Sveriges Chicago och Ebbas Hus

Första frostnatten lade ett gnistrande skimmer över våra gräsmattor. Frostnupna rosor och slokande höstaster. Som dock kvicknade till vart efter dagen tinades upp.

Jag känner mig vemodig och trött. Inte beroende på den för årstiden uppkomna frost utan den frost som samhället så frikostigt delar med sig av.
Våld och övergrepp, bränder och skadegörelse, konflikter och fiendskap, splittring och osämja. Önskningar om att varandras närstående förpassas till helvetet och kränkningar av okända. Listan kan göras hur lång som helst och det är tröttsamt. Jag vill att allt ska vara som vanligt, inget annat.

Halva Norrköping var under gårdagen avstängd. Nationella bombgruppen var på plats för att ta hand om en bil där något märkligt föremål med vidhängande sladdar upptäckts på bilens underrede.
När buset ändå var på gång tuttade de eld på en förskola. Vilket medför konsekvenser för förskolans elever och föräldrar men även för elever på andra förskolor och skolor som säkert känner en ängslan över att också de ska drabbas.

En nybakad kaka där bland annat pumpa, kardemumma, valnötter och smör ingår i smeten blir en tillfällig balsam för själen. Krånglig och tidskrävande att åstadkomma men ack så smakrik. Som omväxling till den fadda smaken sociala medier och nyhetsflödet i övrigt ger.

En resa är bokat. Även det ger en höjning av humörets temperatur. Stortvillingarnas storasyster, mamma och jag tänker bege oss till Malmö för att förlusta oss. Bo på hotell och äta hotellfrukost. Ge oss ut i stadens vimmel för att spendera tid med varandra men också på nyttiga onödigheter som korsar vår väg på gångbanorna.
Turning Torso och Pildammsparken. Möllevångstorget och Ebbas Hus. Malmö är (enligt Sydsvenskan)  Nordens farligaste stad men jag har också läst att den bjuder på en kombination av olika sevärdheter vilka vi tre generationer inom en snar framtid ämnar utforska.

Känner nu att frosten inombords sakta början smälta undan. Livshändelser kan inte göras ogjorda. Det går inte att backa bandet. Även om det finns en önskan att jag på något sätt ha kunnat påverka händelseförlopp, låtit ord vara osagda, i vissa fall visat ett större kurage eller tagit mig ur situationer innan de gjort skada. Inte heller kan jag ta ansvar för andras beslut och agerande. Därför låter jag frosten smälta och ge mig själv det utrymme jag behöver. Vila i det goda och ta en bit till av den nybakade kakan bestående av pumpa, kardemumma, valnötter och smör.

En resa till Örebro och den vilda ritten på adrenalinvågen

Efter dryga två timmars arbete lyckades maken befria våra kanelbullar som så sorgesamt blivit inlåsta i vårt förrådsutrymme där extrafrysen befinner sig.
Med fast beslutsamhet gav maken sig på fönstret med hammaren. Meningen bakom detta var att försöka bryta sig in till förrådet fönstervägen men då glasrutan är av gediget material blev det inte ens en antydan till spricka i glaset. Vi förmodar därmed att våra fönster är gjorda av pansarglas.
Därmed sagt blev det till att forcera dörren med såg, kofot och stämjärn. Trägen vinner och bullarna kom väl till pass en dag som denna då grannfrun kom över på förmiddagsfika.

Hon passade då på att beundra min canvastavla som jag beställt utifrån ett egentaget fotografi. Tavlan hämtade jag efter en mycket lång väntan ut idag efter att jag oroligt lyckats spåra tavlans väg från Växjö till Skärblacka.
Eller rättare sagt till Norsholm där den till sist hamnat.
På klockslaget 09.00 befann jag mig utanför ICA Brasken med spårmejlet i näven.
"Tyvärr, ditt paket är felsorterat. Det ska till ICA i Skärblacka så jag har skickat det vidare för en liten stund sedan", sa flickan bakom disken.
Så bra, då vänder jag bilen och åker till vårt eget ICA.
Vilket visade sig vara totalt meningslöst. Mitt tavelpaket hade fortsatt sin färd, denna gång mot Örebro.

Jag red på den högsta vågen av adrenalin. Ilskan visste inga gränser och då PostNord inte var närvarande blev den stackars flickan målet för min vilt galopperande missnöjdhet.
Blek om nosen kilade hon ut på lagret för att se om tavlan påbörjat resan mot Närke. Lika blek kom hon tillbaka med mitt paket i famnen.  Budbilen var aningen försenad och paketet hade därför inte kommit längre än till butikens lagerlokal. Hon höll det i ett krampaktigt grepp och förklarade att hon på inga villkors vis fick lämna ut det eftersom det var ICA Skärblackas uppgift.

Våra ögon möttes. Mina sammetsbruna hade ändrat färg. De var vid detta laget svarta som sot.
En och en halv meter från mig befann sig min hett efterlängtade tavla. Enkom disken fanns mellan oss. Och en vettskrämd butiksbiträde som stammade att om jag skulle få mitt paket måste det först en vända till Örebro innan jag kunde lösa ut det på hemmaplanen.

Istadigt stod jag framför flickan och glodde. Efter en stund förde hon tveksamt skannern mot paketets streckkod. Det blippade till och med näst intill ohörbar röst bad hon om min legitimation.

"Du ser, allt går att lösa. Det är inget att bli så upprörd över", sa jag och tog paketet ur hennes grepp som äntligen mjuknat.

Nu pryder tavlan vår vägg i vardagsrummet. Där passar den mycket bra, om det är både maken och jag helt överens.

En tidspressad lusjakt och en akut apotekstid

Utanför vårt fönster är det vackert som en tavla. Denna morgon bjöd på solsken som fick löven, vilka än så länge klamrar sig fast vid grenarna att glöda.
Vid frukosten satt vi länge och tittade ut över sjön med den vidhängande prakten.
Då, mitt i stillheten kom ett sms från dottern.
"Mamma, en av småtvillingarna säger att det kliar förfärligt i hårbotten. Tänk om hon fått löss! Och vi som ska till frissan om ett par timmar".

Eftersom jag själv skulle ut på jobb blev det att raska på om jag skulle hinna med en sondering av löss och komma i tid till mitt jobb. Men eftersom jag saknade lämpliga instrument var jag tvungen att först införskaffa mig dessa.
Främst en luskam. Möjligtvis att vår lokala matvaruhandlare saluför dessa kammar då tiden är inne för hårlössens härjningar, var min första tanke. Varpå jag genast körde dit och frågade kassörskan Karin om hon hade några på lager. Inga kammar dock lusmedel och för att gardera mig slog jag till med en förpackning.
Apoteket, där finns det luskammar. Vid framkomsten kom nästa bakslag. Dörren var låst och en halvtimma kvar innan den skulle öppnas. Tiden tickade, lusjakten och mitt jobb väntade.
Innanför glasrutan såg jag apotekarna rumstera om bland piller och pulver, salvor och krämer. Med vild uppsyn bankade jag hårt på fönstret. De tittade upp och jag gestikulerade och skrek att de genast måste öppna eftersom det uppstått ett verkligt nödläge.
Vettskrämda rusade de till dörren och vred om nyckel. Beredda på att agera första hjälpen.
"En luskam tack. Snabbt för nu jäklar brinner det i knutarna".
Förvirringen som uppstod är svår att förklara. Men en luskam fick jag och jakten kunde börja. Efter en stund  kunde jag lugna barnens moder att hennes flickor är garanterat lusfria. Hon tog emot beskedet med en suck av lättnad.

Ej heller har dottern med familjen några spindlar. Småtvillingarnas storasyster har fått en utrustning av oss morföräldrar med vilken hon kan fånga spindlar för att på nära håll studera deras liv och leverne.
Sex spindlar infångades varav två av dessa var avlidna redan vid undersökningens början. Resten av flocken är på rymmen vilket flickebarnet noga påannonserat genom en varningstext som placerats väl synlig på köksbordet.

Mina för dagen tvenne uppdrag är i detta nu avklarade. Text och foton inskickade till tidningsredaktionen och våra barnbarn har inga kliande djur i hårbotten. Det har jag efterforskat med största noggrannhet.  Nu återstår endast att ge våra eminenta apotekare en eloge för snabb service och vänligt bemötande. Kanske med en tårta till morgondagens förmiddagskaffe. Vilken jag i så fall tänker leverera på apotekets ordinarie öppettider.

Brödlös och rådlös

Aldrig tidigare har min längtan efter en kanelbulle varit så stark. De finns där, i frysen som vi placerat i det avgränsande utrymmet i vår gäststuga. Frysen fungerar som ett extra tillskott till den som finns i vårt kök. Och det är i extrafrysen som nybakade bullar fryses in i väntan på att få bli upptinade.
Varför inte gå ut och hämta en påse bullar om trånaden gör sig gällande?
Dessvärre är vi nu både brödlösa och rådlösa ty dörren till utrymmet där frysen finns går ej att få upp.
Min solstol har av någon märklig anledning fallit till golvet och placerat sig mellan garderoben och dörren. Sitter där som en rejäl bromskloss och trots att maken är beskaffad med ett handlag utöver det ordinära går han bet på att lösa uppgiften som omfattar att dörren kan öppnas.
Det finns nu två alternativ att välja mellan om det ska bli några bullar. Motorsågen eller hammaren. Med det första alternativet kan han sätta sågen i dörren och med det andra knacka sönder fönsterrutan. Nu är vi oense om vilket alternativ som lämpar sig bäst. Jag röstar för motorsågen medan maken hävdar att en trasig fönsterruta är enklast att återställa.

I väntan på röstresultatet har jag vandrar i vår trädgård tillsammans med min kamera för att stilla abstinensen som de oåtkomliga kanelbullarna ger.
Gräsmattan är fylld med höstlöv. Med sina mustiga färger ligger löven utspridda som om någon kastat ut en hink med konfetti.
Vissa löv ser ut som silver med vattendroppar som glittrar i solljuset. Naturen har en förmåga att göra riktigt bra jobb helt på egen hand. Hösten är vacker trots att jag inte tycker om den.

På mitt skrivbord ligger den nya upplagan av filofaxuppslag. Det är snart dags att planera in 2018.
Alltid lika spännande varje år. Tomma dagar som ska fyllas på med något nytt och innehållsrikt. När jag ersätter de gamla förbrukade dagboksbladen mot de nya är det inte långt kvar till vändningen. Då det åter är dags för vårsol och lövsprickningen.
Förhoppningsvis har vi fått upp dörren som leder in till våra kanelbullar innan nyåret ska vakas in.

Som en tröst mitt i allt elände med de oåtkomliga kanelbullarna finns en mjuk pepparkaka. Försmak av julen. Glöggen får dock vänta trots att jag vet de som redan provsmakat årets brygd. Precis som vanligt går åsikterna om smaken isär. I år är det indiskt som gäller. Glöggen ska hjälpa till att föra tankarna till gatukonst samt kryddmarknaden i Khari Baoli i Old Dehli. Flaskans etikett föreställer indisk traditionell skyltmålning med symboler och budskap.

"Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara". Mitt i allt finns Jesu födelse men ibland känns det som om just den händelsen inte har så stor betydelse i det stora hela.

Varning för lösdrift och en unison luftsmocka

För något år sedan stod maken uppflugen på en stege, något med taket skulle fixas. På vägen dök två hurtfriska damer upp. Stunds i stegen och stavarna pendlade i takt med fötterna. Båda tvärstannade och ropade på maken.
"Kom till PRO och dansa med oss".
"Nej jag vill inte. Fråga Carina istället".
Vilket befängt förslag. Han vet att jag varken kan eller är intresserad av pardans.
"Henne vill vi inte ha med. Det är karlar vi är ute efter. Dessutom är hon minderårig", gastade damerna.
Maken höll sig hårt fast i stegen medan damerna ryckte i byxbenen för att få med honom till dansgolvet. Till sist gav de upp och fortsatte sin stavgång med lika spänstiga steg som då de först dök upp.

Igår gjorde jag mina lovar runt PRO-lokalen Mariehult. Ljud från musikanläggningen trängde ut genom de stora fönstren till den lokal som en gång i tiden varit matvaruaffär.
Det kan inte skada att kolla läget, vad pensionärerna egentligen håller på med, tänkte jag. Om ett par år har jag åldern inne och därmed kommer jag att bli insläppt i pensionärsgemenskapen.
En varningstriangelskylt är uppspikad på lokalens vägg. Om skylten vill påkalla bilisternas uppmärksamhet gällande pensionärer på lösdrift längs med gatorna eller om skylten varnar för  pensionärer i största allmänhet går inte att riktigt fastställa.

Däremot vet jag med största säkerhet vad skylten ej genomfart betyder. En sådan skylt är uppsatt vid parkeringen vid Centrumtorget i Skärblacka. Där gäller medsolskörning. Inget annat. Vilket en dam rattande sin bil ej observerat. Bekymmerslöst kom hon farande motsols varpå våra motorhuvar möttes med en luftspalt på cirka tre ynka meter.
Jag tecknade åt damen att backa, vända och köra åt rätt håll annars klarade jag inte av att styra in min bil i parkeringsrutan.
Damen visade sig vara av den mer ilskna sorten varpå hon gav mig en ordentlig skopa ovett.
Det var kanske inte det värsta. Hon röt att hennes gamla mamma skulle lastas på vilken stod en bit bort och väntade. Lastas på!
Möjligtvis var damen speditör till vardags eftersom hon liknade sin mamma vid ett gods.
Ilskan rann till även hos mig och jag fräste att hon nog inte borde köra bil om hon inte kan tyda de mest enkla förbudsskyltarna. Hon kontrade med att det minsann inte är så lätt att köra bil i Skärblacka. Jag skakade beklagande på huvudet, parkerade min bil och gick därefter förbi den gamla mamman som såg smått orolig ut.

Frissan som skulle ta sig an min kalufs blev upplivad då jag något irriterad berättade om det dramatiska händelseförloppet som pågått på parkeringen. Min föregångare i frisörstolen var av manligt kön som mumlade något om kärringar och bilkörning. Varpå frissan hötte med hårblåsen mot hans nyfriserade huvud och bad honom vara tyst. Han krympte en aning i klippkappan och såg smått generad ut. Munnen hade varit lite snabbare än tanken. När han hade betalat och skulle gå tittade han åt mitt håll och manade mig att köra försiktigt i trafiken.
Frissan och jag gav honom en unison luftsmocka, han flinade och försvann.

Stundom kan det annars fridfulla Skärblacka liknas vid rena rama vilda västern när medborgarna är ute och kör bil. Men så har vi också ett komplicerat vägsystem i de centrala delarna av byn vilket kan vara förmildrande orsaker till vissa incidenter som uppstår i trafiken.