På slingriga grusvägar och herrgårdens dunkla gåta

Med start i morse har maken och jag under dagen gjort en road trip. Kan inte påstå att vi utfört den som på Route 66 och kört från öster till väster men att besegra grusvägarna runt Häfla, Regna och Skedevi kräver även det en fast hand på ratten och lagom tryck med foten på gaspedalen.
Fikakorgen i baksätet, kartan i knät och min frilansutrustning i ryggsäcken gav vår dag.
Vi har fått lära oss att korktillverkning genererat till den kolossalt slitstarka och ståndsmässiga korkmattan som fanns i varje burget hem då det begav sig. Närmare bestämt år 1893 då korktillverkaren Wicander startade linoleumfabriken i tyska Libau.
Den som var mindre beställd lade korkmattan mitt på golvet och lade hemvävda trasmattor runt om för att på så sätt låta påskina att det fanns riksdaler nog för att låta lägga in den högt åtråvärda korkmattan.

Det är på resor vi lär oss om både det ena och det andra men resmålen behöver nödvändigtvis inte vara av den mer exklusiva arten för att bli förnöjsam. Det enkla kan vara gott nog.

Ingen utflykt utan regn är det svenska sommarens signum. Fikat tog vi i bilen. Kakor med sylt och digestivekex med ost uppe på instrumentbrädet, termos mellan oss och kaffekopparna balanserande på knäskålarna. Det är en skön konst att fika i bilen.

Ett kort uppehåll innan himlen åter öppnade sig och vi sprang i rask takt mellan gravstenarna på Skedevi kyrkogård. Lämnade smeder, hemmansägare, fabrikörer, annat löst folk samt konsul Wicander med fru där de en gång blivit nedgrävda. De bekymrar sig inte längre över torka eller för högt vattenstånd.

Mitt nästa frilansuppdrag ämnar bli en gammal herrgård som ingen tycks veta var den finns. Ortsbor har tillfrågats, Länsstyrelsen fått påringning. Präster och kanslister har letat i sina arkiv, men nej. Inget vet något och den som eventuellt vet är sjuk och ämnar så vara fram till december. Herrgårdens gåta är höljt i dunkel.
Fram till för en liten stund sedan då maken satte sig i sinnet att utforska mysteriet kring den gamla herrgården och jag kunde knappt tro mina ögon då han överräckte en karta till mig med en tydlig vägbeskrivning.

Det alla andra gått bet på fixade han under endast någon timma. Varför bad jag inte honom om hjälp från första stund?!
All heder åt den mannen, hur skulle jag klara mig utan honom. Dessutom förgyller han mina frilansuppdrag då han följer med mig när det bär åstad.

Det kom ett bud och en självsäker kaka

Så kom den då. Min solstol Solgungan. Som jag fått av min mamma. Det som ska symbolisera hennes famn den dag hon inte längre finns. För det var så hon sa, min mamma.
Sitt i den och känn att du sitter i min famn, sa hon.

Stolen kom med bud. I en stor kartong. Ordentligt emballerad och näst intill oåtkomlig.
Nästa moment var att veckla upp den och sätta dit tyget. Jag begrep inte hur jag skulle göra. De olika delarna lydde inte och maken grep in.
Efter var sin kopp kaffe med tillhörande bakelse som maken haft vänligheten och omsorgen att tillförskansat oss genom vår excellenta bagerska Camilla på vårt lokala hembageri provsatt jag solstolen. Den var så pass vilsam att jag slumrade till under en hel timmas tid. Allt medan ljudboken De förklädda flickorna i Kabul rullade på i mina icke hörande öron.

Vissa av oss är befästade med låg fattningsförmåga. Det kan  röra sig om olika saker, praktiska eller teoretiska. Själv ligger jag på en lagom nivå, begriper det jag bör begripa och överlämnar det jag inte begriper till andra som kan det bättre än jag. Siffror är ett exempel på min låga fattningsförmåga. Under skoltiden ansåg en del lärare att jag var direkt dum i huvudet som inte kunde räkna. Det har hängt med och jag anser mig som totalt enfaldig i siffrornas mystiska värld.
Ändå har jag inte lidit någon större nöd utan hittat på ett smart sätt att räkna utan att för den skull veta vad det egentligen går ut på. Nu för tiden finns det dessutom praktiska hjälpmedel som sköter hela uträkningen utan att jag behöver anstränga mig mer än att knappa in siffror och läsa slutresultatet på displayen.

Igår fick jag dock se ett praktexempel på vad som anses som låg fattningsförmåga. Över en toalettdörr på en allmän plats stod det prydligt textad att Om toaletten är låst så är den upptagen.
Här kan de lärde tvista om huruvida själva toalettstolen är låst på grund av upptagenhet eller om det enkom syftas på toalettdörren.
Hur som helst anser jag, som inte är kapabel till att fälla upp en solstol eller räkna med siffror, att den som textat och satt dit skylten är en överambitiös person som tydligen anser att varje kissnödig person som rycker i dörren och märker att den är låst tillhör skaran av imbecilla.

I vårt kök står en nybakad kaka med röda vinbär på avsvalning.
3 ägg
4 dl socker
150 g smält smör
4 dl vetemjöl
2 tsk vaniljsocker
Lagom mycket röda vinbär

Inga konstigheter med det trots att det är siffror involverad i smeten. Jag mer vet än anar att kakan är superb. Säger jag med stor självsäkerhet.

Rökstopp och en SAAB 900 utan extravaganser

Huvudvärken kom sakta smygande. Först vid båda tinningarna. En svagt molande smärta som förflyttade sig och lade sig som ett band över pannan. Ökade i intensitet för att bli skarp och plågsam.
I ryggsäcken en huvudvärkstablett. Jag gick fram till det vita tvättstället, ryckte loss en plastmugg ur ställningen och fyllde muggen med kallt vatten. Svalde tabletten med den första klunken och gick sedan tillbaka och sjönk ner i den röda anhörigsoffan.

Blev sömnig av det monotona susandet från ventilationssystemet. Blundade och lyssnade till hälften av det mamma sa. Gäspade stort, vi var ensamma i rummet så jag brydde mig inte om att hålla handen för munnen. Ohyfsat och ogenerat.

Sköterskan kom in. Kollade till droppet och frågade mamma om det gick bra.
Bara fint, inga problem.

Ett medelålders par som talade småländska dök upp. Mannen verkade van vid situationen och satte sig tillrätta i en ledig konstläderklädd patientfåtölj. Kvinnan, som jag förmodade var hans fru, damp ner bredvid mig i soffan. Hon såg orolig och ledsen ut. Plockade nervöst bland tidningar och magasin. Lade undan de magasin som hade tema jul och nyår. Valde ut en som handlade lite mer om nutid.

En annan sköterska bärande på droppåsar. Stack infarten i mannens arm med föregående information att det skulle sticka till.
Stick du för fan, sa mannen och flinade karskt.
Svär inte hela tiden, förmanade frun.
När sköterskan gjort sitt halvviskade kvinnan till sin make att han måste, verkligen måste sluta röka. Genast. Det hade även läkaren sagt. Eller hur?!
Mannen viftade med handen.
Ja ja ja. Det var ett jävla tjat. Mannen hostade rosslande och det kom upp slem som han genast svalde ner.
Svär inte, sa jag ju. Sluta röka stället.
Kvinnan suckade och bläddrade i magasinet. Jag sneglade i den uppslagna sidan.
Frågespalt:
1. Jag tror min man är otrogen.
2. Min sambo har lurat av mig mina pengar.
Kvinna läste ingående frågor och svar och fortsatte sucka.

När vi betalat parkeringsavgiften, satte biljetten biljettläsaren och lät bommen gå upp för att släppa ut oss sa mamma; Hej då Linköpings sjukhus. Nu kommer vi aldrig mer tillbaka. Sista behandlingen cellgifter är avklarad.
Vi vinkade baklänges med våra händer, jag tittade i backspegeln och såg sjukhusbyggnaden försvinna.
Kanske, tänkte jag, kanske är det sista gången vi åker hit.
Vi stannade vid Norsholms slusscafé och festade loss på räksmörgåsar.
Mamma betalade, som vanligt. En segelbåt låg i kanalen och väntade på att bli slussad vidare på Sveriges blå band vars vatten är brunt och grumligt.

När jag släppt av mamma utanför hennes trappa åkte jag hem till stortvillingarna och deras lillebror. Han har fått sin första tand. Jag ville titta men han vägrade visa.
Sonsambon gav mig ett paket. En present. Överraskad pillade jag ivrigt upp det fina pappret. Inuti paketet fanns en leksaksbil.  VW 1303 S blå metallic. Hon hade köpt den i smyg till mig när vi var på resa till Helsingfors.
VW 1303 S blå metallic. Min allra första bil som min pappa köpte till mig när jag tagit mitt körkort.
Hon visste och kom ihåg att jag berättat det, vår sonsambo. Jag blev glad och rörd.
Vilket öde min gamla bil gick till mötes vet jag inget om. Den såldes när maken och jag slog samman våra bohag. Vi behövde inte två bilar utan valde att behålla den han hade. En rödbrun SAAB 900 utan extravaganser som metallic i plåten.

Den 4 juli och bäst före datum

Det är idag det firas Independence Day. Självständighetsdagen. 3 miljoner människor ser det mäktiga fyrverkeriet som består av 40 000 fyrverkeripjäser som under tjugofem minuter underhåller New York-borna på East River. Ska något stort ske så ska det ske i USA.

Eller på Karlskoga BB. För trettiosju år sedan klämde jag fram vårt första gemensamma barn. En svarthårig liten jänta tog sitt första andetag på USA;s självständighetsdag. Mitt i höskörden. Maken körde balvagnar, från högärdet till höskullen. Jag körde traktorn och pressade hö medan grannen Rolf stod i balvagnen och tog emot de nypressade höbalarna. Emellanåt kollade han sitt armbandsur. Höll ordning på tiden mellan mina födslovärkar. Så kom regnet. Vi avbröt arbetet och for iväg till BB och födde fram vår flicka. Endast maken och jag. Inte Rolf, han fick gå hem till Agneta.

Redan tidigt beslutade vi oss för att vår flicka skulle bli en självständig människa. Inte beroende av andra. Trots påtryckningar från de som tyckte sig veta bättre. Experterna. De som var utbildade. Vi vägrade lyssna. Gick vår egen väg och höll under tiden vår flickas hand då hon bad om det.

Idag, på hennes trettiosjunde födelsedag har vi varit och gratulerat jubilaren. Hon hade bakat bullar. Småtvillingarna och deras storasyster tog först från bullfatet. Kom på sig och undrade om inte deras mamma skulle ta först. Hon som är födelsedagsbarnet.
Ledarhunden låg i sin korg och tittade med sorgsna ögon på kalasandet. Han fick slicka upp smulorna från golvet när vi var klara.
Födelsedagsbarnet fick en burk hemmakokt jordgubbssylt med nyplockad lavendel fastsatt på locket.

Småtvillingarna och deras storsyster spelade upp en teaterpjäs efter födelsedagsfikat. Ostrukturerat och för åskådarna ganska ofattbart. Vi hängde inte riktigt med i handlingen där Elsa, Anna och Askungen kastade fram replikerna som dök upp för stunden. Födelsedagsbarnet suckade knappt hörbart, morfar somnade nästan, jag svettades och gammelmormor Bettan såg mest förvirrad ut.
Det hela avslutades under bigarråträdet och barnen förmanade oss att inte svälja kärnorna.
Jag höll med. Det kan vara förenat med vissa risker. Kärnorna kan gro i magen och genom röven växer det ut ett bigarråträd. Flickorna stirrade storögt och undrade över sanningshalten i påståendet.
Helt sant, förkunnade jag.
Barnen spottade kärnor på gräsmattan som ledarhunden genast slukade. Han räds inte något den hunden.

Våra barn är vuxna. Lever sina egna liv. Vår dotter var den som först packade ihop sina saker och flyttade. Jag grät i fjorton dagar. Då det blev dags för de andra två hade en viss vana att barn växer upp och skapar något eget infunnit sig. Uppbrotten blev ända smärtsamma för ett mammahjärta.

Sedan kom en annan känsla smygande. Känslan av att få vara själva, maken och jag. Även om jag kan sakna åren då barnen var små så är det skönt med tvåsamheten. Vi lever inget utsvävande liv men vi lever vårt liv tillsammans och gör bara det som vi känner är bäst för oss. Tar vara på stunden och försöker förvalta tiden väl ty tid är en färskvara utan bäst före datum.

Ett lätt regn och tre varma burkar

Jag böjer mig fram för att se bättre. Sätter mig på huk. Det stramar i lårmusklerna. Otränad. Måste börja cykla igen. Stärka muskulaturen, kanske få ben som en cykeltrampande brevbärare. Hårda vader och spänstiga lår. Får bli en senare fråga, nu är det i vilket fall som helst för sent.

Fingrarna trevar sig fram. Den feta skogsduvan kommer flygande. Det brusar om vingarna och den faller mot marken, spärrar ut fötterna och landar med en duns. Kuttrar uppfordrande. Blir besvarad och kuttrandet fortsätter. Fram och tillbaka i en för mig obegriplig konversation.

Jag hör röster. Ingen kan se mig men jag hör tydligt vad som sägs. Det känns nästan lite förbjudet. Som om jag tjuvlyssnar.
Solen värmer upp luften som studsar mot husväggen. Från det öppna fönstret strömmar det ut dofter och jag känner dofterna tydligt där jag sitter nedsjunken på mina knän. Välbekanta dofter av trygghet.

Maken kommer släntrande. Ställer sig en bit bort. Ser på mig och ler. Hans ögon visar en oförställd förtjusning. Jag kan inte avgöra om det beror på att han ser på mig eller den syssla jag utför.
Han frågar vart jag har min kamera. På det vanliga stället, svarar jag. Han låter kameran leta fokus, ställer in skärpan och tar tre bilder. Varken mer eller mindre. Sedan försvinner han, jag vet inte riktigt vart men jag vet att han kommer att komma tillbaka. Vi är ett tills döden skiljer oss åt.

Jag fortsätter mitt arbete. Ett flygplan går in för landning borta på Kungsängen. Går lågt över vårt hus. Inne i flygplanskroppen sitter passagerarna. Gör sig beredda att låta sig tas ner på landningsbanan. Pass och handbagage. En väntan som tycks evig innan resväskorna matas in i ankomsthallen och förs framåt på det svarta bandet.

Ett lätt regn droppar ner ut mörkgrå moln. Det blir plötsligt kyligt. Jag reser mig och söker lä. Snabbt drar molnen vidare och solen återkommer.
Jag vänder tillbaka till platsen jag lämnat. Det kliar på mina bara armar. Kanske jag borde ha haft en tunn kofta på mig?

Fyra timmar senare. I köket står tre burkar blåbärssylt. De är fortfarande varma.