Ivar den starke och vaccinerade fötter

Jag stod ensam i mörkret på kajen i Norrköpings inre hamn. Endast några sjöfåglar simmade i sakta mak förbi utan att göra någon större notis av mig. Bortifrån Bråviken syntens den första morgonstrimman som färgade himlen rosa.

Trafiken på hamnbron tätnade, människor på väg mot sina arbeten. En gång i tiden var Norrköpings hamn en livlig plats. En viktig del i Norrköpings logistiknav. Textil och papper som skeppades ut till världens alla hörn under 1800-talets industrialisms blomstrande era.
Fartyg som ökade i längd och omfång vilket under 1900-talet ställde till med problem då inseglingsleden blev för trång.
I början av 1960-talet byggdes en oljehamnanläggning ute vid Händelö och efter det växte den yttre hamnen allt mer.
Sveriges starkaste kran Ivar jobbade hårt i den inre hamnen, det krävdes en Ivar för att lyfta turbiner och transformatorer som tillverkats hos Siemens.

Nu ligger den inre hamnen tyst och stilla, inga skepp kommer för att bli lossade och lastade. Inre hamnen ska bli Norrköpings nya stadsdel. Bostadshus, restauranger, caféer och kultur. Samt träningslokaler som främjar hälsan och figuren.
Om det skulle jag tala med mannen jag i morgonljuset väntade på.
Han stannade sin bil strax intill mig och jag hoppade in i passagerarsätet. Han såg trött ut. Hade spelat fotboll framför teven större delen av gårdagskvällen.
Så även jag upplyste jag honom. Så till den milda grad att jag tvingades ta en dusch i pausen mellan första och andra halvlek,

Sverige har gjort en bragd! Italien rasar och skyller allt på domaren. I båda matcherna. Tårarna flödade bland grabbarna på planen när slutsignalen ljöd. Glädjetårar som blandades med vanmaktens tårar. Samt ett avslitet främre korsband.

Under eftermiddagen har maken och jag tagit var sin spruta med influensavaccin. Även det en bragd ty enligt mig  är sprutor jämställt med ett avslitet främre korsband.  Vår eminenta hembrödsbagare Camilla som satt i väntrummet försökte sig på att ge mig några tröstande ord. Så nu vet jag att sprutor i fötterna är mycket värre och gör mycket ondare än en spruta i armen. Bra att veta i den händelse jag någon gång i framtiden behöver få mina fötter vaccinerade.

Adelsmän och småtjuvar

Maken och jag har talat om det länge. Att vi borde börja släktforska. Men allt som ofta faller saker och ting ihop likt ett korthus på grund av tidsbrist eller att annat som inplanerats tar överhand.
Nu har vi ånyo lyft frågan och det verkar som om vi eventuellt börjar närma oss det som lagts på is. Tack vare mitt jobb som under förmiddagen var att besöka ett gäng släktforskar.

Varken maken eller jag har någon större koll på våra respektive förfäder, det stannar vid våra mor-och farföräldrar även om vi båda har vaga minnen baserade på hörsägen omkring generationen före dem.
Kanske är vi sprungna ur en adlig släkt eller så blir vi chockerade då det visar sig att våra ättlingar var dräpare eller simpla småtjuvar.

Jag ångrar mig bittert att jag inte då det ännu fanns tid förhörde min farfar och mormor. Eller min egen pappa. Frågade och antecknade. Morfar dog innan jag ens var påtänkt och farmor finns som en svag skugga eftersom hon lämnade jordelivet då jag var sex år gammal. Mamma finns ännu kvar så hos henne kan jag göra en djupdykning för att höra efter vad hon vet.

Kan jag avskärma mig från det faktum att historien eventuellt möter mig med ond, bråd död? Troligtvis. Generationer har överlevt vilket jag är ett bevis på. Det som oroar mig är den generation som nu är på uppväxt. Vad går de för öde till mötes? Kommer det att finnas en ny nyfiken generation efter dem?
Barnbarnen känner inte av min oro. De lever i nuet och ser på livet med barnens ögon. Skratt och tårar, snabbt övergående bekymmer och tryggheten i att det närliggande skyddsnätet omfamnar dem efter bästa förmåga.

När jag kom fram till dagens jobb parkerade jag i närheten av småtvillingarnas storasysters skola. På gräsplanen utanför skolan pågick en utomhuslektion i idrott och hälsa. Mitt barnbarn stannade upp mitt i aktiviteten och jag såg genom bilrutan på hennes mun att hon ropade "mormor". Vi vinkade till varandra men förstod olämpligheten i att springa fram för att ge en kram. Jag klev ur bilen och tittade en stund på barnen som sprang runt några uppsatta blå koner. Flickan tappade koncentrationen och jag hörde läraren mana på henne varpå jag vinkade en sista gång och lämnade därefter platsen.
Vårt barnbarn som tillsammans med de övriga barnbarnen är en länk i generationskedjan.

För några år sedan bad vår yngsta dotter mig att skriva ner den livshistoria som jag hittills hunnit med. Men även skriva ner mitt ursprung så långt som jag kunde. Eftersom jag tog kopia på min berättelse finns den troligtvis kvar i någon låda. Kanske borde jag rota fram skriften, göra ytterligare några kopior och ge till våra barnbarn. Så de har en dokumentation för eventuella framtida behov.
Börjar vi nu att släktforska ska jag se till att berättelserna om våra rötter inte stannar i vår ägo utan förs vidare och förvaltas av de som finns kvar då vi inte längre kan berätta. En dag kan hända att även barnbarnen anser det som spännande att veta sitt ursprung och då har vi hjälpt dem en bit på traven.

Novemberrusk och kärleksfulla plankor

Det snöar på sociala medier. Hos oss, i det verkliga livet, regnar det. Tunga droppar blandar sig med blåsten och dunsar hårt mot fönsterrutan.
Men vad gör väl det när vi väntar besök från Värmland. Jag känner en spänd förväntan. Som när jag var barn och vaknade på julaftonsmorgon.

Vårt besök är nära vänner sedan fyrtio år tillbaka i tiden. När maken och jag var i början av vårt förhållande var Hasse och Iris de första jag blev presenterad för. Det klickade omgående mellan oss och trots att vi inte numera träffas regelbundet har vänskapsbanden aldrig brutits.

Hasse och Iris förmedlar en känsla av hemmatillhörighet. Min längtan tillbaka till Värmland har inte avtagit trots att det är tjugoåtta år sedan vi flyttade till Östergötland. Längtan har förvisso mattats av men finns rotat djupt inom mig. När vi träffar våra nära vänner känns det som om en bit av vårt gamla liv återkommer. Precis som det en gång tedde sig. Allt det vi talar om är igenkännande. Jag kan återuppleva platser och personer trots att tiden som gått lett till förändringar även där vi en gång hörde hemma.

Men skulle jag vilja återvända "hem"? Nej, blir mitt svar. Det är här i Östergötland vi hör hemma, det som en gång varit kan aldrig återskapas. Det är dömt att misslyckas för det har jag sett på nära håll. Människor som återvänder och inbillar sig att allt kan börja om där det en gång slutade har blivit gruvligt besvikna.
Min saknad efter Värmland och vår röda lilla stuga Nybäck är sammankopplat med tiden då vi var nykära, nygifta och våra barns ankomst till världen. Dessutom kom Nybäck att bli mitt allra första riktiga hem efter det att jag lämnat mitt föräldrahem.
Ett öde torp som vi köpte för 62 000 kronor. Mycket pengar ansåg maken men torpet skulle bli vårt och så blev det. Vi rev och renoverade. Folk körde förbi på vägen, gruvade sig och sa att nu har Larsson tagit sig vatten över huvudet.  Vi värmde soppa på röret till vedpannan, snickrade och murade. Tapetserade och satte efter dåtidens renoveringsmode furupanel i samtliga tak.
När vi flyttat in kom nyfikna på besök. De liknade vår boning vid ett rart litet dockhus.

Det händer att vi kör förbi vårt gamla hem. Ser med vemod hur det under åren hamnat i förfall. Men då tänker jag att tillsammans med varje spik som slagits in i virket och varje penseldrag som färgat plankorna röda är uppblandat med vår kärlek. Torpet står där ännu intakt på stadig grund trots väder och vind.  Precis ett långvarigt äktenskap som stundom utsätts för hårda stormar. Är bara grunden stadig och rejäl så håller konstruktionen.

Tre ledsagare och en styrd morsa

Varannan onsdag är vi vår dotter behjälplig med barnen eftersom hon arbetar sent. Fem timmars tillbakablick i hur livet ter sig med små barn. Något som vi lämnat bakom oss sedan många år.
Nu mera flyter vi enkom omkring, äter när vi blir hungriga, lägger oss för att sova när tröttheten tar överhand och sover till dess vi vaknar av oss själv på morgonen. Rutiner är lätt att bryta och låta ett annan livsmönster ta vid.
Vi käkar godis, bullar, kakor och andra onyttigheter när helst det behagar. Vi äter dessutom sådant som våra barn inte gillade. Blodpalt med stekt fläsk och vit sås, levergryta och stekt sill med löksås för att nämna några av de kulinariska rätter som vi aldrig lyckats lära våra barn att uppskatta.

Vi hämtar barnen på skola och förskola. Ryggsäckar, vantar och mössor. Viktiga informationsblad och notering av diverse skriftliga upplysningar som är uppsatta vid utgången och som föräldern bör få veta. Allt ska kommas ihåg och förmedlas vidare.
Matlagning, tevemys, tvagning och godnattsaga. Stoppa om tre täcken, pussa, krama och starta cd-spelaren med stillsam sovmusik. Därefter däckar morfar och mormor i soffan till dess ytterdörren öppnas och barnens mamma hänger upp sin kappa på kroken.

Under gårdagen var barnen ute och lekte medan jag lagade maten. Med upphetsad röst rusade en av tvillingarna in och skrek att nu mormor tänker en av mina systrar rymma!
"Hälsa henne att hon får vänta med det till efter maten", ropade jag tillbaka och vände på fisken i stekpannan.
Med alla ungar i en intakt skara satte vi oss till bords. De viktiga samtalen kunde ta sin början.
Mörkret, vi pratade om mörkret som nu är över oss. Problemen med att ta sig till och hem från skolan och förskolan när det är som att ha en säck över huvudet.
"Det är nog värst för mamma. Vi måste styra henne annars går hon in i bommen på gångvägen. Varje gång".
"Men hon har ju Sigge. Styr inte han åt henne"?
"Nej han ser inte han heller när det är mörkt. Vi måste styra honom också".

Jag fascineras över barnen som redan vid späd ålder förstod att deras mamma inte ser lika bra som alla andra. Till exempel hur de spontant lärde sig att lägga saker i hennes händer för att hon skulle "se" vad de ville visa.
När vi var till Malmö, småtvillingarnas storasyster, mamma och jag gjorde vi som sig bör i en främmande stad. En shoppingrunda. Jag höll avståndet, lät mor och dotter botanisera bland kläder och accessoarer. Flickan hittade en klänning som hon ansåg skulle passa mamma perfekt. Hon läste på de fästade lapparna, tog fram rätt storlek, upplyste om priset och klänningens färgsättning. Följde sin mamma till provhytten och tillsammans granskade de passformen.

När jag såg på dem svämmade mitt hjärta över. Insåg hur mycket de faktiskt behöver varandra. En mammas omsorg över sina barn men också mammans stundom uppdykande behov av hjälp från barnen. Att deras mamma inte ser så bra är inget de ordar om eller bekymrar sig över. Förutom de gånger jag föreslår att mamma kan få köra bilen när vi ska ut och åka. Då brukar de av någon anledning protestera vilt, barnen som är vana vid att mamma normalt sett klarar det mesta. Förutom de gånger hon måste styras upp för att inte gå in i bommen.

Frostiga rosor och partykalsonger med fot

Iskristallerna lägger sig som en hinna på de ännu blommande rosorna. Trots att jag fryser måste jag ändå erkänna att frosten tillsammans med rosorna bildar ett vackert konstverk.

Stortvillingarnas lillebror har fått en ny overall. Eller funktionsoverall som plagget heter. Robust vinterutstyrsel i lättskött material. Håller barnet varmt och torrt. Annat var det då jag som barn tumlade runt i snön. Ty då var vintrarna snörika och kalla. Vilket inte hindrade oss barn att vara ute och leka.
En klick Nivea från den runda plåtburken smordes in på kinderna sen var det bara att ge sig ut och sätta fart på kälken.

Höststrumporna byttes ut mot tjocka strumpor vilka blev upphov till ett vansinnigt kliande. Strumpor som hakades fast i livstyckets strumpeband men där en bit hud mellan underbyxorna och strumporna blev bar. Tillbaka inne i stugvärmen bildades en röd rand högst upp på låren. Det sved och stack när huden tinades upp och jag rev frenetiskt i ett försök att stilla den värsta klådan.

En dag kom mamma hem från postkontoret med en försändelse från ett postorderföretag. Hon hade skickat efter kalasbyxor. Under tydliga instruktioner stack jag ner mina magra ben i dessa tingest. Jag hatade kalasbyxorna från allra första stund. De snodde sig kring låren och benen ingick i ett sorts kvävningstillstånd. I ett försök att befria mig från plågan spolade jag ner kalasbyxorna i toaletten.
Med ett ljudligt slurpande gjorde det vita porslinet allt som stod i dess makt att pressa ner benklädseln men gav kort därefter upp och släppte istället ut vattnet på golvet.
Mamma kom rusande och lyckades med nöd och näppe få fatt i det som stack fram ur kröken. Det blev en dragkamp, toalettstolen höll kvar sitt grepp men mamma var starkare.
Kalasbyxornas befrielse var ett faktum och jag fick snällt falla till föga.

Det är inte alltid som nymodigheterna faller i smaken. Det hade kanske fungerat bättre om funktionsoverallen uppfunnits när jag var liten flicka. Då skulle jag ha sluppit striden mellan mamma och mig om de förhatliga partykalsongerna med fot. En strid där mamma alltid korades som segrare och jag fick foga mig i ödet att genomlida vintrarna iförd slutet av 1950-talets strumpbyxutveckling.