En härligt galen idé och vikten av en kompletteringslista

Förra veckan sa maken och jag till varandra; Vi tar och reser bort. Till Värmland. Ser vart småvägar tar oss.
Jag frågade; "Vill du vara wild and crazy"? Maken ville. Fast med ett tillägg. Hur wild and crazy skulle vi vara? Mer specifikt så han visste hur han skulle förhålla sig till det han så godmodigt gått med på.
"Tält", sa jag. "Vi tältar"!
Ett gammalt tält som någon av våra barn lämnat efter sig har rotats fram. Tillika liggunderlag, varma täcken, kuddar och så naturligtvis underlakan. Ingen skön sömn utan underlakan.

Jag har tänkt efter. När tältade vi senast? Kom fram till att det måste vara över trettio år sedan sist. När barnen var små. Behovet av uppdatering tarvas. Jag har googlat.
Tältet ska vara tåligt och smidigt, ha en balans mellan slittålighet och låg vikt. Lätt att sätta upp, hålla tätt och tåla UV-ljus.
Hur det gamla tältets kondition är vet vi inget om. Det visar sig så småningom. Ska inte krångla till allt i onödan.
Vidare instruktioner. Tältplatsen ska väljas med omsorg, gärna på en torr och slät yta. Helst ska tältet slås upp i närheten av en sjö. För den kroppsliga hygienens och matlagningens skull. Det är även fördelaktigt om tältet placeras bakom ett stort träd eller en höjd.
Inga problem. Värmland är rikt på sjöar, skog och höjder.

Så till kompletteringslistan, den är nästan viktigast av allt. En tältare ska klä sig i flera lager kläder. Det är grundfunktionen i det hela. Ett par robusta skidor bör ingå i utrustningen samt rejäla skor och en ryggsäck som sväljer omkring 80 liter diverse packning. Ficklampa, batterier och en powerbank. är en nödvändighet för campare.

Utefter vår egen komponerade kompletteringslista har packat en korg med kex, ost, smör, en hembakad kavring och en flaska vitt vin. Dessutom har jag bakat en fruktkaka som ska mogna till sig innan avresedagen. En rulle toapapper, två dricksglas, kniv, gaffel, brödkniv, och två porslinstallrikar. Mina sandaler har genomgått en tredagars grovrengöring efter det att ledarhunden nosat i dem och sedan svimmat av en liten stund. Så nu är jag renskodd inför färden.

Vi är pirrigt förväntansfulla inför den stundande resan. Semester är bäst när den sker i spännande enkelhet. Som till exempel tälta någonstans i de vilda Värmlandsskogarna.

En vindsdörr i baklås och en ihjälslagen samarit

En vän till vår dotter var för någon dag sedan med om något ytterst obehagligt. Han blev nämligen inlåst på en vind. En upplevelse som kan få den mest sansade att totalt tappa fattningen. Händelsen blev så pass stark att den måste delas på sociala medier. Jag måste erkänna, när jag läste om händelsen fnittrade jag lite. Om det berodde på tacksamhet över att inte vara den som satt inlåst på vinden eller den bild jag målade upp för mitt inre kan jag inte riktigt klargöra för. Det enda jag kan säga är att jag nu i efterhand skäms en smula över det faktum att jag drog på munnen då jag läste om vindsdramat. Ty det var allt annat än roligt.

Dotterns vän lyckade få upp ett fönster och genom detta påkallade han hjälp.  Den första som han fick kontakt med ignorerade honom. Enligt den olycksdrabbade blev kvinnan märkbart störd och trodde antagligen att den som ropade genom fönstret led av någon störning.
Därnäst kom ett cyklande par som även de antog att mannen i vindsfönstret var från vettet.
Slutligen kom någon den nödställde till undsättning och dörren låstes upp. Allt slutade lyckligt och väl även om det upplevdes som en omskakade händelse för den drabbade.

Det som förvånar mig är varför inte den första kvinnan stannade upp, ropade några tröstande hoppfulla ord om hjälp och snar befrielse. För mig är det en självklarhet. Den som behöver hjälp, hur liten den må vara, ska få hjälp. Oavsett om den behövande är okänd eller ej.
Jag funderar. Är det hårda samhället vi lever i idag en bidragande orsak till att vi drar oss för att ge ett handtag då det behövs? Troligtvis. Jag skulle aldrig stanna för någon som exempelvis fått fel på sin bil. För hur kan jag vara säker på att det inte ligger någon i diket, beredd på en framrusning för att ta min mobiltelefon, mitt kontokort och min bil för att sedan avsluta det hela med att slå ihjäl mig.
Däremot skulle jag utan tvekan hjälpa någon som hänger ut genom ett vindsfönster och påkallar hjälp. Jag skulle även hjälpa någon som ligger till synes livlös på trottoaren medan andra kanske hastar förbi.

Men, vi är ofta rädda för okända människor som är i någon form av nöd. Tar för givet att det ligger något ondskefullt bakom en vädjande bön om hjälp. Rädda att vi själva ska råka illa ut, bli inblandade i något vi inte kan ta oss ur. Eller är vi så självupptagna med vårt eget att vi låter var och en sköta sitt bäst de kan?

Det känns sorgligt att vi formats till avståndstagande eftersom vi behöver varandra i smått och stort. Oavsett om vi känner varandra eller ej. Men jag fortsätter dock att hävda, jag stannar aldrig om någon står på vägrenen och med gester låter påskina att hans eller hennes bil gått sönder. Det kan vara något skumt med det hela...



 

Gäddhäng och tips från coachen

Jag ställde mig framför maken. Visade honom, nu kan jag dra åt skärpet i byxorna till tredje hålet.
Sa, jag måste ha gått ner i vikt.
Men vad beror nu denna  viktminskning på? Jag som i åratal kämpat för några extra kilon till min beniga kropp som så många gånger under min levnad gett upphov till kommentarer.
Speciellt från damer som utan överdrift kan kallas överviktiga. Hårda nypor som grävt sig in i mina överarmar. Som i ett försök att uppskatta mitt BMI. Suckar och ömkande blickar. Stackars du din magra krake.
När jag uppnådde mogen ålder märkte jag med stor tillfredsställelse och uppskattning  hur kilo efter kilo fick fäste och nu vill jag gärna behålla mina fettvalkar.

Åter till viktminskningen. Vilket inte kommer an på någon sjukdom utan helt enkelt på de tre olika gräsklippare jag till fots kör i egenskap av dräng i sonen och sonsambons trädgårdsfirma.
En dag som denna har jag  framfört en av gräsklipparna i 1 1/2 mil vilket betyder 17 482 steg. Det händer att jag uppnått en sträcka på nästan två mil på en dag vilket motsvarar 20 052 steg. I öronen en trevlig bok och i skuggan en vattenflaska.
Jag har dessutom fått stenhårda vader efter dagar och veckor bestående av gräsklippning.

Häromdagen stötte jag ihop med en för mig helt okänd ung kvinna. Hon hade varit ute och motionerat. Trendigt klädd och med ett armband runt handleden som mätte löpsteg, steglängd, kilometer, röda blodkroppar, hjärnaktivitet, blodtryck, hjärtslag, antal svettdroppar, öronsus, ögonflimmer, andetag, smärta och annat som är viktigt att känna till för en löpare.
Jag frågade om hon hade bra spring i benen. Hon tittade förvånad upp från viktiga beräkningar baserat på armbandet. Röd i ansiktet och flåsmätt av språngmarschen. Jodå, hon var nöjd. Så jag fortsatte utfrågningen. Gällande hennes vadmuskler. Var de fasta och hårda?
Nja, hon vred lite på benen och kollade ner på sina vader.
"Vill du känna på mina"? Jag sträckte fram ena benet. Hon böjde sig ner och klämde på min 64-åriga vad. Flämtade till och utbrast; " jääääklar vilka hårda vader! Du får absolut inte känna på mina".
"Nej, nej, det ska jag inte", lovade jag. 
Jag såg hur modet sjönk hos löperskan. Hon kunde inte mäta sina vader mot en rundnätt pensionärs vältränade vadmuskler. För att mildra svedan sträckte jag ut ena armen och skakade den så gäddhänget fladdrade.   Hon skrattade. Ordningen var återställd. Att hon en dag skulle få gäddhäng ansåg jag i min mildhet som onödig information.
Innan vi skildes åt gav jag henne ett träningstips. Köp dig en gräsklippare, det är trevligare och mycket bättre än löpning om du vill ha fasta tillika snygga vader. Hon tackade för tipset och sa att hon skulle fundera på saken. Själv funderar jag på om jag skulle ta och bli träningscoach.

En hutlös gurka och njutningen av nercabbat

Maken frågade om jag ville uppliva ett gammalt minne. Självklart. Så han körde oss till ett café som vi för många år sedan besökte ganska ofta.
Han köpte ett lyxwienerbröd, jag en saltängsbulle.

Vid ett bord satt ett gäng pensionerade herrar. Det var tydligt, herrarna avnjöt en gemensamhetsfika minst en gång i veckan. Nu var det säsongsavslutning, de skulle ta sommarlov.
Det var inte svårt att tjuvlyssna på herrarna, de talade högt, tydligt och bullrande. Två samtalsämnen avhandlades. Vegetarisk kost och den dyrbara kostnaden ett köp av gurka medför. Båda ämnen föranledde ilska och riktad kritik. Mot Morgonteve som tvingar på tittarna vegetarisk kost och hutlösa gurkodlare som skor sig på gruppen pensionärer.

"12 kronor för en gurkjävel"! "Ja, ja, det är inte klokt. Grönt skal och vatten. Vem har råd med gurka"?
Jag ville blanda mig i samtalet. Komma med ett exempel. En småskalig odlare som har en area på ca 300 m2 skördar omkring 25 kg per m2 vilket anses vara en normalskörd. Men det krävs en hel del innan gurkan är klar. Jag ville säga till herrarna att det måste till förberedelse innan det är dags för plantering. Som ofta sker av egna uppdrivna plantor. Plantorna ska beskäras, ha daglig tillsyn och vattnas. Kalla växthus ger dåliga resultat, därför bör gurkodlaren införskaffa bränsle så som till exempel flis eller pellets. Det måste även till elförsörjning, gödsel och olika former av bekämpningsmedel. Som biologisk bekämpning med såpa. Om gurkodlaren satsar ekologiskt. Växthus och värmepanna kräver underhåll och ibland bör gurkorna genomgå analyser som gurkodlaren bekostar ur egen kassa.
Inget skötes av sig själv. Gurkodlaren måste utföra arbetet på egen hand om det ska bli något av det hela.När så gurkorna är klara, emballerade och sålda kan gurkodlaren räkna med en försäljningsintäkt som går tillbaka in i kassan på cirka 12 kronor och 67 öre per kilo gurka.

Jag sa inget. Tuggade på min saltängsbulle och slickade sockret från fingrarna. Herrarna lugnade ner sig en smula. En av dem skulle till polisen och hämta ut sitt nya pass. Han och frugan hade köpt en resa till Thailand. Ryggdunkningar, trevlig resa och ha en härlig sommar.
Gänget gick ut till sina bilar. Vi tittade när de drog iväg. Det grå håret på en av fikadeltagarna fladdrade lite av vinddraget som uppstår när man kör Mercedes utan tak. De andra fick nöja sig med att hissa ner sidorutorna på sina blänkande Audibilar.

12 kronor för en gurkjävel!

Svettiga hålor och minskad friktion

Det är till vår altan jag tar min tillflykt då jag behöver en stund paus från livet som frilansande pensionär. Altanen ligger inbäddad i grönska dit inga utomstående ögon når.
Till altanen återvände jag efter dagens avklarade uppdrag. Och idag var altanens stillhet en extra värdefull plats.

Under en längre tid har jag besvärats av en värkande axel. Eftersom läget blivit obarmhärtigt akut sökte jag upp min massör. Som inte hade några lediga tider. Däremot kunde hennes kollega ta hand om mig med kort varsel.
En till synes späd kvinna hälsade glatt när jag passerade tröskeln. Det visade sig vara massören som förbarmat sig över mig.
Jag kände mig inte bekväm. Hon var trots allt en ny person som nu skulle bekanta sig med min kropp och nakna hud. Som till råga på allt luktade svett. Trots att jag under bilfärden till henne försökt svalka mig med hjälp av bilens AC. Som ställt in på högsta möjliga läge. Med uppknäppt blus, överkroppen kraftigt framåtlutad och armarna brett isär så den kalla luftströmmen även kunde nå mina armhålor försökte jag i möjligaste mån hålla bilen på rätt sida av vägens körbana.

Eftersom vi var nya för varandra fick jag fylla i en hälsodeklaration. Samt på heder och samvete intyga att jag icke är gravid. Massören gav en kort introduktion och lade samtidigt till att hon utför massage med koppar.
Åh nej, inget hokuspokus med koppartrådar, kopparplattor och annat verkningslöst skit. Sådant har jag varit med om förr. Inte med koppar men med magiska piller som stoppats i burkar och som fördes fram och åter ett par centimeter över min rygg.
Nej inte koppar, koppning. Massören skrattade och visade hur det fungerar. Smärtfritt, skönt och enda biverkningen är blåmärken som hänger i några veckor.
Tack men nej tack, vi kör klassisk massage.

Hur denna lilla kvinna kunde ha sådan kraft och styrka i sina händer är för mig ett enda stort frågetecken. Jag jämrade mig och stundom ångrade jag min dumhet att välja bort den smärtfria koppningen. När hon tog sig an min nacke funderade jag om det var teoretiskt möjligt att hinna höra ljudet när mitt huvud lossnade från halskotan.
Men, hon visste vad hon gjorde. När behandlingen var avslutad kände jag mig som nyskapad.
Hemma på altanen damp jag ner i soffan med ett stort glas kallt vatten. Maken kom släntrande, jag reste mig ur soffan och demonstrerade mina nya förmågor. Med benen brett isär och fötterna stadigt i altangolvet sträckte jag armarna rakt ut. Maken såg förväntansfull på mig. Så började jag veva båda armarna likt en väderkvarn. Först sakta sedan accelererade jag i tempo. Jag vevade så snabbt att det kunde jämföras med ekrarna i hjulen på en racercykel.
Nu känner jag mig stark och beredd på morgondagens utmaningar. Svettlukten har bytts ut mot en doft av Kung Markattas ekologiska kokos vilken massören använde som smörjmedel för att minska friktionen i greppteknikerna.