Övertalningsförsök och en dyster sanning

Det kommer brev. Med eller utan inbetalningskort. Jag betalar räkningar och mejlar avsändare.
Beklagar sorgen. Tack så mycket. Vill du kanske överta abonnemanget? Tack men nej tack.
Jag visste vad som komma skall. Men inte att det skulle vara så känslosamt och ta på krafterna så till den milda grad. Känner mig liten och förvirrad.

Har luftat mig lite. Suttit på altanen och druckit Varma koppen. Blåbär och hallon. Lyssnat på fåglarnas lockrop och låtit solen värma upp mina frusna kinder. Kanske lättar det sinom tid bara jag låter processen ha sitt smärtsamma men läkande förlopp.

Var hemma hos en åldring under förmiddagen. En med utegångsförbud. Jag hade föresatt mig att ärendet skulle gå snabbt men det tog tid. Eller rättare sagt, jag tog mig tid. Nedsjunken i var sin fåtölj dryftade vi livets vedermödor och glädjeämnen. Som till största del handlade om virus, barn, sjukdomar, sprit och brist på umgänge med vackra damer.

Fruntimmer kan jag inte länge göra lyckliga och sprit får jag inte nyttja. Det är den dystra sanningen.
Jag nickade beklagande. Visade att jag förstod.
Och barnen hör jag aldrig av. Jag nickade igen. Nej de har väl sitt kan jag tro.
Jo, jo så är det.

Han berättade om sin sommarstuga han inte längre kan åka till och jag berättade att hemma hos oss blommar krokus, scilla och snart påskliljor. Att syrenen har svällande knoppar och att min mamma är död. Och att jag kan klippa hans gräsmatta vid sommarstugan i sommar om han vill. När jag nu har  en son som har trädgårdsfirma kan han få fina gräsmattor dessutom gäller rutavdraget.
Vi förstod varandras sorg men också vad som finns att glädjas åt. Som avdrag vid gräsklippning till exempel. Men han förstod inte varför han ofrivilligt satts i karantän. För att skydda dig själv upplyste jag honom om. Han fnös föraktfullt och sa att han nog skulle sälja sin bil. Bra initiativ sa jag uppmuntrande. Sälj bilen och ta färdtjänsten för att besöka vackra platser. Han skulle fundera lite till på saken.

Mannen och jag har fram till nu varit helt obekanta för varandra.  Han ville ändå träffa mig i ett speciellt ärende och genom kontakter hade mitt namn kommit på tal. Vilket så här i efterhand gladde mig mycket. En person som jag kan skriva in i min osynliga kontaktbok över nytillkomna. Vi kommer säkerligen aldrig mer att träffas nu när jag uppfyllt uppdragsgivarens anmodan. Men jag har fått en liten inblick i en annan människas liv vilket till fullo är mycket berikande.

Myror i huvudet och onödig energiåtgång

Ett tydligt vårtecken är den livfulla aktivitet som nu pågår i grannens myrstack. Jag passerar stacken var gång jag går till postlådan. Myrorna har byggt sin boning med stöd av ett staket och jag har med brinnande intresse studerat de rödmålade plankorna efter tecken på liv.
Till en början klättrade en och annan myra, trött och nyvaken efter vintervilan sakta fram och åter över de skrovliga brädorna. Som ett slags vårspaning med övriga innevånare väntande i dunklet på besked.
Nu är det full fart. Jag funderar över vad de egentligen gör. Vårstädar de stacken? Bär ut allt överflöd som kan tänkas samlats under en lång vinter. Eller är de på jakt efter färskvaror, nytt bomaterial eller bara kollar efter att allt är sig likt sedan sist?

Flitiga är de vad än orsakerna än är ty arbetsamhet är myrornas signum. Jag har liknats vid en myra. Alltid på språng, alltid något för händerna och aldrig sysslolös. Därav lät jag en gång för mycket länge sedan en tatuerare sätta efter anvisningen en myra på min ena skuldra.
Ett modigt drag då jag är skräckslagen för nålar som sticks.
Motivet hade jag hämtat ur den trevliga och rikt illustrerade barnboken Maja tittar på naturen.
Tatueraren ritade av Majas myra på något som liknade smörpapper och skulle sedan överföra motivet till mitt skinn.
Jag jämrade mig redan innan nålen nådde sitt mål. Ångrade tilltaget för att sedan raskt ångra mig tillbaka till ursprungsplanen. Efter ett par timmars velande fram och tillbaka tröttnade tatueraren. Medan jag tog ett slutgiltigt besked huruvida jag skulle låta tatuera mig eller ej begav han sig till närmaste pizzeria för att stilla sin hunger. Jag låg på bristen, begrundade situationen och när tatueraren återkom med pizzaflottiga fingrar hade jag fattat beslut.

Myran är idag aningen blek i färgen. Den behöver ingen fräschör utan den får blekna tillsammans med ägarinnan. Som tappat stinget en aning. Jag är inte längre det jag en gång var. Min nitiska ådra har torkat en smula. Därav har jag tagit ett beslut lika svårt som när jag skulle låta den bläckfyllda nålen göra sitt beständiga verk.
Jag ska hänge mig åt pensionärslivet fullt ut. Inga mer frilansande uppdrag, inte sätta mig vid ratten i en lastbil eller något annat som inbringar extra slantar. Jag ske enbart leva av min pension. Göra det som faller mig in och det dagen har för erbjudande. Kravlöst och utan tvång ska jag låta dagarna fortskrida  i sakta mak som den folkpensionär jag är. Kanske ska jag fatta de gångstavar jag ärvt efter mamma och bli en stavgångare. Det är aldrig för sent att prova något nytt och stärkande.

Jag befinner mig i annorlunda känsla som snuddar vid sysslolöshetens rädsla. Men jag har insett nödvändigheten i att dra ner på tempot om jag ska känna mig tillfreds med allt det goda som erbjuds en nybliven pensionär.

Att jobba med tummen och ett värdefullt arv

Halva mars månad har tillryggalagts. Tre veckor sedan jag blev moderlös. Mycket har har hunnits med. Slitsamt och känslomässigt. Helt normalt med andra ord.
Igår kväll kastade vi av oss sorgens ok för en liten stund. Följde med goda vänner till Norrköping och åt på restaurang. Italienskt fick det bli. Bevare mig väl, italienskt i dessa dagar. Lugn, jag hade handsprit i handväskan. En skvätt i var hand hos samtliga runt bordet efter det att menyn lämnades åter till servitrisen.

Maken hostade. Han gör det sedan många år tillbaka i tiden. Antagligen något han dragit på sig efter alla år som lantarbetare. Då när det inte var så noga med andningsskydd, hörselkåpor och stövlar med stålhätta. När allt som gällde hälsa och trygghet gick på lösa boliner.
När maken hostade stelnade jag till. Skulle övriga restauranggäster stirra uppfordrande eller restaurangägaren komma och lyfta bort honom från stolen? Nej inget hände för de som vågar sig ut en en lördagskväll gör det på egen risk. Då får hostningar från andra tas med i beräkningen. Allt behöver ju inte vara Corona.

Det är nu som mänskligheten sätts på prov. Eller rättare sagt medmänskligheten. Det som får oss att öppna våra hjärtan och känna oss lyckliga. Ett koncept som ger oss möjlighet att vara varandra behjälpliga. Det låter bra och borde vara enkelt. Men verkligheten ser annorlunda ut. Vilket tomt gapande hyllor i matvarubutikerna vittnar om.
Vi delar inte med oss av en enda makaron, riskorn, spagettistrå, vit böna eller korv på burk. För att inte tala om skithuspapper. Jag ger väl blanka f*n i om grannen får torka sig i röven med tummen bara jag slipper. Och så bunkras det skithuspapper utifall att. Utifall vad då? Toalettpapperstillverkarna jobbar på högtryck och lovar, alla som behöver ska få sitt toalettpapper. Ingen panik, samhället kommer inte sluta fungera, säger Myndighet för samhällsskydd och beredskap.

Jag har inte bunkrat något. Toapapper har vi gott om. Dessutom har flera oöppnade förpackningar toalettpapper ingått i mitt arv efter mamma. Vi har torrvaror som det räcker länge och i frysen finns sådant som går att koka ihop till mättande måltider.

Vi är inte medmänskliga för vi lider inte gemensamt i denna Cornoahysteri. Det roffas åt sig utan att skänka andra en enda tanke. Därför funderar jag över hur vi kommer reagera tillsammans den dag det verkliga kriget bryter ut. Bomber som fälls och dödar fler än en och annan gamling, närmare bestämt två i Sverige, som hittills avlidit i sviterna av coronaviruset.
När det verkliga kriget kommer blir det svårt för bunkrarna att få med sig allt sitt skithuspapper om det bär av på flykt. Kanske är det först då som det delas med sig till andra så bördan inte blir allt för tung.

En behagfull ilning och en skräckinjagande ost

En skugga utanför vårt fönster och plötsligt stod den där. Mitt i vår frukostmåltid. Gråhägern. Vaksam och skygg. Som alltid. Minsta rörelse framkallar fruktan, även om det finns ett fönsterglas mellan oss.
Försiktigt lade vi ner våra äggskedar, maken sträckte sig efter kikaren och jag efter min kamera.
Höga kliv bland vassen. Beredd på flykt.
Och mycket riktigt, en blick mot vårt håll, vingarna fälldes ut och den försvann från vårt synfält.
Men hägern är här och vittnar om vårens ankomst. Den gömmer sig i vassen men vi kommer få se den många gånger i sommar. Det är ett som är säkert.
Faktiskt kunde jag känna ett stråk av glädje, förtröstan och förhoppning. Det liksom bubblade till i maggropen och känslan fortplantade sig genom min kropp. Jag tackar hägern för att mitt sinne inte är bottenfruset.

Fredagen den 13 mars. Otursdagen. En illavarslande dag enligt de som är skrockfulla. Än så länge har denna dag förflutit som den sig bör. Förvisso är den ej till ända och jag ämnar icke ta dagen till en annan nivå än vad den är.
Det finns många fobier som kan verka besynnerliga och inte mist besvärliga i det dagliga livet. Ost, till exempel. Faktum är att ostfobi kan ge sig sådana uttryck att den som lider av det inte klarar av att gå förbi matvarubutikernas ostdiskar.
Värre är det för den som har navelfobi. Det kan röra sig om andras navlar likaväl som för sin egen. Naveln är vårt födelsemärke som vi inte kan kringgå eller undvika. Jo andras navlar men inte sin egen. Den är och förblir på magen och det enda rådet är väl att låta bli att pilla på den om det känns besvärligt.

Hägern med sin naturliga instinkt att känna sig rädd för en eventuell annalkande fara kan känna sig trygg där den på smala ben plaskar runt i vattenbrynet. Vi vill den inget illa. Bara titta och förundras över dess praktfulla egenskaper. Mänskliga rädslor och fobier behöver kanske kognitiv beteendeterapi för att kunna känna sig bekväm med hushållsosten eller sin navel.

Det är inte enbart Corona som skrämmer vettet ur folk fast den just nu får övriga rädslor att blekna en aning.

Pensionärsdroppar och en fet barmhärtighetsgåva

Nu har jag upplevt min första vecka som ålderspensionär. Den dagen jag väntat på blev inte riktigt som jag tänkt mig. Inga ballonger och serpentiner. Inga fyllda champagneglas, snittar och marsipantårta. Dagen föll i glömska bland flyttkartonger, sopsäckar och förvaringsboxar.
Istället firade vi min födelsedag för det liv som varit och det liv som ännu pågår.
Camilla på hembageriet stod för maten, Skärblacka blomsterhandel för kistdekoration, sorgbuketter och rosor i vas på det dukade matbordet.

En vecka vilken känns evighetslång. Jag grinar mig in i pensionärslivet. Ögonen svämmar över och jag slickar i mig salta droppar och sväljer snoret. Känner mammas doft var gång jag öppnar ytterdörren och kliver in i det radhus som inte längre är hennes utan min i egenskap av dödsbodelägare.

Men mitt i jämmerdalen finns ljuset. Ett nytt litet barn är i antågande. En flicka som i ett av sina  förnamn ska få bära namnet Elisabet. För så är det sagt och min mamma Elisabet blev glad när hon fick meddelandet dagarna innan sin eviga vila. Vårt nya lilla barnbarn ska föra namnet vidare. Precis som sin kusin, en av småtvillingarna.
Släkten följa släktens gång. Och jag måste ta mig samman. Om inte folk säger det rakt ut vet jag att de menar det. Men jag låter sorgen ta den tid den behöver.

Jag har gått ner i vikt och på nyheterna talas det om Corona. Det fruktade virus som lamslår allt och alla. Känn ingen fruktan ty jag är med dig alla dagar och snart har ett nytt vaccin uppfunnits. Om råttor överlever och inte uppvisar några negativa symptom är det bara att köra in sprutspetsen i den mänskliga befolkningen som kommer köa utanför landets vårdcentraler.
Jag är rädd för sprutor men inte för Corona tänker jag och tvagar mina händer i handsprit.

Ska övertala maken att åka till hembageriet för att köpa lyxsemlor. Medicin för en avmagrad lekamen. Han är nog inte nödbedd. Bara han får varm mjölk att dränka in semlan med.
Semlor är sannerligen en barmhärtighetsgåva till den som sörjer.