Att trotsa en barometer och sedan släppa väder

Dagens aktiviteter regnade bokstavligen inne. Inte så konstigt med tanke på att nu är det höst vilket i sin tur medför skiftande väderlek. Så, det vi inte kan göra idag får vi ta i tu med en annan dag. När vädret tillåter.

Vi är väderberoende. Oavsett årstid. I mitt barndomshem hängde en barometer på vardagsrumsväggen. Viktig var att det skulle hänga på en yttervägg. Annars kunde den visa fel. Varje morgon knackade mamma med fingret på barometerns glashölje. Innanför darrade nålen till innan den hamnade på ostadigt, regn eller vackert. Eller någonstans mitt emellan. Barometern förkunnade vilka kläder som lämpade sig bäst under dagen. Mina föräldrar klädde sig efter tycke och smak men jag, det enda barnet, kläddes efter vad barometern visade. Inte enligt utomhustermometern vilket kan tyckas mer rimligt.
"Det verkar vara varmt just nu, men enligt barometern blir det kallt fram på dagen", kunde mamma säga och plockade därmed fram kläder efter kommande väder.

Barometern och jag var inte kontanta. För att få en chans till en utstyrsel som jag själv ville ha oavsett vädret brukade jag skruva på den lilla justeringsskruven som stack ut på framsidan av barometern. Min förståelse gällande barometrar var kanske inte den bästa, resultatet av manövern blev därefter. Mamma förundrades, knackade lite hårdare på glaset och ropade; "Så märkligt. Nu sjunker barometern mycket hastigt. Carina ta på dig mössa och vantar och glöm inte gummistövlarna innan du går ut".

Vi är inte enbart väderberoende. Humöret, själen och hälsan styrs av vädret. Hastiga förändringar skapar nedstämdhet, lågtryck ger sömnbesvär och kyla ont i lederna. Alltså, vi vaknar till en solig morgon och bra humör men det kan svänga om till regn och missmod på ett par timmar. Det finns inga garantier så till vida det inte finns en barometer som kan förvarna oss och göra oss beredda.
Dagliga humörsvängningar kan förvisso bero på vädret men det finns även andra faktorer som påverkar oss. Dåliga beslut, president Trumps senaste påhitt, rädslan för misslyckanden eller misstron på sin egen förmåga. Listan på missmod kan göras hur lång som helst även som solen skiner från en klarblå himmel.

Det gäller att inte låta lågtrycken få fästa i våra liv. Istället släppa vädret, (eller om så krävs, släppa väder), och vända höstrusket till något positivt. Fokusera oss på varandra, tänka på egna misslyckanden som lett till framgång och att president Trump inte kan vara president i all evighet.

Strypsnaran och vikten i att glömma

I år tror jag nästan vi kan starta ett eget mikrobryggeri för att sedan sälja öl på torget i Skärblacka. Vår humle som är äldre än vad jag själv är bär mängder av humlekottar. De är vackra men själva humlen är riktigt lömsk. Varje gång jag ska till våra soptunnor passerar jag den. Är jag då oaktsam sträcker den sina revor med blixtens hastighet mot mig för att gripa tag i en arm eller ett ben. Den har till och med tagit stryptag på mig. Med den påföljd att jag i flera dagar gick omkring med ett illrött smalt band runt halsen. Revorna är otroligt kraftfulla därtill mycket vassa.

Vår humle har följt mig sedan barndomens dagar då den växte hos Edith och Nisse i Hedebotten där jag tillbringat mycket tid som barn. Vid vuxen ålder tiggde jag till mig ett par rötter av Edith vilka sedan planterades vid makens och min röda stuga i Värmland.
När vi flyttade till Östergötland glömdes humlen bort. Något jag sörjde över under under lång tid. Men när vi för många år sedan passerade vår tidigare gård stannade vi bilen och likt en tjuv om natten sprang jag till humlen och ryckte hastigt upp några rötter. De fick ligga invirade i vått hushållspapper omsluten av en plastpåse till dess vi återkom hem.
Humle har hög överlevnadsförmåga. Rötterna tog sig och vi kunde åter igen glädjas av min barndoms humle.
På två platser i Värmland och på tre platser i Östergötland har vår humle växt och frodats. Vid varje flytt vi gjort  har den aldrig mer glömts bort så som den gjordes vid vårt byte av landskap.

Det är lätt att glömma. Men ganska tröstefullt. Forskning har visat att glömska personer är smartare än andra. Det är till skillnad vad man kan tro ett tecken på en frisk och hälsosam hjärna som genom glömska gör plats för ny och viktig information i lagringsutrymmet hippocampus. Ja vi kan till och med bli smartare om vi ofta glömmer en och annan irrelevant detalj.

Med andra ord, ingen behöver känna sig dum då minnet sviktar och vi inte vet var bilnycklarna ligger, inte kommer ihåg personnamn eller att ta med några rötter humle när flyttlasset går av stapeln. Istället ska vi minnas hur smarta vi är vilken kan vara nog så svårt att komma ihåg.

Nya möten och en gåva till livet

Jag har genom åren lärt mig att när främmande människor möts så är de första sekundera helt avgörande hur mötet ska falla ut. Ett stadigt handslag och ögonkontakt så länge händerna hålls fast i en hälsning är en bra början. Om vi dessutom ler mot varandra är det en ytterligare förstärkning.

Igår var jag på jobb i Sörmland. Maken följde med som sällskap. Inget är så roliga som när han följer med mig på jobb. Vilket händer då och då om jobbet verkar falla honom i smaken.
Denna gång skulle jag göra en artikel om vattenbufflar och buffelns mjölk som förädlas till mozzarella. Sörmland och Italien i en skön förening.

Vattenbufflarnas ägare tog emot ute på trappan till deras stora gula hus. Vi steg in och hänvisades till köksbordet. Det kändes direkt som vi tillhörde familjen och deras kök. Som om vi alltid suttit där, sörplat kaffe och slevat i oss buffelmozzarella med hemodlade tomater.
Frun hade den fem månader gamla dottern på höften. Buffelägare tillika mozzarellatillverkare har mycket bestyr på morgonkvisten. Därav hade frun inte hunnit äta sin frukost.
"Ta henne medan jag äter", sa hon och placerade barnet i mitt knä. Intervjun blev tillfälligt avbruten. Omöjligt att hålla en intervju när ett ljuvligt barn satt i mitt knä. Mjukt hår på hjässan som doftade bebis och pyttesmå händer vars fingrar grep tag om min makes pekfinger.

När intervjun var klar, bebisen sov i sin säng, mozzarellan uppäten och kaffet urdrucket var det dags för en närmare bekantskap med vattenbufflarna. Jag kände mig ängslig. Som före detta mjölkbonde finns ingen rädsla för kor men att stå ute i hagen omringad av en flock vattenbufflar är inte riktigt samma sak.
"Jag är rädd för hästar", sa jag till bonden.
"Jag också, men det här är vattenbufflar", svarade han.
Vattenbufflar är imponerande muskelpaket. Att komma i onåd hos en vattenbuffel är direkt förenat med livsfara. Något som bonden underströk.

Det kändes bra när vi satt i bilen hem till Östergötland. I bagaget låg en kylväska med sex stycken buffelmozzarella och en hög buffelhamburgare. En gåva som tack för besöket.
Nya kontakter hade knutits. När människor känner samhörighet med varandra kan det liknas som en gåva till livet. Om det också tillkommer ett möte med vattenbufflar i en hage är det en extra bonus.

Vår liljas hemlighet och konsekvensen av internetsnokande

Vi har en hemlighetsfull lilja utanför vårt fönster. Hemlighetsfull i den mening att vi är inte upphovet till dess prakt och skönhet. Den har tagit sig dit helt på egen hand. Helt plötsligt för några år sedan sköt en stängel upp ur marken. Från stängel trängde det fram knoppar som när de öppnade sig slog oss med häpnad.
Naturligtvis har vi googlat på liljor. Planteringsråd, förökning och utbredning. Utan att bli ett dugg klokare. Nu njuter vi av fägringen och bryr oss inte längre om att fundera hur den kommit till oss. Allt behöver vi faktiskt inte veta, det går bra ändå.
Men människan är född nyfiken. Vetgiriga och kunskapstörstande. Speciellt om ämnet gäller andra människor.

Det är enkelt att leta upp sin ovän, sitt ex eller bäst av allt, exets nya älskling. Eller sitt nuvarande förhållandets ex. Vi är alla en internetsnokare. Förutom min mamma som aldrig införskaffat sig en dator. Fast där far jag med aningen osanning. Det har faktiskt hänt att mamma bett mig söka upp någon eller något på internet. För övrigt använder sig mamma fortfarande av telefonkatalogen om hon vill leta upp var någon bor, om adressen är ändrad eller om det tillkommit något ytterligare namn på den boendes befintliga adress.
Dock stöter hon stundom på svårigheter i sitt sökande eftersom telefonbolagen inte lägre tillhandahåller några telefonkataloger. Därför får mamma nyttja de resurser hon redan har. Från 1900-talets slut. Typ. Det är då hon vänder sig till mig i sitt sökande.

Jag är själv en snokare. Det förnekas inte. Däremot erkänner jag inte för någon utomstående om jag snokat på någon som jag egentligen inte bör snoka på. Då inviger jag enkom min make och våra barn om vad jag funnit i mitt tycke uppseendeväckande.  Ofta anser mottagaren av mina upplysningar att de är föga intressanta.
Det har sina risker med snokande. Jag kan bli påkommen, internet är inte att lita på. Det kan finnas funktioner jag inte känner till och upptäcks jag kan det bli ytterst penibelt. Eller så kan någon berätta för den jag snokat på om min uppsökande verksamhet. Om jag råkat försäga mig vill säga.
Den andra faran är hur jag påverkas av mitt snokande. Jag kan bli arg, ledsen eller upprörd. Över sådant jag egentligen inte har med att göra men ändå inte kan låta bli att ta reda på. Snokande ger sällan upphov till glädje ty alltid finns det något att reta upp sig på. Möjligtvis är det själva syftet med internetsnokande. Att bli tillfreds om den som letats upp inte har det lika bra som vad vad jag själv har. Skulle det mot förmodan visa sig vara tvärt om, ja då sänker sig missmodet som ett dyblött täcke över solskensdagen.
Det finns en magnetism till den värld som vi tack vare internet har fått tillträde till. Dörren står på vid gavel, det är bara att kliva in. Vi behöver inte ens fråga om lov.  

Dock får vi själva stå för konsekvenserna av vårt snokande. Det är priset vi får betala för vår nyfikenhet.

Det danska kroppsspråket och Egyptens gräshoppor

Vi har kommit tillrätta efter Köpenhamnsvistelsen vi gjort tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma. Som vi har frotterat oss med varandra. Utnyttjat varje minut av närhet. I övermorgon börjar skolorna, allt blir som vanligt efter ett långt och innehållsrikt sommarlov.
Utanför vårt fönster lyser rönnen upp med brandgula bär. Påminner oss om tiden som går allt för fort. Vi ställer oss som vanligt frågan, vart tog sommaren vägen?

Köpenhamn är en trevlig men mycket fartfylld stad. Därtill cyklisternas egna inramade domäner. Nåde den som beträder cykelbanorna till fots. Vi har fått skäll. På danska. Inte ett begripligt ord men cyklisternas kroppsspråket talar desto tydligare.
Första delen av sista dagen var vikt till besök på ett planetarium innan tågets skulle lämna stationen för vidare transport till Norrköping. Av detta blev inget. På grund av mordbrännaren i Hässleholm.
Därav samtliga tåg från Malmö inställda. Kaos och förvirring. Sådant vi läser om i dagspressen och ser på tevenyheterna. Som drabbar andra men inte oss. Men inget är självskrivet bara för vi har en utskriven tågbiljett i väskan.

Vi tog oss hemåt etappvis. Köpenhamn-Malmö-Höör. Där tog det stopp. Informationens påbud löd; Möjligtvis en ersättningsbuss till Osby. Möjligtvis.
En ganska bekväm storleksmässig skara människor väntade tålmodigt på den eventuella bussen. I krissituationer går det att kosta på sig småprat med vilt främmande personer.
En buss rullade tveksamt fram. Stannade ungefär femtio meter bort. Ur bussen strömmande folk men chauffören gjorde inga ansatser till att köra fram mot oss när bussen var tom. En driftig kvinna sprang dit för en lägesrapport och kom sedan tillbaka med en hälsning. Chauffören skulle ringa sin chef för tillstånd att köra oss till Osby.
Det var då allt hände. Likt en av Egyptens tio plågor, kom från till synes ingenstans människor strömmande med resväskor, kryckkäppar, rollatorer, barnvagnar, trunkar, ryggsäckar och andra diverse nödvändiga reseattiraljer. Samtidigt som bussen sakta rullade fram mot oss. Busschauffören, må hända ovan eller naiv inför en stor skara resenärer öppnade bagageutrymmet och bussdörren. Varpå det resande folket i ren hysteri stuvade in det de hade i händerna. Därefter äntrade de bussen. På en och samma gång. Det uppstod tumult ty ombordstigning på en buss krävs sans och viktigaste av allt, en passagerare åt gången.

Vi stod och betraktade skådespelet på behörigt avstånd. Det verkliga dramat utbröt då bussen blev fylld till sista passagerarsätet. När de som inte kom ombord skulle leta reda på sin resväska, kryckkäpp, rollator, barnvagn, trunk, ryggsäck och annan nödvändig reseattiralj som stuvats in i det välfyllda bagageutrymmet.
Då skred min make till verket. Gick fram till en av de många taxibilarna som lockats dit likt flugor till en sockerbit. Frågade om priset på en bil som tar tre vuxna och tre barn till Osby. 2 500 kronor var budet. Taget, svarade vi och åkte taxi med bekväm komfort till Osby tågstation. Tre minuter före avgångstiden hoppade vi ombord på vårt rätta tåg och den sista etappen hemåt inleddes.
När tåget lämnade Osby station syntes inte den minsta skymt av bussen från Höör.

Äventyrsresor är de bästa resorna även om en mordbrännare i Hässleholm är inblandad.