Vassa kockar och ett lyckat resultat

I år dignar vårt plommonträd av stenfrukter. Jag har redan kokat plommonsylt. Nästa projekt, plommonchutney.
Alla ingredienser som behövs inhandlades i morse. Då ringde sonen. Det hade uppstått en situation. Vilket i praktiken alltid innebär ett mottagande av barnbarn.

"Idag barn ska vi tillreda en plommonchutney som enligt receptbeskrivningen slår knockout".
Barnen jublande. Samlades kring mig och den minimala arbetsbänken i vårt minimala mattillredningskök.
Två av barnen skalade och hackade röd-och vitlök medan den tredje läste recept och jag förmanade om följderna som uppstår då kniven används till annat än att hacka lök.
"Vassa kockar använder aldrig slöa knivar, det vet ni va"? Barnen nickade i samförstånd.
Senapskorn, het chili och pressad citron. Därtill några deciliter röd vinäger. När plommon och övriga ingredienser började koka flydde barnen. Med förevändning om otrevlig lukt som kunde härledas till kastrullen.
Jag såg mig omkring. Lökskal, citronsaft och senapskorn var utspritt över golvet närmast arbetsbänken. Det knastrade och klibbade under fotsulorna. Då ångrade jag min briljanta idé om att inviga barnbarnen i tillverkning av plommonchutney. Förbannade min oförmåga att sitta på golvet och leka. Bygga lego, lägga pussel eller annat roligt som vissa vuxna verkar tycka är förnöjsamt att göra tillsammans med barn. Jag tillhör icke den kategorin av vuxna. Istället gör jag plommonchutney ihop med barnbarnen.

Jag ropade; "Hallå, kom tillbaka. Ska ni lämna mig med allt"?
Barnen ropade tillbaka. "Det var ditt påhitt med den där plommongrejen, inte vår. Det stinker förfärligt illa, du får stå själv i lukten. Vi går ut och leker".
Jag försökte förklara. Rödvinsvinäger luktar så där när det kokar, det går nog över om en stund. Barnen var utom hörhåll. Ända till jag hojtade, "nu finns det glass om någon vill ha".

Köket är städat, disken avklarad och fem stora burkar plommonchutney som slår knockout håller på att svalna. Chutneyn är dessutom avsmakad. Fick med beröm godkänt av ett utav barnbarnen samt av maken, vår tillfälligt inneboende och en av våra grannar.

En blank dag och en framtid fylld av tårar

Det drar sig mot höst. Kvällarna omsveps av sammetslent mörker. Vi tänder ljus och brygger hett te. Utanför vår altan blommar ljungen. I takt med tiden lugnar mycket ner sig. Det är nu jag ska göra allt det där jag inte hann under sommaren.

Maken frågade under frukost vad jag hade på programmet idag. Inget. Jag kände mig lite vilsen. Tittade i kalendern. Måndagen den 5 augusti. Blankt. Det är egentligen så jag vill ha det. Ändå drivs jag till att köpa nya årsblad till filofaxen när året närmar sig sitt slut. För jag vet, dagarna kommer fyllas med diverse åtaganden.
När frukostbordet var avdukat startade jag diskmaskinen, slängde in smutstvätt i tvättmaskinen och bäddade sängen. Tittade för säkerhets skull i filofaxen. Måndagen den 5 augusti. Blankt.
Vår helautomatiska kaffemaskin som mal bönor innan den efter en lätt knapptryckning sköter resten på egen hand blinkade rött. Uppmanade, ta hand om mig om ni vill ha mig kvar. Dags för avkalkning. Nu ligger resten  av dagen framför mig. Blank. Kanske skulle jag sätta igång ett matbrödsbak? Vi pratade surdegslimpor med våra under helgen gästande vänner från Skåne. Har du gäst i surdegen? Jag har gäst i surdegen. Sluta genast med det. Om jag åker till Norrköping och köper en bakmaskin är det slut med diskussionen. En bakmaskin kräver inget annat än torra ingredienser och en skvätt degvätska. Det vet jag av tidigare erfarenhet då vi lät en maskin baka vårt bröd. Men vi tröttnade ganska snart på limpor stöpta i en och samma form. Min svägerska från Frankrike tog den med sig hem efter sitt Sverigebesök.

För några år sedan, innan vi sålt vår begravningsbyrå ringde jag ett jobbrelaterat telefonsamtal. Kvinnan i den andra luren var ledsen. Egentligen inget ovanligt eftersom de flesta jag talade med var ledsna. Men hon var ledsen för helt andra orsaker. Hon skulle gå i pension. Rädslan för framtiden var tydlig. Nu var hon inte längre behövd. En vecka kvar av ett helt liv. Förbrukad. En framtid utan planer. Hon grät. Jag satt tyst med luren tryckt mot mitt öra och väntade ut gråten.

Måndagen den 5 augusti. Blank. Vad gör väl det när andra dagar är fyllda med viktiga och mindre viktiga uppdrag. Jag behöver så väl de där blanka dagarna. Dagar jag de sista åren suktat efter när jag var aktiv, stundom stressad och en alltid omhändertagande yrkeskvinna.
För övrigt fylls de blanka dagarna alltid med något. Jag är aldrig sysslolös. Än så länge är min framtid full av planer.

Dirigerade minnen och en välfylld låda av papp

Tillbaka i verkligheten efter dotterns och min årliga Englandsresa. Denna gång gick turen till Oxford.  Grundad av saxare omkring år 900. Den gamla universitetsstaden där det bedrivits undervisning sedan år 1096.
Vi har bott i B&B. I ett litet hus insprängd bland den mer moderna arkitekturen.
En mager och till synes torr herre öppnade när vi ringde på. Tre nycklar överlämnades efter noggranna instruktioner om vilka nycklar som ledde vart. Han var en sann gentleman och hans fru en mästare på scrambled eggs.
Det gäller att leta upp de där små pärlorna som gömmer sig innanför turistportalerna.
England är ju känd för undermåliga hotell men vi har alltid haft tur och hittat fina och bra boenden för en riktigt human penning.

Vi har strosat runt bland de historiska byggnaderna och förlustat oss i Covered Market. Och så naturligtvis besökt katedralen Christ Church där en ensam organist övade ett orgelstycke på den gigantiska orgeln. Allt medan den irländske biskopen George Berkeley godmodigt blickade ner från ett målat porträtt.

Nu är vi hemma igen. Sorterar bland våra reseminnen och dirigerar dem till mappar. Mitt i sorteringen fick maken och jag övernattningsbesök från Skåne. Vi har ägnat frukosten till att döma landsting såväl som kommuner. Och våndan i att bli av med en fylld bajslåda som lyder under Norrköpings kommuns regelverk. Eftersom vi numera inte har något utedass utan uträttar behoven i vattenklosett är vi inte längre i behov av kommunala skitlådor i papp. Men när vi hade det yttrade sig en kontorsdam anställd av kommunen i min till henne ställda fråga huruvida bajsbilen tar med en eller två fyllda lådor.
Enkom en låda men med ett förbehåll. Om bajset hamnat i lådan före en viss månad är det inte kommunens ansvar att forsla bort den.
Vi blev osams, damen och jag. Om det kom an på mitt förslag om en sänkning av lådan i Glan som är vattenskyddat området eller helt sonika köra lådan till kommunhuset i Norrköping,  ställa den på trappan och låta damen göra vad hon ville med lådan kommer jag inte ihåg. Det har förflutit all för många år sedan dess.

Det kan dock ligga något i filosofen Hobbes teorier: Osämja uppstår då människor blir konkurrenter inför önskningar som är riktade mot samma föremål.
Vilket även kan gälla en låda där stora ospjälkade molekyler hamnat efter sista tillåtna dag, månad och år.

Torpedo och en ödesdiger morgon

Just nu bedriver vi tillsammans med våra barn en form av hjälpverksamhet. Står för mat och husrum till en behövande. Behovet av någon form av fortskaffningsmedel är också akut. Maken och jag har förvisso var sin cykel men lämnar ogärna ifrån oss dessa. Då slog det mig, min pappas cykel. Den står i mammas källare till ingen nytta.

När pappa dog och mamma flyttade till Östergötland fick cykeln följa med. Troligtvis hamnade mamma i ett nostalgiskt tillstånd utan möjlighet att skiljas från pappas cykel. Hon hade mist sin man och livskamrat med allt vad det innebar. Pappas cykel i hennes källare gav nog en form av trygghet mitt i all bedrövelse.

Med viss bävan ringde jag mamma. Klämde fram mitt ärende. Var det möjligtvis så att hon kunde tänka sig att knyta upp banden mellan henne och pappas cykel? Låta en nödställd få nyttja den då behovet av förflyttning är stort?

Mamma blev glad. Eftersom cykeln så småningom blir mitt arvegods menade mamma att nu slapp jag ett bekymmer mindre den dag då det är dags att avveckla hennes hem.

Så nu står cykeln på vår gårdsplan. Nypumpad tillika tvättad med grönsåpa och vatten. Väntar in sin nya ägare och de vägar de tillsammans kommer att färdas.

Crescent med tre växlar Torpedo. Och så naturligtvis en kasse från Konsum Värmland fastspänd på pakethållaren.

Cykeln var pappas stolthet. Vilket berodde på att han sittande på sadeln klarade vilken brant backe som helst. Inklusive Medborgarbacken i Degerfors. Ända fram till den ödesdigra morgonen då han fick en hjärtinfarkt och stöp med huvudet före i den vattenfyllda fontänen på Medborgarplatsen. Om inte en morgonpigg herre som rastade sin hund dragit upp pappa och sedan ringt ambulansen hade han antagligen dränkt sig utanför Konsum. I och för sig en passande plats eftersom min pappa aldrig handlade någon annan stans än just på Konsum. Allt annat var otänkbart.

Där och då tog pappas cykelturer slut. Han kastade sig aldrig mer upp i sadeln och lät tramporna gå som pistonger. Det blev en stor sorg som han aldrig riktigt kom över. Men nu har hans älskade cykel väckts ur sin dvala och den dystra tillvaro den haft i mammas källare. Jag är fullt och fast övertygad om att pappa varit nöjd och belåten med arrangemanget. Han värnade om de som det behövde värnas om.

Instinkt och tre koppar kaffe om dagen

Ordningen är återställd. Vi är hemkomna från vår semesterresa som sträckte sig mellan Värmland, Dalsland, Västergötland och Småland.
Vid ett besök i min barndoms trakt sprack mitt hjärta lite grann. Inget var sig likt. Andra hade tagit över och ordnat så som de finner det bäst. 
Farfars dörr var låst. Trappstegen upp till dörren övervuxen av mossa, sly och ogräs på gårdsplanen. Den gamla bron över älven där jag tillsammans med farfar dragit skramlande mjölkkrukor på kärra var i det närmaste upprutten. Och magasinet hade utplånats i en eldsvåda. I det hus min pappa hälsades välkommen till världen stod i förfall. Allén som pappa och farfar planterade någon gång under 1930-talet nedsågat.
Inget är beständigt, så är livets gång.

Kullens bigård bjöd på bisafari. Jag förundras över bisamhällets innevånare. Där råder samarbete och beskyddarinstinkt. Ett bi kan offra sitt liv för att skydda kupans innevånare. Det kallas instinkt. Till skillnad mot människans handlingar, då kallas det intelligens.
Det går naturligtvis att fundera människans intelligens. Jag har faktiskt hört röster som ifrågasätter binas uppgift för mänskligheten. Som inte förstår konsekvenserna om insekter som bin försvinner. Allvaret finns inte bara här i vårt land utan också globalt. En tredjedel av allt vi äter kräver pollinering. Bär, frukt men också en nödvändighet som kaffe. Även om just jag inte är någon kaffedrickare så dricks det omkring tretusenmiljoner koppar kaffe om dagen runt om jordklotet. I Sverige dricks det cirka nio kilo kaffe per person vilket motsvarar tre koppar om dagen.

Det går inte att skylla på någon annan än den intelligenta människan att insekter, humlor och bin lever i en hotad tillvaro. Under vår resa gjorde vi ett stopp vid Hornborgasjön. Där blommade vilda ängsblommor. Maken stannade upp, tog mig lätt i armen och konstaterade; "här finns inte en enda humla"!
Kanske var det en ren tillfällighet. Möjligtvis höll humlorna till på en annan plats av ängen dit vår syn inte nådde. Jag vill tro att så var fallet.