Lavendel framför stenen och kampen om att bli mamma

Idag har alla mammor firats för sina insatser för mänskligheten. Främst då i Jönköpings län är det enligt statistiken finns mammor med flest barn.
Men det är även en kommersiell dag. Blommor, tårta och presenter. I god tid innan Mors dag annonseras det och vissa blomsterbutiker har under dagen haft extraöppet.
Även jag har blivit firad trots att vi i vår familj aldrig lagt någon stor vikt på Mors dag eller Fars dag. Varje gång vi träffar våra barn är ett firande i sig så vi, mamma och pappa, behöver inget extra.

Idag har jag tänkt lite extra på tre kvinnor i min vänskapskrets. Tre kvinnor med en innerlig längtan efter sina barn.  Den ena kvinnan längtar efter det barn som tagits ifrån henne. Hon som går till sin sons grav och planterar lavendel. Hennes längtan kan närmast kallas för saknad.
Även den andra kvinnan har mist sitt barn genom döden. Om hon planterat lavendel på barnets grav vet jag inte men jag vet att hon delar sorgen med alla andra mammor som inte längre kan krama sina barn, slå en signal för att säga hej, oroas och glädjas över sina barns förehavande. Barnen vars liv avslutades i förtid, mammorna får aldrig veta hur livet skulle ha utvecklats för sina barn.

Den tredje kvinnans längtan är efter det barn hon ännu inte fått. Hennes längtan är så stark att den nästan kan verka outhärdlig. På nära håll får jag följa hennes kamp kring det barn som ännu inte fötts.
Hon ger inte upp trots motgångar och den ekonomiska belastning som drabbar henne på grund av sin längtan efter att bli mamma.

I morse packade vi en matsäck och gick på skogspromenad med småtvillingarna, deras storasyster, mamma och ledarhund. Vrister som sved av nässlornas obarmhärtiga attacker, saft och smörgåsar som smakade kanelbullar, nyckelpigor och midsommarblomster.
Sedan smörgåstårta, glass och kakor på vår altan. Också min mamma fick smörgåstårta. Om jag får fira Mors dag med min mamma även nästa år känner jag mig tveksam till. Men hon är stark och en riktig kämpe. I skuggan av henne känner jag mig ytterst svag. Det verkar som om det är värre att stå bredvid, oförmögen att vara till hjälp annat än som ett stöd i svåra beslut som måste tas.

Ett kort regn blev avslutningen på denna Morsdagseftermiddag. Så pass att det mesta av allt pollen sköljdes bort. Allt är gult, både ute och inne. Ett övergående bekymmer som endast drabbar en pollenallergiker som inte kan ha det lätt i dessa pollentider.
Nu ska vi koka te och äta upp resterna av smörgåstårtan, maken och jag. En mamma och en pappa som gläds och känner stolthet över våra älskade barn och barnbarn.  Alla dagar är Mors -och Fars dag. För oss behöver det inte stå med i almanackan.

Gymnastiska övningar och en oerhörd rädsla

Går det att känna annat än glädje när frukosten kan inmundigas i trädgårdens grönska? Blomsterdofter som blandas med dofter från nybryggt kaffe, te och bröd. Solstrålar som smeker nyvaken hud, därtill fågelsång och det svaga pipet som tränger ut ur holkarna där nykläckta fågelungar gapar efter mat.
En lördagsmorgon då den är som bäst.

Under gårdagseftermiddagen var småtvillingarna och deras storasyster här på visit. Rabarberkräm, glass och gymnastiska uppvisningar. Vid det sistnämnda hade jag svårt att känna någon större uppskattning. Ideligen påpekade jag riskerna om att bryta nacken trots att jag är väl medveten om att övning ger färdighet.

Det finns mycket att känna rädsla för i livet. Extrema grupper till exempel. Trots att jag aldrig varit i närkontakt med dylika grupper vet jag att de kan ställa till med mycken oreda. Om det rapporterar massmedia dagligen.
Snart åker vår dotter och jag till London. Jag ser fram mot vår traditionella årliga resa dit men jag känner också en oro. Är oturen framme hamnar vi mitt i ett scenario där någon extrem grupp, eller en enskild fanatiker gör sitt yttersta för att ta kål på den som kommer i vägen.
Vi har därmed tagit beslutet att inte vistas i turistsmeten, ej heller nyttja tunnelbanesystemet. Nej vi ämnar bege oss ut på landsbygden, hur vi ska ta oss dit blir en senare fråga när vi är på plats och ställe.

Dock går det att bli attackerad hemma i soffhörnet. På grund av de sociala medierna. Vilket jag blev i går kväll. Det fullkomligt rasade in skällsord av värsta sorten. Av en för mig helt okänd person. Vilken är för dödsstraff. Personen i fråga hänvisar till att det är Gud som enligt skriften instiftat straffet som  människan är delegerad att följa. Vilket även enligt personen bekräftas av Jesus. Att människan är förpliktigad att ta hand om sig själv och inte andra. Den som inte arbetar skall inte heller äta.
Vad envägskommunikationen innehöll tänker jag inte ödsla någon energi på att berätta. Jag svarade helt enkelt inte på påhoppen utan gjorde det jag fann som rätt för mitt eget välbefinnande. Nämligen nyttjade funktionen blockering.
Jag måste dock tillstå att jag blev oerhört rädd och kände resten av kvällen ett stort obehag. Rädd för en person som i vår tid med ord och lagar lever och följer den skrift som uppkom för 2000 år sedan.
I min trygga vrå har jag, om än helskinnad men något tilltufsad, fått uppleva en extremist.

En frånvarande gök och sjungande poliser

Helt traditionsenligt steg jag upp ur bädden när de flesta andra låg och sov. Kristi himmelsfärdsdag är förutom himmelsfärden även tid för gökotta.
Visserligen har vi gökotta varje morgon. Genom det öppna sovrumsfönstret vaknar vi till gökens galande. Fram till dess att natten smyger sig på fortsätter galandet, oförtrutet dag efter dag. När veckorna gått och göken är inne på sista versen brukar han vara tämligen hes och det är inte samma tonart som inledningsvis.

En av småtvillingflickorna, hennes storasyster samt mamma var med på ottan. Som ägde rum i ett , för mig tidigare helt okänd, litet grönområde i Norrköping. Närmare bestämt i Kneippen, mitt emot Landerholms bageri.
Någon gök hörde vi inte, däremot lyssnade vi till Norrköpings Polissångkör med anor från 1905. Samtliga sångare iklädda uniformer med guldgula streck på axelklaffarna, så även körens dirigent Martin trots att han med största säkerhet aldrig ingått i den egentliga polismakten.
Liksom vår Bäckstugegök hade Polissångkören lite svårt med att hålla tonarten men vad kan man begära en tidig morgon vars morgonluft dessutom var fylld med kringvirvlande pollen.
Martin gjorde sitt bästa för att hålla stämmorna samlade där de skulle vara men vad jag uppmärksammade hade sångarna enkom ögon för sina medhavda notblad.
Hur som helst var det hela mycket vackert och stämningsfullt.

I Polissångkören är inga poliskvinnor välkomna. Som bekant finns det gott om kvinnliga poliser men sjunga i den anrika manskören går inte för sig. Som i sin tur betyder att körverksamheten sakta men säkert utarmas på grund av ålderdom. Men än hänger gubbarna med och ser faktiskt betydligt yngre ut än de avfotograferade föregångarna från 1905. Några till och med såg ut att vara yngre än så...
Regelverket över det rådande kvinnoförbudet, vilket känns aningen förlegat, borde ses över för körens överlevnads skull eftersom det verkar vara svårt att få in fler unga manliga polissångare i gruppen. Det är helt i sin ordning med kvinnliga poliser bara de inte tar ton ty sådana är reglerna.

Hela gökottan med sång och predikning avslutades med medhavd saft, smörgås och melon. I morgon bitti är det som vanligt gökotta i vår säng, vilket kan tolkas så som det själv behagar läsaren.

Sommarkollo och ett lock av trä

Min barndoms somrar tillbringade jag ofta hos min farfar. Det var på den tiden då skolavslutningarna ägde rum i kyrkan. Med prästens välsignelse svävande över våra nyklippta huvuden rusade vi ut i det hett efterlängtade sommarlovet.
För mig var sommaren ensamhetens tid. Jag hade inge syskon att dela ledigheten med. Inga kamrater heller för samhällets tömdes i stort sett på ungar. De reste på kollo. Med packade resväskor i hårdpressat papp radade de upp sig framför bussen som skulle föra dem till det stora äventyret.
Små nävar som höll hårt om resväskornas metallhandtag, det låg en spänd förväntan i luften och jag beskådade avresan på håll. Mammorna vinkade av sina telningar och släntrade därefter hem till sina köksregioner som var garanterat barnfritt under ett par veckors tid.

Jag tjatade och gnatade om att få åka på kollo men mina föräldrar var obevekliga. Pappa körde mig istället hem till farfar för luftombyte och jag minns än idag mina farfarsomrar med stor glädje.
Varför jag aldrig fick stå i ledet med en packad resväska i hårdpressad papp och känna metallhandtagets kyla i min hand fick jag aldrig någon förklaring till. Som vuxen kan jag kanske ana mig till vad som var den bakomvarande orsaken. Min  morfar arbetade då mamma var ung som tjänsteman på barnavårdsnämnden. Han hjälpte, speciellt ogifta och ensamma mödrar, att se till att de klarade livhanken på sina barn. I det ingick även kolonivistelse så mödrarna kunde pusta ut någon vecka under sommaren.
Barnen blev bedömda av koloniföreståndaren. Nogsamt skrev hon upp hur barnen skötte sig, om de hade löss eller ej, om de verkade nervklena eller led av åkommor som inte på något vis främjade deras utveckling. Kanske satt det så hårt rotat i min mamma, som för övrigt aldrig tillbringa några sommarvistelser på koloni men som ändå hade insikten om att hennes barn kunde löpa risken att bli bedömd av någon utomstående. Anteckningar som för alltid skulle vara nedskrivna.
Det här är en vild gissning, jag har aldrig tänkt på att fråga mamma varför jag fick stanna hemma när de andra barnen åkte.

Idag, vid 62 års ålder har jag dock varit på mitt allra första kollo. På andra sidan om Glan. Varje sommar sedan sjutton år tillbaka har två eldsjälar som arbetar på Hallegårdens äldreboende i Skärblacka arrangerat en veckas sommarkollo för de boende. Många av timmarna är på frivillig basis och de båda kvinnorna ser veckan som årets höjdpunkt. Det gick inte att ta miste om glädjen hos de gamla. Rollatorer och rullstolar var parkerade vid sidan om det stora kaffebordet som stod i skuggan av ett stort träd.Till eftermiddagsfikat var det blå marsipantårta och i kväll blir det pizza.

Mitt bland grönskan fanns också romantiken. Två av kollodeltagarna hade blivit ett par. Kärleken lyste ur deras ögon där de satt på bryggan, hand i hand. Fårade händer som uträttat så mycket under åren som gått. De trasslade med sina rollatorer, hjälptes åt att få styrhjulen åt rätt håll. Lite lomhörda, lite skumögda men ack så glada och förnöjsamma.

På bilresan hem fattade jag ett beslut. Jag ska göra en skrivelse medan jag ännu kan skriva. Måste jag en dag bo på ett äldreboende ska det vara på Hallegården. Då får jag åka på kollo ända fram till den dag då jag ska göra den allra sista åkturen liggande på rygg och med oseende ögon stirra upp i ett lock av trä.

Den ofullständiga gurklisten och sekreterarens tårdränkta postlåda

"Det är kallt idag", sa maken och tog på sig en tröja.
"Nej det är svenska sommar", svarade jag.
Han gav mig en blick och knäppte demonstrativt tröjan till översta knapphålet.

Gårdagen krävde ingen tröja. Vi småbrukade i vårt land. Sallad och rädisor. Påsen med morotsfrön ligger ännu oöppnad. Gurklisten har företräde och den är ej färdigställd. Av oss två är maken bäst på gurkodling så det får han ta hand om.

I denna stund känner jag stor tacksamhet över den för närvarande fungerande tekniken. Förra dygnets eftermiddag fortlöpte under stor frustration. Min dator och jag var inte ens i närheten av ett samarbete.  Vi levde helt enkelt våra egna liv. I egenskap av ordförande av våra båda föreningar skulle jag skicka ut kallelse samt dagordningar till stundande årsmöten.
Datorskärmen visade en korrekt uppsatt dagordning varpå jag skickade ett massmejl. Vid utskrift visade sig dokumentet vara felaktigt. Så ytterst pinsamt! Nu har medlemmarna fått en galen dagordning och jag känner ännu skammens rosor hetta på mina kinder.
Jag ropade på maken. Han skulle få bevittna det högst otroliga fenomenet.
"Vad i all sin dar, du måste ju spara", sa han med bekymrad uppsyn och återgick till trädgårdsodlingen.
Jag ropade ut genom den öppna dörren att jag min sann hade sparat men att datorn inte beviljade något sparat material.
Sen grät jag och ringde vår sekreterare. Uppgivet, snabbt och osammanhängande försökte jag få fram budskapet. Då hade datorn dessutom antagit en egen skrivstil och istället för bokstäver blev det endast symboler då jag tryckte ner tangenterna.
"Skit i det där. Slå igen och ta istället ett glas vin", sa vår stabile sekreterare.
Jag hade dock varit förutseende och skrivit om allt medan det ännu gick att skriva, gjort fyrtionio kopior, lade det i ett kuvert och stoppade allt i henne postlåda. Jag hade enkom ringt för att få tröst och stöd och jag gjorde som hon sa. Nu får hon ta hand om resten.

Idag ska jag på konfirmation. Sist jag var på en sådan händelse var när vår yngsta dotter konfirmerades. Prästen var inte nådig mot vår dotter vid undervisningen. Det krävdes samtal tillsammans med kyrkoherden. Antagligen hyste prästen något agg mot flickan som vi aldrig fick någon förklaring till. Kanske berodde det på att vår dotter var inbegripen i kristendomen och prästen kände sig förbigången. Men det är endast en vild gissning från min sida.
Själv är jag inte konfirmerad. Jag gjorde ett tappert försök. Sedan gick jag hem till prästen som djupt nedsjunken i sin öronlappsfåtölj lyssnade till mitt budskap. Han var en beläst och vis man och hade insikten om att denna gängliga flicka inte skulle gå att övertala. Därmed släppte han mig helt okonfirmerad ut i den begynnande tonårstiden men jag tror han ändå bad en bön om att det trots allt skulle gå mig väl i livet.

Inte heller har jag tagit studenten. Jag utbildade mig istället till verkstadsmekaniker. Många gånger har jag ställt mig frågan hur jag egentligen kom på den idén. Men jag kan hantera en supportsvarv och ett skjutmått om det skulle behövas. Det är minsann inte alla vilka tagit studenten som kan!