En droppe olja och en rörig massa

 Hösten är den tid då de små gnagarna möss och råttor kommer allt närmare oss människor. Deras liv går ut på att gnaga, söka mat, para sig och föda ungar. En ny kull kan födas var 50:e dag och vill det sig väl kan en kull bestå av15 ungar.

Tipsen om att förhindra dessa skadedjur att komma in i våra boningar är många. Det sista jag läste var att droppa lite olika sorters oljor runt husgrunder, ventiler och andra springor där de kan slinka igenom. 

Eller så är helt enkelt en katt lösningen på problemet.

Vår katt lever ett fritt liv. Det vill säga att hon förärats med en kattlucka som maken monterat i vår ytterdörr. Den öppnas genom att luckans mekanism känner igen hennes chip och hon kan därmed komma och gå som hon själv vill. 

Men det ger henne även tillgång att i gengäld skänka oss små gåvor från naturen. Det är allt från småfåglar, maskar, syrsor, ödlor - och möss. Allt i levande tillstånd. 

Härom kvällen satt maken och jag nyduschade och iförda våra morgonrockar nedsjunkna i tevesoffan. Tv-kväll med gofika. Kvällsro och harmoni. Fram till dess att det skramlade till i kattluckan och en stolt katt släppte av en levande totalt skräckslagen mus på köksgolvet. 

Jakten tog fart. Katten hoppade och for runt i vida cirklar medan maken och jag flaxade omkring i våra morgonrockar. Jag beväpnade mig med det som fanns närmast. Flugsmällan. Musen tittade på mig med sina svarta små ögon och jag smällde till. Den såg smått förvånad ut innan den satte fart mot vårt sovrum med mig, maken och katten tätt efter. Flugsmällan ersattes mot en vintersko. 

Maken fångade in katten och släppte ner henne där vi trodde att musen befann sig. 

Det rasslade till under byrån och jag kastade mig ner på golvet med skon i högsta beredskap. Musen kilade över mina nakna fötter, upp över ena vaden, knät och vidare till innanlåret, ytterlåret, magen, sidan, armhålan, armen och hoppade till sist ut genom morgonrockens ärmslut. Jag häpnade över dess otroliga snabbhet.

Katten jamade och skrek i vild upphetsning. Maken hejade på och musen sprang för sitt liv. Till sist blev den instängd i ett hörn. Då drämde jag till. Med ett välriktat slag ändade jag musens liv och det som återstod var en röra av blod och päls. Katten som ivrigt övervakat skådespelet såg förnärmad ut. Maken hämtade hushållspapper och de sorgliga resterna av det som varit en mus avlägsnades och hamnade i soppåsen för vidare transport in till Norrköpings avfallshantering tillsammans med övriga sopor i Nodras uppsamlingsfordon.

Livet med katt har sin tjusning. 

En potatis till varje och en lång remsa vadd

 När internethandel gjorde intåg i mitt liv blev jag omgående begeistrad. Då rörde det sig uteslutande om matinköp. Digitala inköpslistor skapades, ett knapptryck och vips blev matkassarna fyllda. Bara att ta färjan över Slätbaken och vidare med bilen till Söderköping där vi då brukade göra våra inköp och hämta upp varorna på anvisad plats. 

Ibland skedde malörer. Fem kilo potatis blev i själva verket fem stycken potatisar och så vidare. Men med tiden lärde jag mig internethandelns ädla kost. Idag är jag ett riktigt proffs och handlar det mesta över nätet. Förutom mat, inget slår vår lokala matvarubutik som har allt inklusive en fantastisk personal. Det kan inte internet ersätta!

I flera veckors tid har ledarhunden bott hos oss på grund av sjukskrivning. Hans matte får klara sig med blindpinnen och hjälpsamhet från omgivningen. Det går men hon saknar sin hund som ger henne självständig frihet både privat och i jobbet förutom att hunden är hennes käraste vän.

Hunden har opererat ena framtassen och vi har kört fram och tillbaka till veterinären i Linköping för omläggning och översyn av operationssåret.

Förra veckan ansågs det lämpligt att jag med assistans av maken själv kunde sköta omläggningen mellan besöken. En lektion kring omläggning av tass och ben gavs och med rätt utrustning så som kompresser, koksaltlösning, läkande salva, polstervadd, elastiska bindor och kökssvamp (som ska förhindra att tassen belastas vid gång) skulle vi nog klara av det.

Koksalt och salva bistod veterinären med. Resen fick vi köpa på apotek. Kökssvampar hade vi redan hemma.

Apoteket hade allt förutom den där rullade bomullen. Det gick endast att köpa via nätet. Jag sökte och fann det som krävdes. Två rullar borde räcka resonerade jag och klickade hem det. Igår kom paketet vilket var tur för i morgon ska hemomläggningen äga rum.

Två rullar polstervadd visade sig vara två kilo. I utrullad längd 32,5 meter. Ouppmärksamhet har sitt pris vid internethandel även för ett proffs. 

På fredag nästa vecka ska stygnen bort och sedan krävs varken polstervadd eller elastiska bindor. Bara ett enklare skydd för säkerhets skull.

Maken undrade vad jag nu ska göra med två kilo vadd. Det är ju snart jul så jag kanske kan skapa juldekorationer i form av snölandskap. Då går det åt bomull. Eller så behöver någon strövande tomte med julklappssäck förbättra sitt skägg. 

Eller så försöker jag kränga det på någon av internets otaliga säljsidor. 

Ett dimmigt uppvaknade och ett dammigt försonande

En dimmig inledning på denna fredag. När dimman lättade kände jag för första gången sedan i januari ett välbefinnande. Dock vågar jag inte släppa fram känslan till fullo. Efter läkarens dystra besked att cellgifterna inte längre fullföljer sin uppgift ska maken nästa vecka påbörja en behandling med en annan sort cellgift. Behandlingen tar två dagar varje gång och jag är skräckslagen. Palliativt, sa läkaren. Bara ordet palliativ gör mig svimfärdig. En dag i sänder, en dag i sänder …

Dagens välbefinnande ligger till grund att jag för en gångs skull känner mig stark. Att byta lakan i våra sängar, dammsuga och torka golv kan liknas med att bestiga berg. Jag som tidigare tyckt om att städa och pyssla här hemma. Numera bryter svetten fram och benen känns ostadiga när jag inser att dammråttorna i hörnen måste avlivas. Dammsugaren har förvandlats till en bitter fiende och dammtrasan ligger hopknölad bland det övriga städmaterialet.

När dimman lättade blev det rena lakan i sängarna, dammråttorna försvann och dammtrasan prydligt ihopvikt efter användandet. Jag har försonats med min dammsugare! 

Hela proceduren tog tid och det blev många pauser men jag orkade! 

Jag tog mig en funderare. Att kunna känna glädje över att orka städa måste vara förunnat den som drabbats av sjukdom och tagit sig igenom operation och behandling. Att städa kanske inte tillhör livets nödvändigheter i det stora hela. Det är nog mest insikten av att krafterna sakta börjar komma tillbaka som ger den där härliga känslan av att känna igen sig själv. Nästan som om allt är som vanligt mitt i det onormala vi befinner oss i.

Maken bjöd mig på lunch hos Kapten Bille’s i Norsholm. Han ansåg att det finns gränser för allt mitt görande. Inte skulle jag behöva laga mat idag. Vi åt och njöt. På hemväg svängde vi förbi vårt apotek. Mina tumörhämmade piller skulle hämtas ut. Mitt emot apoteket ligger Skärblacka café och hembageri. Maken köpte en tårta. Ett enkelt firande för att orken börjar komma tillbaka. Det är en lyx i litet format under ett täcke av grön marsipan. 

 

Ett nedslående besked och ett nödvändigt stick

 Som barn drabbades jag ideligen av halsfluss. Jag blev ordentligt sjuk och mamma ringde läkaren. Oavsett vilken tidpunkt det var på dygnet kom läkaren hem till oss med sin stora doktorsväska  Tittade ner i halsen där två tonsiller fulla med gula proppar täppte till svalget.

Feberyran togs ner med Bamyl  och infektionen hävdes med flytande penicillin som läkaren ordinerade och skrev ner på sitt receptblock. Pappa åkte till ett nattöppet apotek i Kristinehamn där en apotekare satt bakom en lucka i väntan på sjuklingar med diverse krämpor som krävde bot och lindring. 

Från sjukdomsutbrottet till friskförklaring löstes på allra bästa sätt. 

I förrgår var det dags för läkarbesök och cellgifter för maken. Vi gör resan tillsammans och brukar avsluta det hela med lunch i Norrköping. 

Denna gång såg doktor Niclas allvarlig ut. Tyvärr, behandlingen är verkningslös. Cancern är frisläppt men vi ger inte upp. Det som inte går att bota går att lindra och ge livskvalitet ett tag till. Nya cellgifter av annan sort sätts in om två veckor. Men influensa och covidvaccin är ett omedelbart måste eftersom det inte kan ges när behandlingen är i gång.

När vi kom hem ringde jag vårdcentralen. Tryckte in samtliga val och sen väntade på vi att sköterskan skulle ringa.

Nej ingen vaccination, alla måste följa bokningsdagarna. Första lediga tid är den 13 november. Dagen efter igångsättningen med cellgifter. Det är pensionärer som vaccinerar och dessa kan inte kallas in bara för att vi vill det. Det måste du förstå Carina!

I vanliga fall skulle jag ha blivit rosenrasande. Nu fick jag panik. Bad på mina bara knän om vaccination.

Nej tyvärr, bokade tider är det som gäller.

Igår ringde jag vårdcentralen i Finspång. De kunde vara behjälpliga men ett nytt försök med vår vårdcentral rekommenderas. Jag gjorde ett nytt försök. Nja, kanske skulle det vara möjligt men den vaccinansvariga måste först säga sitt. Besked skulle ges under förmiddagen. 

Jag grät av vanmakt och ängslan. Telefonen var tyst och när förmiddagen snart skulle bli eftermiddag åkte vi till Finspång. Där blev vi väl omhändertagna. Maken fick sina sprutor och jag fick mina av bara farten trots att jag försäkrade att jag inte ville snylta vaccin från en annan vårdcentral än min egen. 

Sen ringde vår vårdcentral. Maken var välkommen på måndag, ett undantag från bokade tider hade gjorts.

Inga risker har tagits, vi har ordnat det på annat sätt. Men tack snälla för att du hörde av dig och ursäkta att vi ställt till med besvär. 

Artighet vinner alltid i längden. Och allt var mycket enklare förr …

En oväntad attack och en sötnos i rosa

 Ledarhunden är sjukskriven och får därmed bo hos oss fram till dess han tillfrisknat och är i tjänst igen. 

Det är en praktisk lösning eftersom hunden ska besöka veterinären regelbundet och då kan vår dotter känna sig lugn i att jag sköter dessa besök.

I morse lämnade jag hunden på djursjukhuset inför ett nödvändigt ingrepp. Innan det var dags satt vi tillsammans med två andra hundar och deras ägare i väntrummet. Jag känner alltid ett obehag när jag sitter i ett hundväntrum eftersom jag är rädd för andra hundar än ledarhunden. Sviter efter att jag en gång i tonåren blev hundbiten. En svart schäfer attackerade mig helt utan förvarning. Jag hade varken tittat eller närmat mig hunden och var helt oförberedd på hugget. Senare fick jag veta att jag inte var den enda som hunden satt tänderna i.

Medan vi väntade på dagens upprop klev en man in genom dörren. Han såg lika respektingivande ut som en välbyggd schäfer. Musklig, hård blick, hängande byxbak och kepsen bak -och fram.

Han förklarade i receptionen att hans hund satt i bilen och eftersom det var tre hundan i väntrummet var det tryggast att hunden var kvar där den var.  Han poängterade att hunden var försedd med munkorg och att om han fick en puck skulle han komma in direkt då pucken pep och det blev deras tur. Under tiden kunde han gå på en liten promenad med sin hund så den skulle hålla sig lugn.

Jag kände nervositeten sprida sig i kroppen. Flackade med blicken efter en flyktväg för mig och ledarhunden eftersom vi hade samma bokade tid som den hund som av säkerhetsskäl bar munkorg. För tänk om vi sammanstrålade när det var dags att gå till respektive undersökningsrum!

Såg framför mig ett aggressivt muskelberg som slet och drog i kopplet och flämtade tungt när strypkopplet drogs åt. Och hur säkert är en munkorg när adrenalinet pumpar?

Mannen fick sin puck och gick ut för att ta en liten promenad med sin hund. Jag tittade ut genom fönstret för att vara beredd på vad som eventuellt väntade mig. 

Ut ur bilen lyfte mannen en mycket liten och bedårande söt hund. Den liknade en sådan där hund svenska Hollywoodfruar har i sina handväskor under sina shoppingturer. Den lilla svansen viftade glatt och munkorgen var läckert rosa med blå band knutna runt det näpna hundansiktet. Kontrasten mellan hundägaren och hans hund var framträdande Jag började fnittra medan jag iakttog det omaka ekipaget promenera runt ute på parkeringen och de övriga hundägarna stirrade storögt på mig. 

Dock kan skenet bedra. Liten och kaxig, underskatta aldrig småhundars förmåga att använda tänderna om de anser det nödvändigt. Då är det bäst att ta det säkra före det osäkra och använda munkorg. Samt vänta utanför ett djursjukhus till dess att pucken piper. För så agerar ansvarstagande hundägare.