Ont i fyra magar och gamla ullstrumpor

Häromdagen träffade jag Åke. En spänstig pensionär som promenerar sex kilometer varje dag. I ut och skur. År in och år ut.
Han brinner för friskvård och försöker dra med sig gemene man i hans ålder och äldre för att de ska få ett längre liv. Det är Åkes fasta övertygelse, motion förlänger livet. Det räcker med att sitta på en stol och sträcka armarna mot taken så plussar det på livet med en dag. Minst.

Jag är glad över att Åke inte frågade mig hur mycket jag motionerar. Jag, en dam i mina bästa år, borde nog röra på mig mer än vad jag gör. Inleder med liv och lust olika sorters träningspass men lika snabbt som de uppkommit så försvinner armhävningar, knäböj och språng på stället tillsammans med min brist på motivation. Försöker trösta mig med att jag varken är sjuk eller äter några som helst mediciner. Former och fasthet på sina ställen har jag också så det duger.
Jag får nöja mig med att leva den tid jag blivit tilldelad, det är inte mer med det.

För att återgå till Åke. Förutom sina stärkande promenader ser han som sin nykomna livsuppgift att plocka upp tomburkar som folk kastat omkring sig. Vännerna förfasar sig. De skulle aldrig komma på tanken, dessutom kan någon bekant se hur de plockar upp en burk värd en krona och tro att de plötsligt blivit fattiga.
"Jag gör det för kossornas skull", säger Åke och jag kontrar med att upplysa honom om att det inte finns så många kor på gatorna i Finspång.
Han ser strängt på mig. Håller trots allt med om att Finspångs gator är fattiga på kossor. Men ändå. Kan folk kasta tomburkar på Finspångs gator kan de också kasta burkar på bondens gärden. Burkar som sedan följer med i slåttermaskinerna och bli vasst i fodret. Med förödande konsekvenser som följd.

Jag håller med Åke. Nickar i samförstånd och tänker på våra barnbarn som är Miljöspanare. En uppgift som förärat dem körkort i miljöspaning.
Det tar naturen 200 år att bryta ner aluminium. Att spotta ut ett tuggummi, så som de flesta av oss gör, tar 25 år men rekordet tar nog en fiskelina. Den försvinner först efter 600 år. Till skillnad från toalettpapper som har en nedbrytningstid på upp till 4 veckor. Ullstrumpor tar däremot 5 år. Kan vara bra att veta om någon tröttnar på sina gamla ullstrumpor och väljer att kasta bort dem i någon skogsbacke.

Själv har jag blivit en fena på sopsortering. Tack vare våra förnämliga soptunnor Norrköpings kommun kört till kommuninnevånarnas tomter. Ibland gör kommunen goda insatser, det gäller bara att som god medborgare hänga på och inte kasta sopor hur som helst.

Att tämja en talgoxe och konsten att vara trygg

Mitt i rosendoften har jag tagit mig en välbehövlig vila. Stängt ute IT-skandalen, regeringskrisen, löften och bortförklaringar.  Det styrande skeppet som är på väg att sjunka till botten med samtliga inblandade ombord. Utan livväst och överlevnadsmöjligheter. Så som det för stunden verkar vara.
Möjligt att vi vaknar upp i morgon bitti med en ny regering.

Uppe på allt elände har Miss Li druttat i spat. Mitt under pågående konsert. Och en vårdare har satt kaninöron på en brukare och lagt ut konstellationen på instagram. Det finns inte längre några roliga nyheter utan enkom sådana som gör sinnen nedstämt.  Då kan det kännas skönt att vila bland rosendoft.

En nyhet av det mer personliga slaget är att jag idag har inlett projektet "att tämja en talgoxe". Då maken och jag satt vid utomhusmöbeln och åt överbliven pannkaka med socker och smör kom en talgoxe flygande. Den sträckte fram sina smala ben och landade mitt i smörbyttan. Genast omgående beslutade jag mig för att få den att äta ur min hand. Då pannkakan var slut försökte jag med bröd. Nu förstår jag att det är ett långsiktigt och tålamodsprövande projekt. Men det gäller att inte ge upp så där på direkten.

Det är dock lätt att ge upp om det bär emot. Vilket jag ofta säger till våra barnbarn. Speciellt till stortvillingflickan som har en förmåga att påstå att hon inte klarar det hon satt sig i sinnet. Antagligen har hon blivit påverkad från något håll att inte klara av det hon vill försöka sig på.
"Testa", säger jag till henne. "Du vet ju inte om du klarar det innan du har provat".
Kanske blir det lätt så när något inte riktigt är så som det ska vara. I hennes fall en medfödd cp-skada som gör att benen inte riktigt hänger med. Men att hindra henne från att utnyttja de förmågor hon har tror jag innebär en begränsning för henne.

Med detta påstående relaterar jag till vår dotter. Varken jag som mamma eller maken som hennes pappa har någonsin satt oss på tvären då hon velat testa nya utmaningar. Enda gången jag sa ifrån var när hon ämnade åka runt i Europa sittande bakpå en motorcykel. Konflikten blev genast ett faktum och maken kände sig nödd och tvungen att bryta in. Resan blev således av och lugnet lägrade sig. Förutom i mitt inre. Det återfanns sig då jäntan helskinnad var hemma från äventyret. Kanske berodde min ängslan inte enbart på hennes grava synskada. Jag hade nog slagit i bromsen även om hon varit seende.

Dotterns hästar har passerat revy. Varje gång hon sålt sin häst har jag dragit en lättnadens suck. Till det varit dags för nästa ök. Eller som den gången då hon provkörde sin brors moped. Eller klättrat på klättervägg. Testlistan över vad hon kastat sig in i kan göras hur lång som helst, ibland med inslag av blodvite, en utslagen framtand, skador vid ett fall från en cykel, en bruten arm och skållade lår uppkommet från kokande vatten. Men vi har aldrig hindrat henne från att försöka. Men det viktigaste av allt, hon har aldrig hindrat sig själv från att testa de utmaningar hon kastat sig in i. Därför står hon där hon står idag, stark, trygg och modig vad som än händer.

Så tänker jag att det även ska vara för stortvillingflickan, vår dotters brorsbarn, den dag även hon är vuxen. Att ingen hindrat henne från att bli stark, modig och trygg. Trots sitt medfödda handikapp.

.

Värdet i uttalade ord och en svävande fågel

Det händer att jag söker i mina dagböcker för att se efter hur min dag såg ut för ett antal år tillbaka i tiden. Oftast blir det en läsning där jag känslomässigt kastas fram och tillbaka. Glädje blandas med sorg. Flydda tiders saknad, upplevelser som aldrig kommer tillbaka. Upplevelser som jag kan känna borde vara ogjorda, uppsatta mål dit jag kom ända fram eller mål som aldrig blev nådda. Små händelser och stora, vardagliga ting och festliga tillställningar. Nya kontakter och brutna. Människor i en ständig ström, vissa för alltid kvar i mitt hjärta medan andra bleknat bort. Bildat en suddig ansiktslös massa. Röster som kommit och försvunnit, vissa för alltid.

Precis idag för tre år sedan var småtvillingarnas storasyster hos oss på besök. På håll hörde vi glassbilens glada trudelutt. Den som pålyser att något gott är på gång.
"Glass", sa vi till varandra, barnet och jag. Ett ord och en enda tanke som fogades samman till en enighet.

Vi stod på vägen utanför vårt staket. Hand i hand. Förväntansfulla inför det som komma skulle. I ett dammoln bromsade glassbilen in och ut hoppade chauffören. Glad och igenkännande. Bilen full av olika sorters glass, bara att välja från den uppsatta skylten på ekipaget baklucka som med text och bild visade utbudet.

"Du har världens bästa mormor som köper glass åt dig, va"? sa glassbilsförsäljaren till flickan.
Lika stadigt som greppet runt mina fingrar såg hon upp på honom med sina klarblå ögon.
"Det har jag även om hon inte köper glass", sa hon utan att röra en min.
Glassbilsförsäljaren blev ställd, han tappade ord och såg aningen vilsen ut.
"Får jag isglass"? frågade mitt barnbarn och jag svarade att du får det du vill ha.

Jag kände det som om jag svävade likt en fågel högt över marken där vi stod. En liten händelse och några uttalade ord från en liten flicka som med sin hand i min uttryckte det hon då i den stunden kände för sin mormor.

Under dagen när jag suttit i bilen och tagit mig fram mil efter mil på vägarna har jag tänkt på just den händelsen. Tänkt att jag hoppas komma förbli en värdefull person för den nya generationen som tagit sin plats i vår familj. En mormor och farmor som finns till i både glädje och sorg, framgång och motgång. Att kontakten aldrig bryts även om någon annan till äventyrs vill att den ska brytas. Händer som aldrig glider ur den andres kärleksfulla grepp. Oavsett vad som sker genom livets vindlande labyrinter.

Jag är glad att jag skrev ner det som skedde och sades utanför vårt staket. Den där soliga och varma sommardagen för tre år sedan. Det är det där lilla som betyder så mycket.

Att bemästra min rädsla och röda strimmor som leder till hjärtat

Jag stod framför det elektriska stängslet. Tvekade i det längsta och kom till den slutsatsen att jag är lika rädd för åsnor som för hästar. I mina ögon verkar de minst lika farliga och jag kunde helt enkelt inte förmå mig till att kliva in i hagen där fyra åsnor nyfiket iakttog mig.

Nu är det inte bara hästar och åsnor som skrämmer mig. De flesta djur gör mig nervös, om det inte gäller småkryp vill säga. Eller kor. I alla fall har jag tidigare inte varit rädd för kossor, nu vet jag inte eftersom det var många år sedan jag närmade mig en ko.

När sonen träffade sin sambo sa han lite så där i förbifarten att hon var hundägare. I min naivitet trodde jag lite fördomsfullt att en jänta från staden ägde en liten hund. En sån där som med god marginal får plats i en handväska.
När det så visade sig att det var en pitbull sov jag inte på sju nätter utan låg och funderade över hur jag skulle tackla problemet med min hundrädsla. En rädsla sprungen ur ett hundbett jag i ungdomens dagar råkade ut för.
Helt omotiverat, utan att jag provocerat hunden, flög den på mig och högg sig fast i mitt ena bröst. Bröst som nyss formats passande den minsta behåkupan. Således var jag mycket rädd om mina nyutsprungna behag och såg med stor tillförsikt dem växa och mogna vart efter tiden gick.
Eftersom jag sedan tidiga barnsben också har en obotlig rädsla för sprutor vågade jag inte berätta för mina föräldrar att jag blivit hundbiten. Risken var överhängande att de då skulle ta med mig till distriktsläkaren som i sin tur skulle ge mig något slags motgift i sprutform gällande hundbett.
Sålunda gick jag omkring med ett tuggat bröst och det var inte för än såren började vara som jag kände mig nödd och tvungen att lätta på blusen och visa upp mina skador.
Pappa blev förbannad på hundägaren och den galna hunden medan mamma i vanlig ordning vred sina händer och letade efter röda strimmor som kunde ha letat sig in mot hjärtat. Det skulle då vara förenat med en omedelbar död.

Hela den smärtsamma händelsen ledde varken till röda strimmor, dödsryckningar eller sprutor. Om mamma inte hindrat pappa så hade han med största säkerhet gett hundägaren och hans hund var sin rejäl käftsmäll. Det enda som hände var att jag för alltid blev hundrädd.

Nu visade det sig att sonens sambos hund var fredligt sinnad och vi kom mycket bra överens då vi bekantat oss med varandra. Min sömnlöshet var därmed helt obefogad. För henne kände jag aldrig någon rädsla, ej heller räds jag dotterns ledarhund trots att han stundom har ett kraftfullt strupljud. Vi är de allra bästa vänner och jag är gärna hundvakt då det behövs.
Däremot kände jag mig nervös då jag besökte grannen och deras lilla söta lånehund kom springande mot mig, gläfsande och morrande. Utrustad med Länstidningen motade jag bort hunden allt medan grannarna försäkrade mig om hundens kärvänliga beskaffenhet. Vilket visade sig vara med sanningen överensstämmande så nu är jag inte längre rädd för den gråa lilla tussen.

Däremot är jag rädd för främmande hundar. Och åsnor vilket jag fram till idag levt i ovisshet om. Men nu träffar jag sällan på åsnor så det kommer inte att bli några större problem som inskränker på mitt dagliga leverne.

Lurad av en stare och ett språkligt bruk

Klick, klick, klick, drrrrrrr. Klick, klick, klick, drrrrrrr....
Jag vaknade strax för klockan sex i morse. Hörde hur vår vattenspridare jobbade på.
"Nej", tänkte jag. "Nu glömde maken att stänga kranen igår kväll och nu har vattenspridaren gått hela natten".
Låg stilla och lyssnade, funderade på om jag skulle kliva upp för att gå ut i trädgården och göra en åtgärd. Då kom jag till insikt om att det var en stare som satt helt nära vårt öppna sovrumsfönster och härmade vattenspridaren. De är ena riktiga experter på att härmas, de där stararna. Troligtvis har fågeln suttit i ett träd och memorerat ljudet då vår vattenspridare under gårdagen varit aktiv. I arla morgonstunden passade den så på att praktisera sin nya kunskap. Nöjd med den insikten vände jag på mig och somnade om.

Det går att lära sig härma olika ljud och språk. Gäller både människor och vissa djurarter. Själv är jag ingen språkbegåvning, har utan någon större framgång gett mig i kast med tyska, franska, finska och engelska. Engelskan är det språk jag behärskar även om uttalet haltar betänkligt. Tyskan är som bortblåst, finskan finns det ännu kvar några fraser av men franskan gav jag ganska omgående upp.

På de sociala medierna varnas nu om en man, kommen från ett annat land, som går omkring på gatorna i en stad i en annan kommun än vår. Han närmar sig den inhemska befolkningen och gör några trevande försök att härma vårt språk. Något som är mycket uppseendeväckande, ja rent utav riktigt farligt. Så farligt att mannen nu figurerar under rubriken VARNING.
Han kan säga "Hej, vad heter du"? vilket tyder på att han är ute i onda avsikter.
Den inhemska befolkningen är utrustad med ett vokabulär så som Idiot, djävul, galning, peddo, avskum, pack och utvisning. Ord som nyttjas flitigt i den sociala tråden.
Men den enträgne mannen fortsätter sin vandring på okända gator och försöker härma okända människors inhemska språk. Det är rent utav förfärligt och kommer helt och hållet an på att många av oss inhemska röstar på fel parti.

Vi inhemska är så uppfostrade att vi tror gott om våra egna, vi som inte skiljer oss i någon större utsträckning från mängden. Därför är det förvånande att en inhemsk kvinna överlämnade bilnyckel till en man som till viss del lärt sig härma, förstå och uttala vårt språk. Bilen skulle provköras och det blev en så pass lång provkörning att kvinnan som stod kvar på plats och ställe för att vänta på sin återvändande bil står kvar där än idag. Fly förbannad, vilket inte är något att undra över.
Åter igen kommer hjälpen av vårt vokabulär till nytta på de sociala medierna. Den lömske bilprovaren har hängts ut med bild, namn och fullständigt personnummer. En av oss inhemska har till och med gått ytterligare ett steg längre och tagit fram adress och lägenhetsnummer till biltjuven så alla ska få veta vem han är. Inlägget delas hej vilt och alla tycker synd om kvinnan som lämnat ifrån sig bilnyckeln istället för att sätta sig i passagerarsätet och följt sin bil under färden. För henne gäller inte de starka kraftuttrycken, hon har ju inte gjort något fel utan tillhör endast det inhemska folket.

Jag funderar över om hela historien om mannen på okända gator och bilen på villovägar
är med sanningen överensstämmande. Fasar vid tanken om någon av mina närstående eller jag själv en dag får se min nuna i de sociala medierna under rubriken VARNING. Bli delad över hela världen till bestörtning för mina närmaste, övrig släkt och vänner. På lösa grunder dessutom.

Men risken är nog minimal. Jag är ju inhemsk och kan vårt språk med endast en brytning av värmländska och lite östschötska.
 Ty vi inhemska är befriade från skuld, vi röstar enkom på helt fel parti. Och delar det andra säger åt oss att dela på de sociala medierna.