En blodig linneduk och en hjärtevärmande spionpenna

Frosten nyper tag i allt den kommer åt. Kalla nätter bidrar till isiga bilrutor och hala vägbanor. Jag huttrar och svär. Fingrarna stela av köld när jag hackar mig igenom isskorpan innan jag kan sätta mig vid ratten.
Under gårdagen tinade jag dock upp. Barnbarnspojken bredvid mig i tågkupén. En påse med smågodis mellan oss. Trots att det inte var lördag. En utflykt med farmor kräver smågodis. Och varm choklad med vispad grädde och marshmallows.
Vi gjorde Stockholm tillsammans. Kollade Nordiska rådet i Sveriges Riksdag. Besökte slottet och Livrustkammaren. Skinnet knottrade sig på armarna vid åsynen av Gustav II Adolfs blodiga linneduk där hans hjärta placerats då det karvats ut ur kroppen av en apotekare. Något en konung på 1600-talet fick ta med i beräkningen då han gav sig ut i strid.

I gängse ordning uppstår det problem så fort jag går ombord på ett tåg. Denna resa var inget undantag. Allt förflöt bra nästan fram till slutstationen Stockholm C. I Södertälje tog det stopp. På grund av en olycka i Stockholm Södra. Stora delar av järnvägsnätet slogs därmed ut. Och vår planering av aktiviteter fick ta en annan vändning.

Det är också ett bekymmer med biljettköp. Saknar tiden då biljetter köptes inne på järnvägsstationen. I kassan bakom en glasskiva satt biljettförsäljaren. I utbyte av pengar fick resenären en biljett tillverkad av hård papp. På perrongen mötte stationskarlen upp och öppnade tågdörrarna så passagerarna kunde kliva ombord. Avstigande passagerare fick av stationskarlen hjälp med sitt bagage allt medan stationsinspektorn höll ett vakande öga så allt utföll till belåtenhet.
Konduktören med sina signalflaggor och som under resans gång höll kollen bakåt för att förvissa sig om att samtliga vagnar hängde med i kurvorna. Det kändes tryggt.

Numera heter konduktören tågvärd och skannar av biljetterna som vi visar upp med våra smarta telefoner. Jodå, även jag dristade mig att behålla biljetterna i min mobil istället för att skriva ut dem på papper. Efter skanningen var lättnaden stor när jag konstaterade att allt verkade ha fungerat.
Värre blev det på pendeltåget mellan Norrköping och Kimstad. Dessa biljetter inköpta via Östgötatrafikens app. Resan från Kimstad till Norrköping gick smärtfritt ty då kontrollerades inga biljetter av någon tågvärd. Han dök upp som först vid hemresan. Varpå det uppdagades att jag köpt fel sorts biljetter. Eftersom vi reste tio minuter inom Norrköpings kommun klickade jag Norrköping och swishade  en summa av 44 kronor. Vilket var helt fel. Jag skulle ha klickat Östergötland och då blev priset en bra bit över 100 kronor. Tågvärden tittade sorgset på mig. Förklarade tålmodigt under resans tio minuters färd hur det hela fungerar. Vid Kimstad station var han ännu inte färdigförklarad men nödgades släppa det hela annars hade vi antagligen fått fortsätta 44-kronorsresan ända till Motala.

När jag släppte av barnbarnet hemma hos föräldrarna var han nöjd med dagen. Visade vad han skrivit i ett block med spionpennan inköpt på Buttericks och som kräver blått specialljus om texten ska framträda:
Tack farmor för att du tar med mig på äventyr.
Undertecknat med ett hjärta.

Grymma motgångar och läran om paleontologi

Med ens blev det dystert utanför vårt fönster. Regntunga grå moln och de flesta träd är nu avlövade. Småfåglarna sitter i rönnbärsträdet. Tittar anklagande växelvis in genom fönsterrutan och på det tomma fågelstugan. Dags för inköp av solrosfrön.

Jag hostar ännu förskräckligt. Orken är slut på grund av sömnlösa nätter. Maken och jag väcker varandra eftersom hostan även drabbat honom. Han gav förslag på samarbete under gårdagskvällen. Om vi på något sätt kunde synkronisera vårt hostande nattetid skulle det vara förnämligt och tidvis främja nattsömnen.

Det finns många bra tips hur hösten ska bli gladare. Bland annat ska det vara möjligt att skriva sig muntrare och piggare. Innan sänggående ska fem saker av tacksamhet skrivas ner, vilket i sin tur leder till nästkommande dags bemötande av grymma motgångar.
Eller göra en lista med bra och dåliga saker som hänt under dagen. Sedan är det bara att jämföra vilken stapel som blir högst.

Hade jag gjort en sådan notering igår kväll hade den bra stapeln vunnit. Jobb som avklarades och skickats till redaktionen för bearbetning. Maken kom hem med bakelser, nybakade och inköpta på Skärblacka hembageri. Bara en sådan sak får den glada stapeln att skjuta i höjden och vibrera av lycka.
Men det bästa av allt var resan till Norrköping med småtvillingarnas storasyster som skulle göra en synundersökning. Föräldrarnas tidsbrist frammanade åtgärder utförda av mormor och morfar. Det är sådant mor-och farföräldrar är till till för. Extraresurser i vardagen.
När barnbarnen växer till sig minskar gemensamhetstiden. Skolan, läxor, kvälls-och helgbestyr, fritidsaktiviteter och kompisar tar överhand. Därför känns det extra festligt när den som är störst i en skara av sex ungar villigt frotterar sig med oss.
Efter avklarad synundersökning och val av nya glasögonbågar blev vi hungriga. Ett barns hand i min medan morfar spanade efter gallerians utbud av utskänkning.
Som en extra bonus fick jag av barnbarnet lära mig skillnaden mellan paleontologi och arkeologi. Ovärderlig kunskap där inlärandet enkom kostar en mycket lång och utdragen förklaring av en nioåring.

Två timmar av gemenskap trots att den skedde i stadsmiljö där jag vanligtvis inte trivs gav de goda noteringarna en starkt ledande position. En av anledningarna till att vi skaffat oss så många barnbarn är att jag blir fylld av energi och lycka då vi umgås med varandra.

Modern egenvård och ett huvud med mittbena

Varje gång jag är till tandhygienisten får jag frågan om jag använder eltandborste eller ej. Naturligtvis borstar jag mina tänder elektriskt. Hänger väl med i tiden. Det jag inte berättar är att min eltandborste hängt med mig i snart femton år. Dock har jag regelbundet bytt tandborsthuvud.
Min gamla tandborste har börjat leva sitt eget liv. Eller snarare brist på liv. Den morrar, suckar och uppvisar trötthetssymptom. När jag kommit till slutet av borstningen ger den upp och jag blir nödgad att köra den manuellt sista biten.

I lördags slog jag till och beställde en ny eltandborste via internethandeln. Den kostade ungefär lika mycket som en tandvårdsundersökning. Berättade för maken om inköpen varpå han undrade om den är kopplad till wifi.
Naturligtvis är den det, skrattade jag och gav en motfråga. Var får du allt ifrån egentligen. Tandborste kopplat till wifi?
Vetenskapens värld, löd svaret.

Igår kväll anlände min nya tandborste. Jag hade vid beställningen fått lite olika leveransalternativ. Frendo Skärblacka, PostNord, en sån där box inne i stan som jag öppnar med mitt bankid
eller det miljösmarta alternativet. Leverans direkt till dörren. Jag valde det sistnämnda trots att jag inte riktigt förstod innebörden av att vara miljösmart genom just detta val.

Med varsamma händer packade jag upp tandborsten ur förpackningen. Läste instruktionsboken och gjorde då upptäckten. Min eltandborste är kopplad till wifi! Kvällen gick åt till att para ihop den med min smarta telefon. Ta en bild av mig själv samt klicka i en ruta om jag ämnar borsta mina tänder med höger eller vänster hand.
Efter en natts tandborstsladdning har jag nu borstat mina tänder. Uppkopplad via Bluetooth. På den medföljande anordningen som med ett enkelt grepp fästes på badrumsspegeln placerade jag min smarta telefon. Klickade på appen och genast öppnades vilket jag förmodade var mitt gap. Tänderna på bilden var färgade mörkt blå. Lite tandkräm på borsthuvudet och behandlingen kunde börja. Varje rengjord tand övergick i vitt. 6 minuter tog det innan hela garnityret ändrat sig från blått till vitt.
En glad gubbe visade sig. Jag hade lyckats med bravur, inte glömt en enda tand. Bra jobbat, fortsätt så och du bibehåller ett friskt tandkött, starka tänder och fräsch andedräkt.

Nu återstår att se om tålamodet håller i sig. Tandborstningen är numera aningen trixig eftersom den innebär fler moment än att bara kleta på en klick tandkräm på borsttråna och sedan sätta igång.
Maken ler och tar fram sin manuella tandborste. Den som han brukar byta ut lite då och då när han upptäcker att borsthuvudet fått mittbena.

Lyxiga hemmafruar och obalanserade kroppsvätskor

Sakta men säkert återvänder livet. Måste dock tillstå att jag mitt i bedrövelsen haft den ganska bekvämt. Förkylning av värsta sorten kräver bekvämligheter vilket jag funnit i soffan. Under en gosig filt har jag i flera dagar legat och förkovrat mig medan näsan runnit, halsen känts som en brinnande eld och hostan nästan gjort mig tokig. Vet numera det mesta om knölvalar, vithajar, naturkatastrofer och ej uppdiktade massmördare. Utbudet är stort och de olika tvkanalerna gör storstilade försök att bräcka varandra. Jag har till och med kikat in hos de svenska Hollywoodfruarna men då ökade trycket i pannan och huvudvärken tilltog.

Förutom kemiska preparat inköpta på apoteket har jag i hopp om bättring kurerat mig med olika huskurer. Svartvinbärssaft, honung och en skvätt starkt har blandats till en mixtur som borde ge den värsta bacill en rejäl råsop. Men det är bara att inse. Förkylning kräver tålamod, den försvinner när den behagar försvinna.

Den gamla greken tillika läkekonstens fader Hippokrates menade att blodet tillhörde hjärtat, den gula gallan levern, den svarta gallan mjälten och det vita slemmet hjärnan. Alla dessa kroppsvätskor måste hållas i balans för en bibehållen hälsa. Främst för att undvika förkylning. Samt att göra som jag då förkylningssymptomen gör sig gällande, nämligen placera sig i liggande ställning. Upprättstående  bidrar till att det slem som befinner sig i hjärnan rinner ner i näsan. Vilket skapar obehag, inte enbart för den drabbade utan även för den närmaste omgivningen.

Varför blir vi då förkylda? Jo, menade grekerna, kyla och fukt var den främsta orsaken. Något vi bär med oss än idag. Hur många gånger fick jag som barn tillsägningar om vikten att bära mössa under årets kallaste månader. Främst var det min pappa som förespråkade denna ytterst viktiga huvudbonad. Som genast åkte av när jag var utom synhåll från pappas vakande ögon. Värre var det med de förhatliga gummistövlarna. Dessa kunde jag inte kliva ur och gå i strumplästen på regnfyllda gator.

Hur botade då de gamla grekerna sina förkylningar? Åderlåtning var en huskur där öppna ådror lät överflödigt sjukt blod rinna ut. Laxer-och kräkmedel var en annan beprövad metod. Allt utfördes av traktens tillkallade botare. Spontant tänker jag att den sjuke blev ännu mer sjuk av dessa ruggiga tillfriskningsmetoder.

Fortfarande plågar mig hostan. Speciellt nattetid. Känner mig ännu inte riktigt kurant. Så jag fortsätter bekvämligheterna i soffhörnet. Raggsocksbeställningar har börjat droppa in från barnbarnen. Tillverkningen har startat, mitt bidrag till att värma våra barnbarns fossingar i vinterkylan. Kanske slipper de då förkylningar som de i sin tur skänker till oss. Ty denna förkylning jag och även maken nu dragit på oss kommer icke från våra kroppsvätskors obalans. Den har orsakats av barnbarns onda halsar och snoriga näsor.

En nyfiken granne och största diskretion

Det här är hemligt. Du får inte yppa det för en enda person. Inte ens till den som står dig närmast.
Jag lovar. Heligt och dyrt. Men till min allra bästa vän kan jag berätta. Den vän som jag vet aldrig för en hemlighet vidare. Som i sin tur har en allra bästa vän. Som också har en bästis.

Hemligheter är svåra att bevara. Jag och många med mig har brutit ett och annat tysthetslöfte. Det bara pyser ut, likt ett däck med smygpunka. Hur jag än försöker täppa till  hålet sipprar hemligheten ut och mitt heliga löfte är brutet.
Dock vill jag förtydliga, det finns hemligheter som jag i förtroende lova hålla tyst om och där jag aldrig brutit tysthetslöftet.

Vi älskar att höra hemligheter. Det är en del av mänskligheten. Hemligheter kan förena och stärka men också lätta att avslöja och då kan det vara hej svejs för alltid med vänskapen.
Dock finns det en hemlighet som bevaras väl. Nämligen det egna svampstället beläget mitt i allemansrätten. Kanske en plats som genomgått ett generationsskifte. En plats som aldrig avslöjas ens om det sker under hot. Den med stor erfarenhet tar inte svampkorgen med sig till svampstället. Utan en vikt papperskasse i den händelse grannen tittar ut genom sitt fönster. Förstår vad som är i görningen och med stor list smyger efter för att på så sätt genomskåda det allra hemligaste.

Idag är sista dagen ledarhunden är hos oss. Nu ska han åter ut i tjänst. En sista skogstur innan han återbördas till sin matte. Det var då jag såg dem, trattkantarellerna. I fickan en hundbajspåse och begäret överföll mig skoningslöst. Jag plockade och gick runt och spanade efter mer. Upptäckte att någon varit före mig. På flertalet ställen syntes spår av en annan svampplockare. Irriterat muttrade jag över denne någon. Måste personen nödvändigtvis vara på den plats jag hittat och som jag pinkat in som mitt revir? Inte nog med det, svampplockaren hade tappat en hel massa trattkantareller. Så orutinerat, onödigt och omoraliskt. Svamparna var fräscha och spänstiga. Jag plockade skadeglatt upp skörden. Till och med missunnsamt. Sprätter folk svamp omkring sig så får de sannerligen stå sitt kast.

Efter en stund uppdagades det. Jag hade gått runt i en cirkel. Med en trasig hundbajspåse. Jag och hunden var helt ensamma i svampskogen. Ingen annan än jag själv hade förorsakat detta missöde med tappade trattkantareller. Men en erfaren hundvakt är alltid utrustad med fler än en hundbajspåse.
Nöjd och glad lockade jag hunden till mig, höll den välfyllda icke transparenta påsen i ett stadigt grepp och vandrade hemåt.

Aldrig någonsin tänker jag avslöja mitt nyfunna hemliga svampställe!