Resedrömmar och en tur genom sjumilaskogen

Jag har tillsammans med vår dotter och småtvillingarnas storasyster varit på resande fot under ett par dagar. Tre generationer med ryggsäckar fyllda av äggmackor, godis och reseunderhållning.
Två hotellrum var bokade. Ett enkelt och ett dubbelt. I den smala sängen sov jag. Med utsikt över Malmö Centralstation.
Innan jag drog för mörkläggningsgardinerna satt jag en stund och tittade ut över rörelsen av människor. Människor som var på väg till andra platser eller just hemkomna.
Jag funderade en stund över de för mig okända som jag från mitt hotellfönster studerade. Vilka de kunde tänkas vara, vart de kom ifrån och vart de var på väg.
Kanske någon lämnat en relation bakom sig. Med ett stråk av smärta och ensamhet i bagaget. Eller kan hända med en känsla av lättnad och frihet. Andra kanske stod på Malmö Centralstation för att ta emot sin längtan. Ett par korta dagar innan det blev dags för avskedstagande och en ny längtan.
Det kan mycket väl hända att någon kom hem för att stanna. Gjorde liksom vi, en kortare resa för att få lite omväxling i vardagslivet.
För några kan resandet vara en del i vardagen. Tåg och buss till och från arbetet.

Jag blev sömnig, ringde hem till maken och sa god natt. Tittade en sista gång ut genom fönstret. Det hade börjat glesna på människor och en bit bort glimmade fönstren från Turning Torsos fasad mot den svarta himlen.
Klockan sex på morgonen knackade det försynt på min dörr. Ingen roomservice, däremot ett klarvaket barnbarn som inte fick den uppmärksamhet av sin mamma som hon önskade. Hoppet stod istället till mormor som sömndrucket öppnade dörren. Därmed tog dagens första samtal sin början.

Idag har jag gjort en annan sorts resa. Tillsammans med en gammal hund. Vi satt i samma vagn, dragen av en 4-hjuling genom storskogen. Det märktes tydligt att hunden hade vanan inne. Själv kände jag mig ängslig, klamrade mig fast ömsom vid hunden ömsom vid vagnens kant. Föraren kastade då och då till mig lite hundgodis som jag förmodade var ämnat åt hunden.
Det lutade betänkligt när vi färdades över kala, sluttande stenhällar och det stänkte om hjulen då vattenfyllda hålor forcerades. Stundom svettades jag nervöst, stundom frös jag. Inget var på något sätt lagom.
När färden var över blev jag bjuden på kaffe och hembakade kakor. Kändes som en belöning, precis som när hunden fick sitt godis. Den som är duktig belönas rikligt med beröm och något ätbart.
Själv är jag i denna stund mest glad och tacksam över att jag överlevde den vådliga färden.

Falnande romantik och nybakat hos Tranan

Så länge det finns ork, motivation och förnöjsamhet i att ta vara på det goda livet har att erbjuda tänker vi ta del av de möjligheterna. En dag är det för sent, att fundera över det som aldrig blev av verkar på något vis värre än att fundera på det som redan avklarats.

Utifrån den enkla anledningen beslutade maken och jag att kosta på oss ett par njutningsfulla dagar som genomträngande handlade om lyx och flärd. Närmare bestämt en övernattning på Badhotellet i Tranås.

I vårt rum låg fluffiga badrockar, snyggt arrangerade på fotändan av den inbjudande övernattningssängen. Bubblande vin nedstucken i kylhinken, skimrande isbitar höll vinet dess rätta temperatur. Läckra  chokladpraliner  smälte på tungan och frigjorde dess ljuvliga smaker.

Vi flöt på rygg i poolens behagliga vattentemeratur. Badade örtbastu där en dimma som doftade örter och Vicks vaporub med lätthet kunde ta kål på den kraftigaste förkylningsbacillen som eventuellt följt med oss från Östergötland.

Fårskinnsklädda vilstolar, smäktande musik, levande ljus och dignande fruktfat.

Doktorsfiskarna Gurra rufa tog hand om våra trötta fötter allt medan maken stönade, dock ej av vällust ty han har extremt kittlig fotsulor. 

Tre rätters middag, där till ett väl utvald glas vin passande varje måltid. Som avslutning bakad choklad med vit chokladsås- och apelsinsås, rostade pistagenötter och chokladjord.

Tröttheten efter all avslappning och vällagad mat gjorde sig till känna, vi föll till föga och kröp ner under pösiga täcken som stoppats ner i påslakan av mjukaste satin.

Under en romantisk weekend vill romantikerna gärna ligga lite extra nära varandra, maken och jag är inget undantag. Våra kroppar doftade så som kroppar doftar då de i spaavdelningen behandlats med välgörande oljor och krämer av vitt skilda slag. Dofter som i sin tur bättrade på den uppsluppna stämningen.

När romantiken var som bäst hörde jag maken ställa frågan vart jag egentligen tagit vägen. Jag befann mig på golvet, mitt emellan våra sängar som sakta och omärkligt glidit isär. Där låg jag endast iförd min hudkostym precis så som jag var när jag kom till världen. Förskräckelsen över att bryskt lämnat tryggheten var lika stor nu som då. Makens ögon stirrade ner på mig mellan de glipande madrasserna. Min dagsform är inte som tidigare, då jag med en graciös lätthet tagit mig ut ur knipan.
Nu låg jag där och stirrade tillbaka, hjälplös och oförmögen att på egen hand resa mig upp.
Under glada tillrop och ett visst besvär lyckades maken lirka fram mig och jag kunde kravla tillbaka  i sängen. Den specifika delen av romantiken hade vid det laget falnat, vi somnade hand i hand för att utvilade vakna på morgonkvisten till en välfyllt frukostbuffé som väntade i den vackra matsalen.

Vår romantiska weekend avslutades med gofika hos café Tranan, en promenad på Storgatan och ett besök i en loppisbod. Jag säger som det sägs på sociala medier då livets njuts till fullo och återberättas i ord och bild: Vi kunde ha haft det sämre.

Grekisk köttfärs och en tillplattad skribent

Jag är oerhört glad i mat. Inte speciellt kräsen och äter med god aptit det mesta som bjuds. Min egen förmåga i matlagning landar ofta på helt vanlig husmanskost. ´Måltider där det ingår svenska råvaror, helst närproducerat i den mån det är möjligt.

I låg -och mellanstadiet var skolbespisningen dagens höjdpunkt. Det är i alla fall så jag minns det. Mattanten slevade upp våra portioner som allt för ofta var större än den som skulle äta upp det som låg på tallriken. För mig var det inga som helst problem, jag skrapade tallriken ren och såg fram mot nästa dags skollunch. Men jag vet klasskamrater som led i det tysta och hade svårt för att få ner allt i de små magarna. Att slänga mat var uteslutet, Gud hade välsignat maten och det som var välsignat genom frökens uppmaning att be bordsbön det skulle också ätas upp.

Det var med stor iver jag under gårdagen styrde bilen mot grannkommunen för att få vara med i en skola som hade öppet hus. Där ingick skolmat i form av grekiska köttfärsbiffar, vitlökssås, rikligt med grönsaker och till efterrätt äppelkaka med vaniljsås. Förhoppningar fanns att även jag skulle få avnjuta denna kulinariska måltid.

Nu blev det inte riktigt så som jag hoppats på. Först och främst skulle jag spana in några lämpliga matgäster att intervjua. Tänkte mig att eftersom mor-och farföräldrar också var inbjudna skulle jag söka upp ett bord där tre generationer samlats. De skulle få berätta för mig om skillnaderna på skolmaten då och nu.
Ett gäng som i mina ögon verkade väl passa in i mina önskemål hade satt sig tillrätta med sina tallrikar. Ett litet barn på tre år fick hjälp av sin morfar att skära upp den grekiska biffen. Bredvid satt hennes storebror och deras mamma samt en man som verkade vara barnens far.
Jag presenterade mig och frågade om de ville ställa upp på en intervju. Jodå, kom du bara, sitt här hos oss.

Först vände jag mig till pojken. Min inledande fråga: "Nå, hur är maten här på skolan tycker du"?
"Här har jag inte gått i skola på många år så jag vet inte"löd svaret.
"Nähä, var går du då i skola och hur är maten där"?
"Jag är TJUGOETT år"! Ynglingen såg minst sagt sur ut.
Därmed vände jag mig till den yngre mannen som jag antagit var barnens upphovsman. Vilket var fel, han var deras granne. Varpå jag riktade uppmärksamheten på morfadern.
"Vad roligt att du morfar är med här i kväll tillsammans med dina barnbarn. Kan du ge mig ett uttalande"?
"Jag är barnens pappa"!
Den som såg muntrast ut i sällskapet var barnens mamma som lyssnade på intervjun med spänt intresse.

Själv kände jag mig platt och tillintetgjord. Kunde inte förstå hur allt kunde gå så fel. Antagligen tyckte de synd om skribenten för de blev med ens vänligt inställda och svarade snällt på mina frågor. Därefter packade jag ihop min utrustning och åkte hem till maken som väntade på mig med te och smörgås.
"Men du berättade väl att en del trodde att du var min dotter i början av vårt äktenskap. Att de inte är de enda där åldersskillnaden mellan par är stor"? frågade maken mig i ett försök att mildra min uppgivenhet.
Det gjorde jag inte ty jag hade redan vid intervjuns inledning tappat mitt annars så professionella agerande.

Ibland är det hårt att vara frilansande reporter.

Omsluten av mörkret och mousserande choklad

Vår trädgård har totalt säckat ihop under höstens råa täcke. Endast några enstaka judekörs med sina starkt orange färger lyser upp rabatternas allt mer tynande tillvaro.
Växten har följt oss under de snart fyrtio år som gått sedan jag fick den första plantan av min svärmor. Vid varje flytt har jag grävt upp delar av den och varsamt fraktat plantorna till en ny plats där vi slagit ner våra bopålar.
Endast en gång var den vackra växten, som enligt Svensk kulturväxtdatabas bör kallas japansk lykta,  i fara. Det var den gången då vi skulle sälja vår gård ute på Vikbolandet. Paret som tittade på gården delades upp i två läger. Maken var mest intresserad av ekonomibyggnaderna, täckdikningsslangar, åkrarnas jordegenskaper och skogskartan. Medan hustruns intresse riktade sig mot mangårdsbyggnaden med tillhörande trädgård.
Med sträng och myndig röst påtalade hon att jag inte på några villkors vis fick gräva upp en enda liten växt ur rabatterna. Hon tog ingen hänsyn till att många av rabattväxterna en gång tillhört min svärmor, dessutom så lång tid tillbaka som när min egen make var en liten pojke.

Jag hyste direkt ett agg mot kvinnan. Hon skulle minsann inte få basa över mina högt uppskattade växter. Vem vet vad hon hade tagit sig till? Kanske grävt upp hela härligheten och kastat allt på komposthögen.
Spekulanterna försvann och kom aldrig mer tillbaka. Därmed kunde jag gräva i lugn och ro för att ta med allt det som i sin växtlighet påminde om min svärmor och vår tid i Värmland.

Nu börjar snart den japanska lyktan att ge upp. Kretsloppet kan ingen rå på, det är bara att hänga med i svängarna och omslutas av mörkret.
Precis som den japanska lyktans upplyftande färg har min make förmågan att lysa upp i höstens grådaskiga dis. Plötsligt och utan förvarning utbrast han att nu är tiden inne för att åka på spa. Med ens var hotellet bokat och snart är väskan packad.
Igår ringde jag och kollade tiderna, när vi skulle checka in och när middagen bestående av tre rätter serveras.
"Ni får mousserande choklad på rummet när ni kommer", upplyste kvinnan i receptionen mig om.
En extra koll och det är mousserande dryck samt choklad som väntar innan vi börjar aktivera oss med spa och hälsobad.

Med den hälsobringande upplevelsen i bagaget är vi därefter redo att träda in i november. Fyra månader kvar till mars, då det förhoppningsvis kommer att börja röra på sig i våra rabatter.

Julgubbar och en nyskapad kontakt

Om det är möjligt att skörda jordgubbar från det egna landet till jul ser jag fram emot med en viss försiktig optimism. Mycket tyder dock på att en sen skörd är att vänta då det blommar i jordgubbslandet. Om inte frosten tar blommorna vill säga.

Under tiden jag väntar på mognaden sitter jag inne i stugvärmen. Det är nu tiden är inne för att vilt och ohämmat ge sig i kast med den lektyr jag tidigare inte hunnit med.
Jag är ingen garvad prenumerant på varken veckotidningar eller månadsmagasin. Men stundom dyker det upp erbjudanden som kan vara svåra att motstå. Ofta sammanhängande med en gåva i form av exklusiva plädar och väskor eller utsökta skålar och väl beprövade skönhetsprodukter.
Det är då som frestelsen blir allt för stor och det är bara att slå till. En liten provprenumeration som därtill expanderar i en gåva är aldrig fel.

Nu ligger högen av tidningar på en hylla i väntan på att bli läst. Faktiskt en riktigt trevlig månadsutgåva med fina bilder och innehållsrik text. Bara att grotta ner mig och ta del av innehållet.
I juli slutade plötsligt tidningen att komma. Jag har inte ägnat frånvaron någon större uppmärksamhet, helt krasst konstaterat att nu är min provprenumeration till ända. Fram till igår då det låg ett brev i vår postlåda.
Redan då jag plockade upp det kändes det illavarslande. En känsla som stärktes då jag sprättade upp kuvertet. Med starkt lysande bokstäver blev jag varse vad det innebär då INKASSO tränger sig in i mitt liv! Jag som alltid är noga med att betala mina räkningar, helst före förfallodagen. Nu är jag sålunda en registrerad förbrytare i allt som gäller moral och utebliven betalning.

Jodå, bekräftade den vänliga damen i andra änden av luren. Du har fått dina tidningar men ej erlagt den erforderliga avgiften för fyra av dem. Så nu är prenumerationen stoppad och kommer ej att återupptas.
Vilken förnedring, vilken skam och vanära! Pulsen steg och kinderna blossade.
Damen manade till lugn och besinning. Förklarade sakligt och pedagogiskt att jag inte var den enda och säkerligen inte kommer att vara den sista som inte uppmärksammat att fakturan befinner sig under det plastomslag som skyddar tidningen vid transporten. Bland allt annat som ligger där i form av reklam.

Nu är min faktura från Inkasso betald. Därtill ränta och straffavgift. Kronofogden behöver icke göra sig besvär. Jag har heller inte haft några invändningar eller bestridit inkassokravet, jag bara undrade i största allmänhet vad som egentligen hade hänt och som föranledde detta minst sagt nervpåfrestande ekonomiska krav.

Damen på fakturaavdelningen och jag tog ett kärvänligt avsked av varandra. Det kändes nästan som vi skapat en väninnekontakt. Inte minst då hon ställe en personlig fråga. Inte om mitt välmående eller hur vädret för tillfället är i Östergötland utan om jag någon gång funderat över begreppet e-faktura.
Innan vi verbalt skildes åt lovade jag att ha e-faktura i framtida åtanke.