Ej rökbart material och en ohälsosam grill

Plötsligt fanns den bara där, utanför vår altan. En liten, liten buske som med åren vuxit till sig och blivit så stor att sommartid ger bladverket en behaglig skugga.
Min mamma hävdade med bestämdhet, busken är en haschplanta. Påhälsning av polisen var att vänta. Vi sökte faktainformation. Ja, kanske. Vi var benägna att hålla med mamma. När knoparnas skyddande hölje släppt sitt grepp och de nyvakna bladen vecklade ut sig verkade de oroväckande lika haschplantans blad. I takt med värmen ändrade bladen karaktär. Grannen kom på en inspektionsrunda. Med tvärsäker bestämdhet avgjorde hon saken. Busken är en släkting till flädern, om det råder inga tvivel. Därmed har busken fått leva sitt eget liv och skänker oss glädje, år efter år.

Svällande knoppar breder ut sig i grenverket. Varje dag blir de allt större. Fortsätter solen gassa mot den skyddade husfasaden dröjer det inte länge innan hela busken befinner sig i sin allra finaste skira grönska.
Idag har det varit en sådan dag då jag gjort busken sällskap. Suttit bredvid den och njutit av solen. Egentligen ligger ett jobb och väntar, men efter moget övervägande låter jag den oskrivna texten ligga kvar till i morgon. En dag då det utfärdats snövarning. Vad passar bättre än att sitta i skrivarstugan och jobba medan snöflingor yr utanför mitt fönster? Mars är en förrädisk månad med snabbt växlande väderlek.

Än så länge har jag inte känt doften av grillad fläskfilé. Det är bara en tidsfråga innan klotgrillar dras ut ur vinterförvaringen. Alla vill vara sin egen grillkung. Eller drottning. Fast oftast får drottningen bereda sallad och såser i köket medan kungen håller igång glöden och vänder på biffarna medan han avnjuter en kall öl. Den villaägare som mot förmodan inte har någon grill kan göra en baconbiff med tomatsås. Duka upp anrättningen i sin trädgård, utnyttja oset från grannens grill och inbilla sig att hela härligheten härrör sig från en egen grill.

En annan fiffig grill jag läst om är avgasrörsgrillen. En behändig klotformad behållare som monteras på bilens avgasrör. Behållaren av rostfritt stål är öppningsbar och i den läggs en efter behållarens storlek formad hamburgare. Sedan är det bara att starta bilen, köra till sommarstugan eller stranden och låta bilavgaserna göra jobbet. Väl framme vid slutdestinationen plockas den färdiggrillade hamburgaren ur behållaren och det är dags att hugga in på delikatesserna. Eventuellt krävs ett extra tillskott av grillkrydda.

Tack för tipset. En sådan ska jag genast införskaffa mig, kanske någon säger. Varsågod och smaklig måltid, svarar jag osjälviskt.

Tankefasta och den tyngsta vågskålen

Vi är mitt inne i fastan. Den som vill och orkar får fram till påskafton avstå från det som ger livet en extra guldkant. Förutom på söndagarna, då bryts fastan och vi kan under dagen återgå till sociala medier, godis, läckra bakverk eller vad det än må vara.
Jag tillhör kategorin orkeslösa. Orkar inte stå emot och göra avkall för att på så vis vinna något annat.
Därför äter jag det som lockar gommen, hänger mig åt teveserier, skrollar flödet i sociala medier och dricker en skvätt likör om jag är på det humöret.

Men, i år jag jag beslutat mig för tankefasta. Vilket går ut på goda tankar, eftertänksamhet och kärlekens budskap. Fasta från de tankar som går från ljust grått till mörkt. Tankar som någon gång under dagen kommer smygande. Irritation över den som knuffar sig före i kön, bilister som kastar sig in framför mig i rondeller, folk som utan barn parkerar på familjeparkeringen och upptar plats när jag kommer med mina barnbarn. Lömska tankar över den som köper platskassar då jag själv i präktighetens namn och för miljön skull plastbantar. Listan med tankar omkring andra människors opassande beteenden kan göras hur lång som helst för den som tankefastar.

Alla de där tankarna och mer därtill ingår in min fasta. Det fungerade från askonsdagen vilken inföll i onsdags fram till lördag omkring klockan 14.00. Då bröts min tankefasta. Jag fullkomligt släppte lös alla tankar som med rasande fart snurrade runt i mitt inre för att sedan sippra ut genom munnen.
Maken blev förfärad. Trots att han vid det här laget känner till mitt opassande vokabulär som jag då det behövs tar fram som en extra krydda. På kvällen höll han hårt om mig och undrade ängsligt om jag skulle ligga vaken hela natten och tänka. Vilket inte var min avsikt. De arga tankarna hade gett mig styrka och rätt sinnesstämning. Jag sov gott och drömlöst. Vaknade i går morse och fattade då ett rätt beslut. Visserligen på bekostnad av andra som i sin tur måste ta sig en rejäl funderare för att lösa den uppkomna situationen. Kan tyckas vara själviskt från min sida men jag vet av erfarenhet att ingen är oersättlig.

Ilska kan ibland vara ett bakomvarande uttryck för sorg, rädsla eller en känsla över att förlora sin position. Men ilskan är grundfunktionen till försvar och mina ilskna tankar övergick till ett försvar där jag gav mig själv omtanke. Känner mig nöjd med min avbrutna tankefasta. Vet inte om jag ska återuppta den. Kanske behövs den där mixen med goda och mindre goda tankar. Tankarna tillsammans bildar ett drivmedel om det behandlas på rätt sätt. Det vill säga, låta de goda, glada och positiva tankarna väga tyngst i vågskålen.

Ett grånat huvud och glädjens styrka

"För ett grått huvud ska du resa dig upp. Den gamla ska du ära. Vishet hör de gamla till, förstånd den som har levat länge".
Visdomsord från den heliga skriften, en sorts lovsång till ålderdomen.

"Nå Carina, hur känns det idag". Frågan ställdes under gårdagen.
"Som det kändes igår, när jag var 63", svarade jag och högg in på smörgåstårtan.
Min väninna från skoltiden ringde för att gratulera på bemärkelsedagen. Vi har haft kontakt sedan vi var tio år. Båda födda på samma årstid, alldeles i början av den annalkande våren.
Hon tyckte vi blivit gamla. Vi pratade skolminnen. Om resan vi gjorde med buss till Norge tillsammans med våra klasskamrater. Vi pratade om ungdomsförälskelser. Matlagningskursen vi gick, riktade mot unga individer där kursläraren gjorde allt för elevens kulinariska inträde in i vuxenlivet.
Skrattade åt minnet då hon och jag illvilligt tömde syslöjdens samtliga plåtaskar med knappnålar rakt ner i syslöjdslärarinnas handväska. Hur vi med oskyldiga ögon tittade på fröken medan vi bedyrade vår oskuld. Rosenrasande fiskade fröken upp nålarna med en magnet som var fäst vid ett bomullsband. Hon hade sina aningar men vi frikändes och händelsen lades till rektorns övriga inkomna rapporter om bråkiga elevers förehavande.

Visst har jag gått en lång vandring på livets krokiga väg. Ännu kan inte slutet av vägen skönjas trots vetskapen om att den finns där borta i fjärran. Har jag tur tar jag mig ända i mål. Många hinder har jag stött på efter vägen, många hinder finns kvar att besegra. Men hur knagglig vägen stundom har varit har det gått att ta sig fram.
Både min väninna och jag har genomgått ett stort sorgearbete som har många likheter. Vi har pratat, stöttat och tröstat. Precis så som vänner gör. Men glädjens styrka övervinner det mesta och idag talar vi nästan aldrig om det som känts tungt. Det ligger mycket i strofen om ålderns vishet och förstånd.
Med åldern är det lättare att acceptera det som vi inte kan påverka.

Hur är det då att fylla 64 år? Trevligt måste jag tillstå. Rosor och choklad, påringningar och restaurangbesök. Det sistnämnda bekostades av vår dotter. Nästan så jag längtar till nästa gång det är dags. Då blir jag 65. Det kräver en riktigt stor fest för då blir det skattelindring. Tillika ett års insupande av vishet och förstånd. Ämnen för festligheter ålderdomen till ära.

Sviktande elektricitet och rester av det som en gång var

Resdammet är borta och vi har återgått till våra vanliga dagliga rutiner efter några fina dagar i Frankrike. Sol och värme. Gemenskap och goda, viktiga samtal.
Resan har undgått några större missöden. Det enda nervösa inslaget var då tåget stannade mitt i ingenstans. För den som inte behärskar språket blir ovissheten påtaglig. Det enda vi förstod var att något var fel med det elektriska.

Elektricitet kan spela oss ett spratt. Inte enkom för tågresenärer. En hel måltid kan i det närmaste bli förstörd då elen strejkar. Speciellt om det bjuds på raclette. Då är elektricitet en nödvändighet om osten ska smälta.
Min makes bror och fru dukade bordet, vi tog plats och racletten kopplades in. Då mörklades hela huset. Men som goda grannar sig bör upplät paret på andra sidan gården sin raclette. Vilken kopplades in varpå huset åter lades i mörker. Kabelvindor kom fram och svågern drog elkabeln tvärs över köksgolvet, ut genom ytterdörren och stack in kontakten i garagets eluttag. Vid det är laget hade potatisen kallnat och huset miste åter igen strömmen.
Då ryckte grannen i egen hög person ut. Orerade högt och ljudligt på sitt eget för oss obegripliga språk som min svåger och svägerska fick översätta.  Därefter hämtade grannen en ny kabelvinda och proceduren upprepades. Denna gång hämtades ström från grannens garage. Vi kunde börja där vi slutade och osten smälte fint.

Grannar är något vi bör vara mycket rädda om. En dag behöver vi varandra. Inte enbart då det ska avnjutas raclette. Igår seneftermiddag ringde en av våra grannar. Uppjagat meddelade hon att det brann i skogen bakom "Tommys".  Maken och jag rusade dit där vi sammanstrålade med grannarna tvärs över gatan. Med gemensamma krafter lyckades vi med krattor och vattenslang bemästra elden och hålla den stången till dess brandkåren kom. Och på så vis förhindra en fullt utvecklad skogsbrand. Svedda trädstammar och förkolnade rester av det som var en stor lövhög påvisar dramatiken som utspelades bakom "Tommys".

En enkel träfrack och eremitens hjälplöshet

Återinträdet i ledighetens sötma har infunnit sig. Det har varit en händelserik vecka där ett och annat förvånat ögonbryn har höjts. Människor som jag tidigare haft kontakt med i begravningssammanhang kände en rädsla att de gått på fel begravning.
"Nämen begravnings-Carina, är du här i begravningskostym och nyputsade skor"! Jajamen mama is back in business.

Under veckan har en kommun på annan ort hört av sig. Den döde hade inga tillgångar. Nedgrävning utan föregående ceremoni, löd budskapet. Då trädde en god man in. Han styrde i värdighetens namn upp det hela.
Jag kände mig sorgsen. Inga pengar, ingen släkt, inga vänner. Vilket inte hör till ovanligheterna i vårt samhälle där de flesta av oss har nog med vårt eget.
Det kan tyckas att enkom gamla människor hamnar i bakkanten av det sociala skyddsnätet, där inte enbart kommuner och landsting ingår utan också vänner. Så är icke fallet. Läste för en tid sedan om en kvinna i 25-årsåldern. Hon har aldrig lyckats få några vänner. Varken i det verkliga livet eller på konstgjord väg via sociala medier. Värst är det på högtider som födelsedagar, jul och midsommar, påtalade den unga kvinnan. Ensamhet finns i alla åldersgrupper och samhällsklasser. Men jag tror ändå att det är gamla som är värst drabbade.

Igår kväll kom ett nödrop från vår sonsambo. Hon var hemma hos en kvinna som i ordets rätta betydelse är helt ensam. Sonsambon brukar handla och göra andra värdefulla insatser hos kvinnan.
Ensamheten är till viss del självvald. Hon kan liknas lite vid en eremit. Vilket kan vålla stora problem den dag då det behövs påkalla livsnödvändig hjälp. Kvinnan släpper ogärna människor inpå livet men sonsambon har lyckats spräcka muren och även vår son, min make och jag har fått tillträde in i kvinnans liv.
Nu har kvinnan gjort sig illa. Ett läkarbesök vore på plats. Efter flertalet timmar ringdes jag in för att vara behjälplig. Vår sonsambo hade inte fått kvinnan på fötter och in på  toaletten och vidare till sängen. Därmed påkallade hon min hjälp. Med gemensamma krafter lyckades vi med det som till en början verkade helt ogenomförbart. Vi lirkade med resten men där tog det stopp. Inget läkarbesök, det var bara På spåret som gällde.
"Tåget hinner avgå och komma tillbaka till stationen innan du når soffan"! Jag försökte låta myndig på rösten. Förordade larm och hemtjänst. Förklarade konsekvenserna av ett fall som kan sluta med liggsår, uttorkning, brutet höftben, lunginflammation och orediga tankar. Det var som att tala för döva öron. Ibland är envisheten starkare än förnuftet.

När jag kom hem drabbades jag av en ängslan. Tänk om jag också blir så där ensam och hjälplös när jag blir gammal. Rädsla för att vara till besvär. Att jag till varje pris måste klara mig själv och inte låta närstående ta hand om mig när det är dags att bli omhändertagen. För hur vet jag att mina tankar inte kommer att stämma överens med verkligheten?
Ännu är jag stark och frisk. Jag har min familj, vänner och pengar till min begravning. I morgon är det "kalopssöndag" och jag får pussa barnbarn. Det finns inget som fattas mig i mitt vanliga  anspråkslösa liv.