. Jag blev inte insläppt i vårt fina bibliotek för det. Det som har hänt har hänt och inget blir bättre om jag ältar det inträffade. Eller ställer någon till svars. Inte heller förändras historien om jag basunerar ut vad som hänt till den som eventuellt gitter lyssna. Eller kommer med sarkastiska påhopp i den tron att jag själv hamnar i bättre dager.

I morgon ska jag åka till vårt fina bibliotek. Le mot de rara flickorna bakom disken och berömma att vi fått det så välordnat med ett lättillgängligt och bra utlåningsställe av böcker.

Fuck alla surkärringar, fuck! Det är endast surdegar som bör ältas med omsorg för att få till det riktigt bra.

Tystnad, tagning och en raggig get

Har så smått börjat landa efter makens och min minst sagt vådliga utflykt under midsommarhelgen. Nu syftar jag inte på ett kraftigt intag av alkoholhaltiga drycker som bidragande orsak till vådligheterna eller något annat som skulle kunna sättas i samband med midsommarfirande. Men att bo i en koja samt i en trång sovkupé i en nedlagd järnvägsvagn tär en smula på krafterna hos de som tillhör den övre medelåldern.
Nog ordat om detta. Vi suger på minnet av färden så länge vi har förmågan att minnas.

Idag har verkligheten kommit i fatt oss. Jag har kastats mellan en besättning getter och en filminspelning. Båda lika spännande fast på olika sätt.
Det första genererade till en påse getost i olika smaker, det andra genererade i rodnande kinder. Inte på grund av att filmen innehöll osedliga scener med amorösa inslag utan enkom för att jag gick på en känd skådespelerska och undrade om jag fick göra en intervju med henne i tron att hon var statist. Vilken nesa!
Efter en hel del lirkande fick jag ändå göra intervjun om jag först klappade hennes väninnans svarta lilla hund.

Två minnen kom över mig efter dagens uppdrag.
Det ena utspelade sig då jag var barn och träffade på en bunden getabock. Nyfiken av naturen gick jag fram till bocken för att klia den mellan hornen. Till svar fick jag en flygtur samt en rejäl lårkaka som envist höll sig fast under flera veckors tid. Det kunde ha slutat riktigt illa för en magen jänta. Med det minnet höll jag mig på min sida om stängslet då jag träffade getterna och deras bock även om jag idag kan tänkas klara av stöten lättare eftersom jag förärats med ett lager fett under huden.

Det andra minnet härrör från den gången för ett par år sedan då jag skulle åka tåg till Köpenhamn.
I Linköping klev det ombord en kvinnlig bekant med sin väninna. Det är alltid trevligt med kända ansikten så jag hälsade glatt och frågade belevat om livet kändes bra för henne. Hon nickade avmätt och antydde att hon hade det bra men frågade varken om mitt välmående eller hälsotillstånd.
Jag blev ledsen och funderade över om vi möjligtvis hade varit osams och om osämjan fortfarande dröjt sig kvar.
Nej det måste ha berott på något annat. Kanske väninnan var mer intressant än vad jag var eller så skämdes hon över att vara bekant med en sådan grå och betydelselös person.
Jag tjuvlyssnade på deras samtal. De talade om middagar de ätit, fester de deltagit i och viktiga uppdrag som låg framför dem.
Plötsligt spetsade jag öronen, min väninna höll på att läsa in ett filmmanus. Det var svårt och tungt. Krävande och tidsödande.
Nyfikenheten stegrade sig inom mig varpå jag böjde mig fram så pass mycket som det anstår den artiga och belevade person jag är.
Jasså, har du börjat med film?
Kvinnan stirrade på mig med stora ögon och läpparna tätt sammanpressade. Så blinkade hon till och vände sig mot sin väninna och suckade.

I Mjölby klev de av tåget. Jag tittade efter dem genom tågkupéns lortiga fönsterglas. Det dröjde en liten stund innan det gick upp för mig att den jag tilltalat på vänskapsbasis var inte mindre än den kända skådespelerskan Cecilia Frode.

Vad i hela fridens dagar skulle hon till Mjölby att göra? Det är en fråga jag aldrig någonsin kommer att få svar på.

En annan fråga är varför skådespelare inte kan vara precis så som jag är vana att se dem. Det skulle bli mycket lättare att känna igen dem då.
Getter är mycket lättare att känna igen, jag tar det på raggen.